Visdom!
Mmm.
Ligger mycket i det.
Mitt sätt att formulera det på, för det är nog i princip samma sak, men uttryckt olika är:
Att jämföra sig med andra är som att jämföra någons utsida med sin egen insida. Vi KÄNNER det som finns i vårt inre, men kan inte jämföra med hur det KÄNNS i någon annan, vi kan enkom jämföra med det vi själva ser/uppfattar från utsidan.
Det där har hjälpt mig att släppa taget om mycket jämförande, där jag numera istället, OM jag nu prompt vill ägna mig åt jämförelser, jämför mig idag med mig igår. Eller förra veckan, året, årtusendet…
Det är den enda jämförelsen som egentligen har ett reellt värde. Dock kan jag villigt erkänna att jag inte förmådde göra denna jämförelsen heller utan att banka på mig själv för att jag borde eller skulle ha gjort… så först när jag slutade vara så hård mot mig själv blev det en syssla jag kunde ägna mig åt på ett sätt som gagnade mig.
ExAkt liksom.
Hur gagnar det, liksom?!
Fint att du nu fått syn på detta!
Hm.
Spännande.
Har du ställt dig själv frågan var detta “safeande” kommer från? Vems röst är det som viskar (eller skriker) i ditt öra att du ska spela det safe?
Är du nyfiken på att ta reda på det?
Kan du börja leka med det? Experimentera?
Ja.
Och att verkligen vara förankrad i detta, så att det på riktigt är MINA mål, och inte partnerns, polarnas, föräldrarna, eller samhällets och kulturen i stort…
Ja, det kan lösa upp knutar som man har, både sådana som man är medveten om som de som ligger i det undermedvetna och liksom stoppar upp flödet.
Det där gör att jag drar lite på smilbanden, för jag tror inte det är ett måste alls. Det beror ju på mina tankar, mina trossatser. Om jag tänker “Oh gud, så mycket mer än mig de har, vilken jä*la sopa jag är” så landar man ju där. Men tankar som “Oh gud, så mycket mer än mig de har, så härligt för dem” så väcks ju helt andra känslor. Ingendera Sannare än den andra, utan högst föränderliga. Och himla tur är ju det!