Det där tänker jag ganska mycket på. Min hustru är åtta år äldre än mig och kommer med största sannolikhet att gå i pension vid 65 om några år. Jag tänker ibland att jag vill gå i pension samtidigt som henne för att öka sannolikheten för några friska pensionärer tillsammans men jag tvekar. Risken finns att hon kommer att bli odräglig att leva med när vi alltid är lediga eftersom hon har ett större behov än mig att göra saker!
Jag kan göra ingenting under en lång period men hon kan snabbt bli rastlös och på väldigt dåligt humör! (Jag älskar henne ändå men hon är långt ifrån perfekt och det är förstås inte jag heller!)
@MSbgh och @optimisten. Att få sin “wild & crazy” period som pensionär är strålande om man som par är i fas och gör det gemensamt. Annars riskerar man sin gamla relation (och kanske skaffar sig en ny).
Jag har tur och har en sambo som gillar att umgås med mig, än så länge iaf, och vi tränar och gör mycket tillsammans, annars skulle jag nog inte göra hoppet ut i det okända.
Finns nog många aspekter till varför vi resonerar som vi gör, en del kan vara en kollektivistisk “Luthersk-arbetsmoral”, man skall göra rätt för sig, arbeta och bidra etc. En annan aspekt är erfarenheter från de som föds “förmögna”, och sällan leder till någon tillfredsställelse, missbruk dekadens och dåliga vanor är lätt att lägga på sig.
Det kan möjligtvis vara annorlunda för en egenföretagare som arbetat hårt för att sedan sälja av det, det finns en annan mentalitet bakom den personen.
När det gäller pensionärer går det inte riktigt att jämföra, dels har de ett helt arbetsliv bakom sig med hårt gnetande, då kan pensionen tas ut med gott samvete. Även om det såklart finns pensionärer som inte gillar att sluta arbeta, de blir hemmasittande och saknar den sociala kontakten arbetet förmedlar.
Just den sociala kontakten tror jag kan vara viktigt att ta i beaktande om man tänker sig sluta arbeta, visst kan man ha mycket vänner eller hobbys som innebär social interaktion. Men det kan fortfarande innfinna sig någon form av “ensamhet” om man slutar arbeta.
Sen en aspekt av att känna sig “behövd”, att vara någon i arbetslivet. Det är synonymt förknippat med vår identitet i samhället, är ofta det första någon frågar vid ett samtal (vad jobbar du med). Arbetet får oss att sköta oss, klä oss drägligt och tex sömnrutiner. Under semester och lov, blir det lätt att man lägger sig senare, äter sämre, dricker mer etc. Kraven försvinner.
Jag tror det är viktigt att bygga upp någon form av rutin om man slutar arbeta som ger alla dessa aspekter till sitt liv. Socialt och bygga upp vardagliga rutiner som liknar arbetslivet.
Har suttit en del med avgångs / pensionsmöten och jag har inte noterat den nöjda gott samvete avsluten (de senaste 15 åren), snarare va i h-e får man inte mer efter allt jag betalat. Och de som inte gillar sluta är väldigt sällan socialt styrda utan oftast ekonomiskt, båtlån, billån, huslån och inget sparande.
Men de kan vara att de är min bransch som är så.
Den delen med att vara “behövd” tror jag är livsviktig om man vill bli gammal, problemet är att inte koppla den till jobb där man “bara” är en kostnad (återigen min bransch) istället för att ha en plats i samhället runt omkring, tränare, ledare, stödperson festfixare o.s.v
Tror tyvärr att ensamheten kommit för att stanna, socialt liv är numera appar och platta, såg ett klipp där man pratar om avvänjningsklinik för onlinemissbruk som en av de framtida största tillväxtområdena inom terapi, och då är vi ändå bara i början på AI intåget.
Själv har jag märkt är att de som skapar äkta glädje är ofta ganska triviala saker som är oväntade, väldigt ofta har de inget eller lite med pengar att göra. Så har försökt styra mig till sånt där pengar har en ganska liten del i tankelivet, trots att de är själva grunden till att man slutat. Men har en bit kvar innan jag slutar kolla börsen varje dag. Men rutiner från arbetslivet har jag lämnat, försöker hitta nya rutiner som passar i ett liv där jobb är en valmöjlighet inte ett måste…
Jag och min fru har gjutit en del betonggrejor och det är kul. Men så fort min fru hade lovat bort några exemplar av produkterna så blev det genast tråkigt att gå ut och blanda betong, rengöra formen och gjuta. Jag fixar inte att ha någon som förväntar sig en insats av mig. Jag skulle inte klara av beställningar av någonting som jag tycker är roligt att göra. Nästan alla hobbies jag sysslar med gör jag ganska intensivt en period sedan tröttnar jag. Jag vill inte ha en inkomst från en fd hobby, då är hobbyn förstörd direkt.
