Om man ska vara krass, vilket man förmodligen ska - för det kan vara till hjälp, så kan man fundera på om just den känslan beror på trauma eller bara är en naturlig reaktion på faktiska omständigheter.
Spara känns som en sådan grej som är nedärvd både kulturellt och biologiskt. Att gardera sig mot ovisshet och rädsla för den okända framtiden är väl något som kan driva de flesta.
Just där kanske det inte finns så mycket att bearbeta.
Fantastisk frågeställning och jag håller med om att det är löjligt viktigt att ställa den till en innan man faktiskt lägger ett värde i FIRE och tror att det ska lösa något 
Hur ställer du dig till det enkla svaret “att inte behöva jobba för pengar”?
Att ifall du inte är FIRE FI* så går det inte att undvika att alla livsval, alla projekt, all din tid princip kommer färjas av att du måste kunna försörja det på den/del av den. Om jag tar bort den faktorn i mitt liv så skulle jag istället spendera 100 % av min tid på saker som ger mig energi och glädje. Här är listan av hur jag skulle vilja fördela min tid ifall pengar inte var en faktor:
| Prioritet för tid | |
|---|---|
| 1 | Barn / Familj |
| 2 | Kärlek |
| 3 | Hälsa & träning |
| 4 | Läsa / Lära |
| 5 | Träffa Vänner |
| 6 | Trädgård / odling |
| 7 | Skrivande |
| 8 | Resa Utomlands |
| 9 | Volontär-arbete |
| 10 | Teater / Bio / Underhållning |
Ingenstans på denna lista finns det saker som jag skulle vilja tjäna pengar på, även om det inte skulle vara omöjligt att göra det.
Jag ser helt enkelt inte löneväxling (Tid → Pengar) som ett värdeskapande koncept i mitt liv och därför önskar jag ta bort detta. Det betyder inte att jag slutar jobba, men slutar jobba för pengar.
Spännande att höra hur du tänker här, @janbolmeson
Jag vet inte om jag missförstått dig men min känsla är att du tänker lite i banorna av “om du jobbar med det du älskar så kommer du jobba en enda dag i ditt liv”. Detta tror jag helt enkelt fungerar för alla, kanske för fler än vad man tror, men inte alla
Allt beror ju på hur långt man vill dra det. Återigen, jag vill inte framstå som en mupp som argumenterar mot, för jag håller med om mycket OCH jag har haft i princip alla de tankarna som skrivs i tråden.
Skillnaden är att jag tänker så här (till följd av min uppsättning värderingar, känslor, drivkrafter, erfarenhet etc). Jag älskar synergi, dvs att göra en sak som jag kan återanvända (vilket inkluderar att få betalt flera gånger för samma arbetsinsats). På samma sätt skaver det för mig väldigt mycket att göra engångsgrejer.
Det gör att när jag tittar på din lista så är det lätt att man ser den så här:
Det vill säga helt olika saker som man ska prioritera och lägga tid på. Dessutom ska man lägga till saker vardagsbestyr, underhåll, jobb etc. Det blir ju lätt att man önskar FIRE så att man kan “plocka bort” saker. Jag försöker istället se det så här som EXEMPEL:
Det vill säga att jag grupperar saker som där jag skulle kunna göra flera saker samtidigt. Återigen, det här är ett exempel på hur jag hade angripit det i mitt liv, inte hur du eller någon annan ska göra. Det vill säga jag försöker klumpa ihop saker, så att det blir färre saker och om jag gör en så får jag avkastning i flera områden samtidigt.
T.ex. kombinera ihop trädgård och odling med skrivande och träffa vänner samtidigt som man lär sig om det?
Eller en resa där man gör volontärsarbete med barn, familj och vänner?
Eller träna en träningsresa med vänner utomlands?
Om man sedan lägger på “lätt att säga om man hade pengar”, men då “varför inte arrangera en träningsresa för en grupp människor där man åker gratis själv i utbyte mot att man fixar det praktiska?” Då behöver jag liksom inte vänta på att bli FIRE för att det ska hända utan att jag kan ha det i mitt liv redan nu.
Eller som jag ska till Washington i höst för en konferens. Är det jobb? Absolut, men eftersom det handlar om mitt största intresse är det ju inte en effort och den skulle inte bli bättre av att jag inte tjänar pengar på den.
Som sagt, bara olika sätt att tänka.
Ska man vara ansvarig för/ha med sig en grupp människor samtidigt så försvinner väl minst 80% av nöjet med resan? Kan ju såklart vara ett alternativ om man inte har råd att lösa det på annat vis men för många skulle det nog kännas som en nödlösning. (Om man inte tycker det är ett positivt element såklart som istället höjer värdet på resan.)
Jag tror att det du pratar om Jan är att hitta sätt att försöka nå Ikigai.
