Det där är en frågeställning som jag tror, oavsett livssituation, är vettig att reflektera kring.
Vilket behov försöker jag få uppfyllt?
Varför är behovet viktigt för mig?
Är det mitt behov eller någon annans?
På vilka andra sätt kan jag få behovet uppfyllt?
Under min föräldraledighet tränade jag ganska mycket på olika sätt (tillsammans med barnen) vilket uppfyllde många av mina behov.
Nu när jag hoppat av ekorrhjulet bygger/renoverar jag mycket, vilket uppfyller mina behov kopplat till kreativitet, lärande, planering och känsla av att åstadkomma något.
Sen jobbar jag mycket med att känna mig tillfredsställd med att inte prestera, vilket är en annan historia men likväl viktigt för många att inse.
Att TS eller jag inte “kan känna vårt människovärde” när vi inte jobbar är ju dock något som du har hittat på eller tolkat in.
Vad jag gör om jag blir sjuk och inte kan jobba? Jag noterar att jag tycker det är tråkigt att vara utan denna del av livet, precis som TS gör under föräldraledigheten. Precis som jag tycker det är tråkigt när jag är skadad och inte kan utöva min sport, eller som jag tycker det är tråkigt när jag är bortrest från barnen och inte kan krama dem godnatt. Sedan funderar jag på hur jag kan lösa, komma runt eller stå ut med situationen.
Vad jag inte gör är att skämmas för att jag tycker det är tråkigt att vara utan en viktig del i livet och tänka att jag borde vara på ett annorlunda sätt.
Din fråga borde egentligen skrivas ut som Vem är man när man inte jobbar och är hemma med barn?
Det är två helt olika saker att inte jobba och att inte jobba med barn hemma. Mina barn är nu igenom förskoleåldern och jag kan se lite mer nyktert på den tiden Några personliga inspel
Man känner, tänker och upplever väldigt mycket under denna tid. Agera inte på allt och acceptera läget. Man är ständigt påverkad av sömnbrist, stress, nya rutiner.
Sänk förväntningar på alla plan. din partner, dig själv, vänner, huset, städning, mat mm.
Hjälps åt att prioritera något som verkligen ger livsglädje hos varandra (för mig va det träning)
Jobba med tacksamhet. Byt ut ordet måste till får. Jag får va hemma, jag får byta blöja, jag får va hemma med sjukt barn. Många skulle vilja ha ditt liv men kan inte.
Jag överlevde 100 procent tack vare min mammagrupp - är du med i en sån? Om inte: kolla upp möjligheten att gå med i en! Hjälpte så mycket att kunna ventilera med folk som var i exakt samma sits!
Det går väl att skaffa sig en hobby förutom hushållssysslorna? Varför gör du inte det? För mig är arbete en stoppkloss för att friheten att prova på, utöva eller vidareutveckla sådant jag vill pyssla med. Att bara greja med hushållssysslor är så klart inte kul men det står ju inte mellan det och lönearbete.
När jag var föräldraledig var vi båda föräldrar lediga och åkte iväg på resor som varit väldigt givande och minnesvärda. Det kan man också göra… om man inte bara vill prioritera arbete
Så tolkar jag på det sättet. Det lutheranska delen sitter djupt inne i dig och @ComeOutVirginia . Det är inget fel att lösa problem, men när fokus ligger på det istället för föräldraskapet. Då tycker jag att man behöver omprioritera.
Jag tolkar din fråga och fundering mer runt vem du är när du inte jobbar/är på en arbetsplats snarare än att du är ute efter att få tips på vad du skall göra med din tid som föräldraledig. Jag ser det inte som något fel att du saknar jobbet och den kicken man kan få när man jobbar med något intressant. Det som dock väcker en fundering hos mig är att din partner också verkar ha fullt upp i sin karriär och då låter det som att du inte kommer kunna gå tillbaka till ditt jobb och arbeta lika mycket som tidigare efter föräldraledigheten. Det hade varit min oro om jag var dig för vardagen kommer att behöva anpassas utifrån ert barn med hämtning/lämning, fritidsaktiviteter, VAB mm. Det är absolut inget fel att vara engagerad i sitt jobb och gilla att jobba mycket men min erfarenhet (som har 3 barn) är att efter föräldraledigheten så inleds ett helt annat givande och tagande mellan föräldrarna för att hinna med allt det praktiska med att ha barn. Och detta vill ni ha diskuterat igenom innan det inträffar så man inte måste ta det dag för dag eller vecka för vecka. Lycka till.
