Idag på nyheterna pratade de om att kravet på att flytta dit jobbet finns kommer att skärpas.
Någon som vet vad det innebär i praktiken? Jag tycker absolut att det är bra att det ställs krav på de som får a-kassa men funderar ändå på samhällsnyttan av att ett par måste flytta till ett jobb om den andra partnern då istället blir arbetslös. Någon som har tvingats flytta som kan berätta om hur det fungerar? Hur lång karens får den som måste säga upp sig för att följa med?
Det handlar knappast om att någon ska säga upp sig för att ”följa med”. Det vore absurt om det skulle tillämpas så.
I praktiken är detta sannolikt en fråga främst riktad mot invandrare som bor på orter där deras etniska och religiösa grupper finns representerade. Sedan kan de ha utbildningar som inte alls är gångbara på den plats där de bor, till exempel.
Dessa ”klaner” kan också utgöras av Svenssonbarn som vill bo kvar i (stor)staden de växte upp i, trots brist på utbildning, bostad, inkomst etc.
Vi ser ibland folk här på forumet som berättar om arbetsbrist och inkomstbortfall men som trots det vägrar flytta (oftast från Stockholm).
Så får man inte säga. Nu kan ju någon genus utbildad arbetslös stadsbo få sina känslor upprörda 
Det tror jag nog kan hända trots att det är absurt.
Redan när jag var arbetslös för 20 år sedan fanns kravet att söka jobb på andra orter.
Det kan säkert vara som du säger till någon del. Dock är arbetslösheten som helhet kraftigt dominerad av invandrare och gruppen långtidsarbetslösa i ännu högre grad. Att människor i Stockholm som ändå får nya jobb inom några månader skulle tvingas söka jobb i Norrland (typ) tror jag inte.
Det andra typscenariot, utöver invandrare, är förmodligen personer som blir över vid fabriksnedläggningar. Där kan oviljan att flytta ofta vara stor. Man har jobbat 20-30 år på samma ställe, har ett etablerat liv där och ingen vass cv. I den här gruppen dominerar rimligen personer med vanlig svensk bakgrund.
Visst finns/fanns det sådana krav men knappast några krav på att någon ska säga upp sig.
Ett vanligt scenario kan ju vara att man behöver pendla i någon form. Det kan man också tvingas till även för ”icke-karriärjobb”.
Det är rätt rimligt när man tänker efter.
Arbetsförmedlingen: ”Du måste söka de jobb som finns tillgängliga”
Arbetslös: ”nej jag trivs bättre här, där jag kan ha det lugnt och skönt och lukta på pengarna som jag får utan krav på motprestation”
Arbetsförmedlingen: ”jamendåså, ha en god ledighet på skattebetalarnas bekostnad”.
Det vore däremot absurt.
Jag har ganska många sådana kollegor (på riktigt) och jobbar delvis indirekt med sådana frågor själv också. Jag skulle ärligt talat inte tveka att kalla saker för flum om de är det. Det gäller samtidigt inte bara området jämställdhet. Jag har gjort användande av ord som flum och fluff på möten till mitt signum. Inte helt sällan tycker kollegor att sådant klarspråk är befriande och ofta får jag också medhåll.
När man som jag jobbar med bidragsfinansierade projekt och särskilt då konkurrensutsätttning av sådana så är det naturligt att det dyker upp en del flum. Ibland beror flummet på att någon bara är lite dum men vill ha pengar. I andra fall kan det bero på att reglerna säger att man ska ha stort fokus på jämställdhet/miljö/minoriteter/egenmakt eller något annat, helt oavsett om dessa saker har någon relevans eller inte. Man tror att det blir lättare att få pengar då. Tar man bort aktiviteterna kopplade till fluffet kan man ganska enkelt spara pengar utan att något påverkas negativt.
Som statstjänsteman har man rätt att vägra skriva på saker. Chefen kan driva igenom det ändå men det är ovanligt. Två gånger det senaste året har jag för första gången varit beredd att använda denna möjlighet. Det behövdes inte i slutänden dock.
Tidigare har jag jobbat med ett projekt som en kollega vägrat skriva på. Det var lite jobbigt minst sagt. Genom att vara väldigt tydliga med bristerna som vi såg lyckades jag och en kollega ändå påverka det hela. En nyckelperson som agerat märkligt fick sparken. Vi frågade aldrig på vilken formell grund det skedde. Sannolikt var våra observationer indikationer på större fel. När jag lämnade över kändes det ändå ok. All heder till min kollega som inte skrev under dock. I det här fallet kom styrningen från ”högre ort”. Att vi skulle göra detta alls var alltså inget som chefen önskade men det var bara att lyda så att säga. Sådan styrning ska inte förekomma egentligen men i sällsynta fall gör den det iallafall och det är inte bra.
Jag förstår inte riktigt vad som hävisar till min kommentar. Men absolut håller med.
Bara gjort en observation i livet. Extremt många högutbildade har lägre lön än tex lokförare. Värdet i många utbildningar verkar vara negativ just nu.
Poängen var den här extrema fixeringen vid ”genusvetare” som finns på sina håll. Jag jobbar i sammanhang där genus på riktigt finns med och inte bara som ”PK-dekoration”. Sådant kan man annars se på en del håll. De konservativas härförare Putin anser ju sig föra krig mot samkönade toaletter till exempel.
Vad är poängen med att t.ex. bibliotekarier har låg lön? Tänker du att de då skulle dras till konspirationsteorier och gå på väckelsemöte med någon Redneck-galenpanna från USA?
Nej? Tror bara dom är vilsna i livet och följer någon annan som inte vill dom väl. Dom går någon annans stig vilket leder till att det inte finns jobb med bra lön efter examen.
Just nu är det extrem brist på klasiska manliga arbetare som kan svetsa svarva och fräs. Snikra och bygga osv. Det är inte brist på HR tanter och proffs tyckar
Det finns ju bara krav om du redan är inskriven som arbetslös och har a-kassa eller motsvarade.
Om du redan är arbetslös så är det ju rimligt att man måste söka jobb på annan ort om du inte hittar jobb på orten du bor.
Nu är det en väldans massa år sedan jag besökte arbetsförmedlingen, men på den tiden var jag tvungen att söka i hela Sverige
Poäng och poäng. Det anses väl räcka för att attrahera lagom många till yrket. Om det blir akut liv-och-död-brist kommer lönerna stiga.
Jag kanske bidrar till att spåra ut tråden lite här, men är det inte nästan tvärtom just nu? Kris och varsel i byggindustrin eftersom byggandet står stilla när vi inte har nollräntor längre.
Nej, krav på att säga upp sig har nog aldrig funnits men om man vill bo tillsammans blir ju det konsekvensen av att den andra partnern tvingas flytta till ett jobb långt bort.
Veckopendla över halva/hela landet + betala för dubbelt boende kan också kännas som ett dåligt alternativ och då kanske det känns rimligare att den som har ett jobb säger upp sig och flyttar med.
Jag tror att många par tycker att det skulle kännas absurt att separera pga att den ena parten tvingas flytta hundra mil men jag kan ha fel.
Vet inte om föräldrar med hemmaboende barn är undantagna från reglerna, annars känns det kanske konstigt för många att behöva flytta ifrån barnen.
Klart de tycker. Men om vi ska vara petnoga så vore det väl i det här sammanhanget inte ett ”tvång”, men om man vägrar söka och ta de jobb som finns så kan man inte vänta sig obrydd försörjning av oss andra heller.
Att få hjälp i en svår situation bör vara en mänsklig rättighet.
Att få bo exakt där man för stunden är sugen på att bo, är inte det.