Problemet som FIRE löser är om det som du är bra på, tycker om att göra och som världen behöver inte är något som du kan få betalt för. Då kan du genom FIRE ändå nå Ikigai eftersom FIRE står för finansieringen.
Fast om man inte gillar det ansvaret, då behöver man inte göra det. Då kanske alternativet är skriva om det eller något helt annat? Finns säkert många alternativ om man bara tänker på det. Arrangemang kom upp för mig då jag tycker det är enkelt, kul och ger energi.
Vill man hårdra det så kan man ju även tänka, är det inte värt 20 procent nöje att det händer nu vs att det kanske händer efter FIRE? Dvs 20 procent är fortfarande bättre än 0%.
Särskilt om man kanske blandar in en riskfaktor, som inte är 0, att. FIRE inte nås eller att tidsfönstret stängs.
Om vi ska gå tillbaka till din tes:
(Jag tolkar “mitt” här som att det gäller generellt för människor, om det endast gäller dig så kan det mycket väl vara så för det har jag ingen aning om.)
Det finns säkert människor som fokuserar på det av fel anledning, men det har i så fall väldigt lite med kritik av FIRE att göra. Snarare att likna med allt annat folk gör av fel anledning i stil med “köper jag en större båt än grannen så kommer jag bli lycklig.”
Men så till frågan:
Varför FIRE överhuvudtaget?
Ponera att du gör jobbet med livsplan och livskompass. Du kommer fram till vad ditt ideala liv skulle vara. Men när du ska börja leva det så inser du att det inte går eftersom det saknas pengar.
Som jag tolkar ditt förslag är att man nu ska se igenom sitt ideala liv för att se hur man kan uppnå en approximation av det genom att göra justeringar så att det även går ihop ekonomiskt (eller så går ens ideala liv ihop ekonomiskt nu och livslångt, i så fall grattis!). Det är en jättebra start till att leva ett bra liv eftersom det tar oss närmre målet, men inte ändra fram. Varför? Jo, eftersom man inte längre lever sitt ideala liv då man fick göra vissa skarvningar och kompromisser för att få ihop det ekonomiskt. Dvs din lösning löser faktiskt i många fall inte premissen i din tes.
Med FIRE behöver man inte skarva för att få ihop det ekonomisk utan man kan faktiskt leva sitt ideala liv och inte bara en approximation av det. Men även om man redan nu lever sitt ideala liv så är det väldigt osannolikt att det ekonomiskt går precis +/- 0. Om det saknas pengar har man fått göra vissa kompromisser och om det blir pengar över så finns det ju inget vettigt att spendera dem på eftersom man redan lever sitt ideala liv. Jag kan då tycka att det är rimligt att lägga överskottet till FIRE eftersom det i framtiden kan hända att vad som är ens ideala liv förändras på ett sätt så att det inte längre går ihop ekonomiskt. Men har du då under tiden som du levt ditt ideala liv redan sparat ihop till FIRE så är ju inte det ett problem utan du kan fortsätta leva ditt ideala liv och inte bara en approximation av det.
Det kanske bara handlar om matematik i slutändan. För jag tänker exakt tvärtom. Om jag kan välja bort arbetstiden, den tid jag inte tror kommer bli optimalt spenderad, varför chansa om jag inte behöver??? Om jag ska välja att lägga energi mot två olika mål 1) min arbetsgivare eller kund (inte ens en persons mål, jag tjänar en organisation med vinst intresse) 2) mitt eget mål.
Vilket av dessa två alternativ tror jag kommer ge mest värde i mitt liv på lång sikt i de flesta av alla möjliga utfall? 
Valet är inte 20% eller ingenting, det är 20% eller kanske 80% (oklart dock)
Väldigt spännande koncept! Kul fraser om intilliggande områden runt Ikigai 
Det är definitivt en balansakt som illustreras här. Har du mer om detta?
Jag saknar en väsentlig del av livsplanen/pusslet här (om jag nu inte läst för snabbt och missat det i tråden…).
För mig har det aldrig bara handlat om vad jag tror att jag vill göra nu och imorgon utan även om vad jag tror att jag inte vill göra. Det är naturligtvis olika från person till person men personligen ser jag flera saker jag aldrig tyckt vara särskilt roliga men nödvändiga och därför har jag ju (mycket inte minst av ekonomiska skäl…) varit tvungen att göra dessa saker…
Nu när jag/vi är strax över 60 känns det fantastiskt att kunna leja bort saker som tar en massa tid och energi från det jag/vi hellre vill göra. Eller inte ens kan idag eller imorgon på grund av att kroppen åldras.