Jobbet när man är föräldraledig är ju just att ta hand om sitt barn, det är i princip ett heltidsjobb. Och ja, min tid hemma (6+ månader) som man var allt annat än glamorös, tror också att det kommer mindre naturligt för de flesta män. Jag har haft ledigt en längre tid senare också och det är en helt annan grej. Under föräldraledigheten hade jag noll frihet, jag kunde inte gå mer än 10 minuter hemifrån utan att det blev långa utbrott som slutade med att barnet kräktes (fråga inte), så några lugna dagar med utflykter var det inte att tala om, men det beror help på vilket barn man har. Finns ingen tid att ta reda på vad du är för person utan jobb, för du har inte möjlighet att utforska det. Du kan inte ta kurser, spela sporter, umgås med folk osv. Du kan umgås med andra föräldrar på öppna förskolan, som inte gör annat än att prata om barn.
Känner igen mig helt i det du skriver i trådstarten. Min första föräldraledighet på 6 månader blev inte alls som jag tänkt. Naivt tänkte jag att jag skulle hinna med massa annat (typ skriva en bok), men insåg snabbt att även om det är ett rätt stillsamt arbete betyder det inte att man har massa tid över. Varje dag är fyllda av ganska monotoma uppgifter för att hålla sitt barn vid liv och god hälsa, och sen stunder för lek och mys och sen lite tid kvar att återställa hemmet och sen är dagen till ända. Efter mina sex månader med detta kände jag mig enormt ostimulerad, ensam och dum i huvudet. Då jag är van vid ett jobb med högt tempo och tuffa utmaningar.
Nu har jag min andra föräldraledighet och har ett bättre upplägg. Försöker schemalägga en aktivitet per dag för att komma ut och göra något. Typ kompisträff en dag, lunch med kollegor en dag, öppna förskolan en dag, långpromenad en dag, hemmafix och ringa släktingar och liknande en dag (osv). Att schemalägga min föräldraledighet lite mer har hjälpt mig mycket att hitta mer mening med den och göra den mer stimulerande.
Även anmäla sig till saker som babysim eller gympa hjälper.
Sista tipset är att komma iväg tidigt på morgonen för en aktivitet, annars rinner dagen lätt iväg i ett lunk.
Verkligen intressant vilka olika tankar och perspektiv som har kommit fram här. Tack!
Jag tycker att @AMS_722 sätter huvudet på spiken: det här är mindre en fråga om vad man ska göra med sin tid som föräldraledig, och mer en existentiell fundering kring vem man är när man inte jobbar eller befinner sig på en arbetsplats.
Jag håller helt med @Walion – för vissa av oss är det en kärnvärdering att åstadkomma saker, att vara skapande och känna att man påverkar saker i rätt riktining. Det är en del av hur man fungerar och vem man är. Därför tänker jag inte skämmas för att jag tycker att det är tråkigt att vara utan en viktig del av livet, eller för att jag ibland tänker att det “borde” kännas annorlunda. För mig handlar det inte om otacksamhet, utan om ärlighet kring vad som ger mig mening (utöver barn och familj, såklart).
Det jag tar med mig mest från svaren hittills är nog insikten om att detta inte är en situation som nödvändigtvis ska lösas. Flera har påpekat att man känner, tänker och upplever väldigt mycket under den här tiden. Sömnbrist, stress och helt nya rutiner påverkar mer än man tror. Alla tankar är inte signaler man behöver agera på direkt – ibland handlar det snarare om att acceptera läget och låta tiden gå. Det här är en period, och jag ska försöka förhålla mig till den så klokt som möjligt.
När det gäller att min partner jobbar väldigt mycket och att det kan bli svårt att kombinera med familjelivet framöver, så är det förstås något vi har pratat mycket om. Hans nuvarande uppdrag har ett tydligt slut om några år, och då kommer han antingen att trappa ner rejält eller sluta arbeta helt – beroende på vad som känns rätt då
Detta kände jag igen mig i väldigt mycket i samband med första föräldraledigheten. Men allt eftersom livet utvecklats, fler barn, fler ledigheter, mer deltidsarbete och allmänt mer tid utanför arbetet så känns inte heller lönearbetet så ”definierande” längre. Jag är nu väldigt mycket mer än mitt jobb och kan mer och mer uppskatta och värdera saker utanför arbetet även om det ”bara” är att odla eller fixa nått med hemmet typ någon mindre renovering eller så.
Verkligen roligt och bra med någon här på RT som älskar sitt jobb och att jobba mer snarare än mindre. Jag tycker att det varit lite väl mycket FIRE-folk som vill gå i pension från sitt arbete så snart som möjligt här på senare tid. Jag minns från mina egna föräldraledigheter att det det var ett fint break från arbetslivet men mot slutet så var även jag väldigt sugen på att komma tillbaka och göra skillnad i vuxenvärlden. Nu vet jag inte vilken ålder du och din partner är i men för egen del så skaffade vi barn i perioden 30-35 år och nu när jag skall fylla 50 så inser jag hur mycket det fanns kvar att göra i arbetslivet efter att föräldraledigheten var över. Så förhoppningsvis har du en lång och framgångsrik karriär framför dig efter “ledigheten“.