Jag har haft flera jobb, de flesta har varit roliga i början när man lärt sig nytt men sedan är det urtrist.
Om man inte skulle klara av att sluta jobba så har man nog ett väldigt tråkigt live och/eller väldigt dålig fantasi.
Jag har aldrig tyckt om att lönejobba (kanske de första åren efter utbildningen när man såg pengarna trillade in) och jag jobbar för att överleva, absolut inte av någon annan orsak. Jag har aldrig blivit rastlös på semestern eller under föräldraledigheten. Har aldrig brytt mig om karriär, blev tillfrågad om en annan tjänst med personalansvar, aldrig i livet tänkte jag och tackade nej trots en betydlig högre lön. Jag tröttnar lätt på saker oftast så fort det blir ett krav. Jag vill hela tiden hitta nya saker at göra och lära mig, det tycker jag är roligt.
Jag ser verkligen fram emot dagen då jag kan sluta löneslava!
Som du skriver finns det fler människor utanför jobbet att bli vän eller på något sätt interagera med.
Tomheten kan nog bero på att vi är präglade med ett alltför stort nyttighets och prestationsfokus. Vi är beroende av prestation och att värdera det utifrån pengar, inkomst etc. Vi känner att vi inte gör någon nytta.
Tror att man kan behöva avvänjning. Och behöver vi prestera inför andra kan man ju arbeta som volontär. Ger inga pengar, men tillfredställelse att ha hjälpt till för någon eller något. Människor, miljön etc. Förhoppningsvis kan det ändå upplevas som en tillräcklig belöning.
Precis så har jag alltid känt. Är nyfiken av naturen och gillar att utforska och bygga upp saker. Tyvärr är jag samtidigt något av en trygghetsnarkoman. För mycket oro eller reflekterande.
Vill någon betala för att jag ska lalla omring och lära mig något nytt om jag hittar något intressant utan krav på arbetstider eller behöva visa upp att jag lärt mig någonting så är det ett drömjobb. Det låter mer som en typ av medborgarlön
Första året blir nog att lära mig spela Civilization IV riktigt bra (only one more turn…)
Håller med Zaphod här. De personerna du beskriver måste ha fasansfullt dålig fantasi om de inte kan hitta en hobby med motsvarande komplexitetsnivå.
Det finns otaliga open source, open data, open science, etc. -projekt som man kan donera sin tid och tankekraft till om man söker intellektuell stimulans. Då slipper man dessutom de tråkiga administrativa uppgifterna som stjäl så mycket tid när man lönearbetar. Nackdelen är att man inte får betalt.
Utan att för beskriva mig själv för mycket då jag vill vara så anonym jag kan vara:
Tro mig, du resonerar bara utifrån dina egna värderingar samt livsstil och verkar inte kunna föreställa dig andras. För vissa är open source projekt lika intellektuellt stimulerande som att skala potatis med en smörkniv.
Jag lägger regelbundet 20-40h i veckan på en hobby, styrkelyfter 4-5 ggr/vecka samt har lite andra hobbies jag strösslar med tid. Det svåra är inte att sysselsätta sig, det svåra för vissa är att bli utmanade på rätt nivå
Den svårigheten tror jag de flesta upplever. Lyckas man hitta den nivån i sitt arbete är väl det utmärkt. För egen del har jag mycket svårt att föreställa mig ett arbete som är tillräckligt intellektuellt utmanande.
Det är såklart svårt även där men det öppnar upp otroligt mycket fler möjligheter då man har tillgång till strukturer/databaser/pengar som man inte har tillgång till annars.
och alla upplever det i olika grader på olika nivåer. Min poäng är att för någon är utmaningarna som finns i open source överväldigande medans för andra är det som att titta på färg torka.
Jag har inte sagt att det är omöjligt så nu hittar du bara på.
För att tala lite mer klarspråk:
Vissa har väldigt mycket högre IQ samt/eller ett högre behov av att bli intellektuellt utmanad. Bara för att ni på er nivå och med ert behov känner er tillfreds så betyder det inte att andra gör det i samma situation som er. Jobb/forskning kan vara ett fantastiskt spelrum för just det här så att ni säger att man har ett dåligt liv om man inte vill vara utan jobbet så är det enbart för att ni inte kan se bortom er egna situation. Alla är inte som er