Ex.vis:
Med en god flexibel planering och lagom sparande från början kan vi nu i stället unna oss att göra det mesta vi vill göra här och nu och kanske inte bara det vi trodde vi skulle vilja göra för 40 år sedan! Sen har vi även haft förmånen att få vara hyfsat friska och krya och haft en underbar familj vilket inte är alla givet men samtidigt har livsplanen givit oss möjligheter att kunna tackla de problem som uppstått under resans gång!
Som jag skrivit tidigare; " Life is like a box of chocolates. You never know what you’re gonna get"…
Yes, det var inte tillräckligt tydligt från min sida. Håller helt med.
Har inte gjort det här de senaste åren, sjuuuuukt skönt. 
Särskilt när man varken tycker det är roligt, har talang för det eller det ens blir särskilt bra.
Jasså det passar alltså att uppnå bil och husägar-FIRE ??! 
Retired from car and house work. RFCAHW, ingen jättebra förkortning…
Jag lovade återkomma, läste lååång tråd och svarade. Yxar ner det för att en del sagts redan och för att tråden delvis skiftat vinkel, Men här kommer det iaf:
Det är därför man inte säger något om planerna till en ekonomiskt sinnad far, som när det är dags förhoppningsvis haft vett att sluta jobba och då bättre förstå beslutet. (Nu pratar jag både som mig och dina barn. )
Men FIRE har aldrig varit ett mål här. Det har varit ett begrepp som sammanfattar en upplevd möjlighet som smugit sig på mig. FIRE är ett begrepp som får andra att förstå. Det är ett kortare begrepp än att säga “Jag investerar i mig och min framtid genom att spara det jag inte gör av med på saker jag inte behöver eller grejer jag inte upplever är värda sitt pris och planerar att använda avkastningen av detta (och även summan i sig om så behövs) när jag är fri att göra exakt vad jag vill i mitt liv”. Det ligger sämre i munnen. Så FIRE-begreppet kom till mig, jag satte aldrig ett mål.
Friheten att ligga kvar i sängen? Att lägga en heldag (eller en vecka) på ett hobbyprojekt? Att åka bort utan att synka med jobbet? Att inte bära runt på jobbfrågor när man är ledig?
Fasen, jag skulle läst hela tråden innan jag svarade. Där var ju svaren redan.
Hahaha, jag är anställningsbar, så jag oroar mig inte för den delen faktiskt. Kanske blir det nå’n sidosyssla ändå, som vi brukar konstatera när vi pratar så’na här frågor på forumet.
Åh vad jag känner igen mig. Kanske är jag inte introvert, men nog fasen behöver jag tid i fred och har inga problem att hänga med mig själv en hel helg utan att träffa eller prata med en annan människa.
Bra sammanfattning av vad jag försökte beskriva tidigare i mitt inlägg också.
Får jag utmana lite och kasta grus i maskineriet Jan? Så, sagt i alla välmening men med nyfikenhet: Du skrev tidigare i tråden att du valde själv din dag, du älskar jobbet, att gå upp när det passar etc. Det är ju härligt! Samtidigt har du mer än en gång i podden nämnt att du skulle vilja/borde/önskade ha mer kontakt med döttrarna. Du ser inte att jobbet är en del av hindret som står i vägen för detta?
Deppigt. Åtminstone om man rikare menar i rent ekonomiska termer. Menar man rikedom på andra sätt håller jag med, men då föredrar jag ord som lycka, livslust etc.
Medhåll. Men av nå’n konstig anledning ser alla människor rött om man ens hintar åt det hållet. Det är som om det är ett personligt hot att ens be nå’n prova… Supermärkligt!
#tvillingsjäl 
Sist men inte minst: Jag uppskattar den mer filosofiska vinkeln här. Det är skönt att slippa (med undantag av några enstaka inlägg i tråden) fördomarna kring “FIRE”.
Om jag ska applicera er “byggmodell” så tror jag att mina tegelstenar snarare blev över under mitt vanliga husbygge. När jag såg högen tegel växa staplade jag dem vid sidan av mitt vanliga hus. Till slut blev det ett hus till (ett Attefall?) och jag insåg att uthyrningskostnaden (i e avkastningen, för de som inte hängt med på att det var en liknelse) betalade för allt jag behövde hemma hos mig.
Det fanns alltså inget ursprungligt mål att få byggmaterial över. Det fanns inget mål kring vad jag skulle bygga förrän merparten av väggarna redan stod där osv. Det känns också givet att inte lämna det hus man byggt för att besöka ett annat, som nå’n annan bestämt färgen på och göra saker som framförallt gör att jag inte kan göra det hemma.
Liknelsen kan nog friseras, men Borta bra, men hemma bäst! är ju applicerbart. Man måste inte hata jobbet. Det är nog t o m kontraproduktivt. Men man kan “hata” att det går så mycket tid åt till att göra saker man inte själv valt.
Puh! Hoppas nå’n är kvar i tråden…
Jo då, vi är kvar här. 
