Jag kan tänka som du för att få känna att jag faktiskt väljer att bo där jag bor. Med många miljoner låsta i ett hus. Friheten att sälja finns ju där men ännu har jag barn att ta hänsyn till och ett liv jag verkligen njuter av, på just den orten vid havet där jag bor.
Dessutom är min bostad en källa till inkomst då jag hyr ut veckovis mellan sju och åtta veckor per år. Då lever vi lite hippieliv i ombyggd Merca-buss från - 74, på goda vänners jordbruksfastighet.
Tänker att det är sociala relationer som ofta gör oss lyckliga. Relationer kan man ju skapa vart som helst förstås, men som vuxen har jag noggrant valt en plats att bo på som jag verkligen älskar. Och lärt känna människor jag tycker om där.
Jag jobbar ofta på andra orter (veckovis) och smakar då på hur det vore att bo där. Gillar skog och enslighet men i slutändan är det på Sveriges största ö jag väljer att bo. Friheten ligger för mig i att ha valet snarare än att i realiteten vara FI.
1 gillning
Gissar att få unga, ensamstående sitter på stora villor i Stockholm.
Har man barn vill man kanske inte rycka upp dem under skolåldern.
Efter det kanske man inte är så sugen på att flytta till Bali som 60-åring.
Hade vi haft en fungerande hyresmarknad skulle nog fler välja att sälja.
…vilket förklarar möjligheten till inkomstbringande uthyrning som du nämner. Fy fasen vad absurd sommaren i Visby är när så många bofasta drar från stan och så många utsocknes betalar kvartalskostnaden för driften, i veckan. 
Kanske, om inte det dragit ner husvärdena på samma gång. Vilket väl iofs är ganska rimligt.