”Om några år” (när ni redan har ett barn som börjar närma sig året) är riktigt länge. Det låter väldigt tufft att ha huvudansvar för barnet så länge, förstår att måste kännas väldigt begränsande för dig.
Jag kan bara tänka mig att det borde tära mycket på er relation att ni har så väldigt olika vardag och fokus under en såpass lång period. Jag tänker även på partnerns och barnets relation, att tydligt fokusera på annat under barnets första ”några år” känns som att det kan vara väldigt svårt att liksom ta ikapp.
Du verkar inte nöjd med vardagen nu, och då är ”några år” väldigt länge. Kanske dags att ta upp upplägget för ytterligare gemensamma samtal?
Du kan inte jobba lite? Hade ju så klart underlättat om din partner var villig att gå ner i tid i samma utsträckning som du jobbade, men känner flera som jobbat nån timme om dagen trots att den andra föräldern jobbade heltid. Annars föräldraträning, promenader, babyrytmik, häng med andra föräldralediga, babysim, besök ett naturreservat eller museum, res.
Jo, från att vårt barn var 6 månader har jag jobbat ca 8h i veckan fördelat på två förmiddagar. Lösningen för att det skulle vara möjligt är en nanny som kommer hem till oss och tar hand om vårt barn då. Ekonomiskt är det ingen jättebra affär men det ger mig ett litet break och sonen lite omväxling
Förstår känslan, hade också den stundtals när jag var pappaledig. Fullt naturligt skulle jag säga där dock arbetet verkar vara redskapet för att det man egentligen vill komma åt; variation och ett avbrott i det monotona.
Kanske redan framkommit men utifrån det första du skriver skulle jag också vilja ge en liten känga till din partner och fråga om han insett att han är pappa nu? Får inte riktigt ihop hur han kan både arbeta så långa dagar och vara en pappa och låter lite som att det inte heller funkar.
Tillägg:
Såg att det besvarats i inlägg med trappa ner eller sluta jobba helt om ett par år. Här tänker jag ändå att det är ett par år som barnet i princip förlorat med sin pappa. Vad är det som säger att barnet undermedvetet ser pappan som en vårdgivare och då medvetet kan/vill skapa djupare relation om ett par år? Vad är det som säger att pappan kommer klara av att göra den omställningen och kanske “kompensera” (vilket man aldrig kan) för förlorade åren? Dels praktiskt men även som person där jag tänker att man arbetar på detta sätt för att man trivs med det.
Jag är själv för mycket här och nu med barnen samt att man inte kan skjuta saker på framtiden. Vuxna i vuxna relationer kanske kan det men barn funkar inte så utifrån min erfarenhet. De vänner och bekanta som haft frånvarande pappor i tidiga åren hade även frånvarande pappor senare i barndomen och i vuxenlivet. Så tycker fortfarande att han får ta sig en funderare om han vill vara pappa på riktigt (vilket jag antar och hoppas).
Har just lyssnat igenom Die With Zero, och känner nu (med en 2,5åring och en 4,5månaders) ännu mer att jobbet är bara ett “verktyg” för att kunna leva ett bra liv - inte mer, inte mindre. Om man älskar sitt jobb, jättebra - det gör det lättare såklart.
Men jag för min del börjar fundera om jag går ned till 80% när den yngsta börjar på förskolan och håller det så i ett år, och min fru med. Visst - det kan kanske inte alla unna sig, men tror de flesta som skriver här .
Jag hade hellre spenderat ännu mer tid med barnen….
Hur kommer det sig att din partner inte har möjlighet att ta föräldraledigt? Det är en lagstadgad rättighet, varför tar han inte chansen att bygga en relation med sitt efterlängtade och planerade barn? Känns som en lose-lose när du samtidigt saknar ditt jobb. Risken är överhängande att du kommer att fortsätta ha allt barnansvar även efter förskolestart för att du har så mycket bättre koll än pappan.
Kanske inte går? Min sambo är arbetslös och pluggar nu. Jag måste jobba 100% för att vi ska ha råd. Att sälja huset med över en halv miljon i förlust är inte så lockande. Jag hade gärna gått ner till 80% men då får jag ändå jobba 100% men på färre timmar.. Men jag kan däremot jobba hemma mycket vilket ger helt andra möjligheter att vara närvarande. Skulle säga att jag är betydligt mer.närvarande än min far som alltid flydde fältet.
.