Bra sammanfattning och så upplever jag det också. Den vanligaste [miss]uppfattningen är att FIRE innebär en uppoffring på något sätt, att om man inte använder pengarna man tjänar in så lever man inte livet. Varför kan man inte göra både och, att spara och att leva gott?
Sedan tror jag inte många förstår att man inte måste hata sitt jobb för att vilja slippa jobba. Och jag köper inte det där med att man ska försörja sig på något man älskar för då skulle det aldrig gå runt för mig. 
Nej, hellre jobba med det jag är bra på och som jag får en bra sparkvot ifrån och sedan kan jag göra precis vad jag vill med min tid efteråt.
Det kan man, och man kan det tom utan en extremt hög lön.
Precis. Både och fungerar. Man måste inte heller starta FI-sparandet speciellt tidigt.
Jag priorierade tex flera långresor i min ungdom. Något av det bästa jag gjort. Kommer ihåg hur arbetskamrater förfasades över att jag sa upp mig från anställningar för att ge mig ut på en oviss framtid. Levde typ FI tills pengarna tog slut. Då var det bara att hitta nytt sätt att tjäna pengar.
Nu är fokus på att kunna äga min tid permanent.
Skrev såhär i en annan tråd:
Det finns en stor frihet i att ha låga fasta kostnader och låg spend. Många måsten försvinner, och att ta det till nästa nivå och sikta mot FIRE är inget större steg.
För mig handlar det om tid. Min drivkraft är att fritt kunna disponera och styra min tid i livet. Jag har massor jag vill göra utan att för den delen vilja blanda in arbetsgivare eller kunder.
Jag planerar endast att arbeta (för pengar) tills jag har sparat ihop tillräckligt för FI och kan gå i tidig pension. Mer pengar behöver jag ju inte.
Funderar faktiskt ärligt på vad som driver er som lyfter lönearbete/företagande som så viktigt. Många här verkar ju ha det gott ställt ekonomiskt.
Jag blir jättenyfiken på vad lönearbete/företagande bidrar med som ni inte kan ha utan lönearbete/företagande när ni uppnått FI?
Jag känner inte att jag uppoffrar något med planer som överlappar med koncepten i FIRE. Min familj lever ganska okomplicerat och har helt enkelt varit dåliga på lifestyle creep. Vår ekonomi är väl genomtänkt, men vi missunnar oss inte. I vårt fall så var vi unga föräldrar så vår ekonomi var i början så liten att vi fick lära oss att få mycket för pengarna. Jag vet inte vad jag skulle vilja göra för att sätta sprätt på pengarna. Nu kan vi jobba mindre och umgås mer samtidigt som vi sparar flitigt. Kommer nog alltid ha något jobb eller lönsamt projekt, men det jag gör väljer jag själv.
Just det där är det många som missar. Nu är jag inte 25 (längre 
) men för mig har det kommit naturligt att modernisera och renovera när jag ansett det lämpligt eller nödvändigt. När större hål redan är igenmurade så det blir fler tegelstenar i liknelsen över.
Invändningarna från de som inte förstår att det går (och alltså inte de som gärna jobbar vidare) har ofta med avkastning kontra utgifter att göra. Har man naturligt låga utgifter då exempelvis bostadslån är eliminerade så får man ju enkelt mer över och behöver också sedan mycket mindre i uttagsfasen. Den matematiken är det många som vägrar greppa.
Att de/man sedan kan undra vad folk ska göra med sin ledighet är ju en helt annan fråga och den tycker jag är mindre fientligt ställd utan känns mer genuin då det kan vara både lockande och skrämmande för de allra flesta. En klassiker är ju att fråga någon vad de skulle göra om de vann en större summa pengar på lotto. Många säger resa eller vill ge till barnen. Men en del säger också att de vill betala av huslån eller gå ner i arbetstid. Well, voilá! 
Så, lite avslutande tankegods: Alltså är det egentligen oftast ekonomin i sig som skrämmer. Även om fler har möjligheten att sluta jobba och ändå leva mer eller mindre som de redan gör så skulle de aldrig ta den chansen av ren rädsla att de inte kan hålla sig från att göra av med stålarna.
Ett annat argument typ “Jag lejer hellre ut städningen och jobbar i stället” dör också när man inte jobbar, för man har så otroligt mycket mer tid och större tålamod, att man inte blir stressad när saker behöver göras eller tar lite tid.
Jag tycker inte det är jobbigt att gå och handla nuförtiden, eller städa, något jag förr kunde tycka var frustrerande för att jag egentligen ville göra massa ANDRA saker. Nu har jag massvis med tid för de där andra sakerna, så att ta en paus/miljöbyte och gå och handla är liksom ingen större grej.
Man kan leva snålare för att man har ett överflöd av tid, utan att det känns jobbigt.
