Det kan säkert ligga något i det, men jag känner inte igen det från min egen umgängeskrets.
Jovars, det borde jag kanske ha specificerat i trådstarten. Men å andra sidan så spelar det kanske inte så stor roll, så länge fördelarna man listar är sådana som avtar eller försvinner med ökad ålder 
Jag kände mig i alla fall som en hyfsat ung förälder när jag fick barn, ett par år före trettio. Men det är klart, både morsan och farsan var yngre.
Jo, absolut, men rent generellt blir det ju ungefär som jag sade.
Det jag skrev stämmer väldigt bra på min bekantskapskrets, men jag känner ju väldigt få personer som inte har åtminstone en Master.
Jag fick mitt första barn när jag var 31 och jag känner mig verkligen som en gammal pappa, många av mina barns klasskamrater har väldigt mycket yngre föräldrar.
Tror att det var någon som sa unga föräldrar är mer “purposely neglectful” var ordet hen använts med tanken att man är ung och kanske inte är så mycket på barnen hela tiden och gör saker åt dem, det finns inte samma finnansiela möjligheter som när man är 30+ att kanske anlita hjälp eller köpa saker åt dem, det betyder att banen får sköta sigsjälva lite mer och skapar en sida som barn av äldre föräldrar kanske inte får.
För våran del hade vi första vid 30 och andra vid 35. Vi ville inte ha fler men jag känner också ibland som en äldre pappa.
Som andra sa bättre fysiska tillstånd är en fördel när man har kortare natter och sådant.
NAckdelar är visst att barn tar tid så kanske man ger upp lite kalastid, men på en annan sida kanske är en fördel nör man inte åker ut varje helg och lämnar tusenlappar på fest.
Jag har ovan lite argumenterat för att skaffa barn tidigt. Jag tror också att jag hade varit en riktigt, riktigt kass farsa som 24-åring. Andra hade varit bättre. Inga självklara svar finnes.
Jag tycker om man är orolig av hur barnen mår så är man redan bättre förälder än snittet 
Också vet inte om det är en fördel men, barnen tvingar de flesta män att mogna. Jag tycker i mitt fall det skulle ha varit en fördel, spelade för mycket datorspel inna jag fick barn.
Mår är en sak men den moderna trenden med överbeskyddande föräldrar har jag väldigt svårt för.
När jag var ung var vi 10 barn ensamma på lekplatsen. Idag är där 5 barn och 10 vuxna.
Nästan Inga barn cyklar själva i villakvarter. Vissa börjar när de är 9-10 och slutar när de är 12-13.
Jag förstår att man vill skydda sina barn men jag tycker att man måste lita på sina barn så att de kan upptäcka värden.
Det blir en liten paradox, många barn, när jag var ung, var hemma med sin mamma men fick leka på lekplatsen. Nu jobbar mamma, barnet är på dagis men får inte vara ute själv.
Det kan vara också enkonsekvens av trygghetsläget nuförtiden. Även om jag tycker sverige är paradis jämfört med mitt hemland, så är det sämre tillstånd än kanske 20 eller 30 år tillbaka. Sen kanske fanns det fler yngre föräldrar 20-30 år sen som inte var så oroliga och släppte lite mer på hur mycket de övervakade sina barn.
Det är generellt mycket tryggare för barn nu än för både 20 och 30 år sedan. Andelen barn som skadas eller dör har minskat mycket kraftigt.
En stor anledning till det är att vi har slutat acceptera risker vi accepterade förr. Men
Det var inte säkrare på 90talet, tvärtom, det var mycket mer våld och trafiken var betydligt farligare. Det är säkrare nu.
Man hör mycket mer nu än tidigare, räcker med en okänd bil stannat utanför ett hus förrän det skrivs om det i loka FB grupper. Det Skapar en otrygghetskänsla vilken oftast inte är förankrad i verkligheten.
I samhället där vi bor, som som sett till brottslighet och sammansättning ser ut som på 60-talet är många föräldrar ”moderna” och vill inte att ungarna leker själva utomhus.
En stor grej som många missar är att man slipper ta hand om små barn och eventuellt skröpliga föräldrar samtidigt. Istället kan man (förhoppningsvis) få hjälp med barnpassning av hyfsat pigga föräldrar.
Jag skulle kunna argumentera för motsatsen. Kvinnor som fått ”baby rabies” och skaffat barn med olämpliga fäder pga tidspress är ett mycket större bekymmer än unga som eventuellt växer ifrån varandra med åren. Att ”bli vuxna” tillsamman är också underskattat.
Vem vill ha okända bilar som stannar på ens återvändsgata. Jag säger hej och noterar regnumret på alla som inte hör hemma i vårt radhusområde. Ska de begå brott får de dra någon annanstans. Här får de inte vara i fred.
Jag gör det två gånger i månaden när jag är ute och hämtar saker jag köpt och kört fel.
De flesta har inget ont uppståt men likväl är det rövarhistorier varje vecka i den lokala FB gruppen.
Du sätter verkligen ord på mina egna tankar. Jag tror folk måste våga och satsa mer i yngre ålder, både vad det gäller barn och annat (…men inte på betting eller gambling) .
Det är mycket möjligt. Jag kan inte statistiken. Bara anekdotiska observationer och min egen erfarenhet av att det är lättare att hantera kaoset med fyra barn i det moderna samhället om man känner varandra.
Fick mina barn vid 22, 24 och 25 års ålder. Det är tidigt i mina kretsar av nåt slags övre medelklass där man överlag både självförverkligade och skaffade långa utbildningar innan barn. Jag fick barn i en ålder när jag fortfarande var väldigt flexibel och inte redan så fast i hur jag gillade mitt liv och hur jag vill ha det. Haft barn hela mitt arbetsliv och på det sättet anpassat mina val och arbetsplatser utifrån att det ska funka med familj, barnen dök inte plötsligt upp som en chock i min karriär. Nu 38 och ser hur jag kommer att kunna satsa och levla upp till nästa nivå, kanske byta till nåt mer spännande yrkesmässigt och liksom ta nästa steg, om några år.
Både far och morföräldrar hr varit vid liv och friska hela barnens uppväxt, en stor tillgång. Jag kunde finnas i barnens liv mkt då jag pluggade när de kom och tänker finnas i barnbarnens liv mkt genom att ha ett fint kapital att kunna nalla från lagom till de kommer och vara ledig en del.
Den största fördelen är att jag har fått bli förälder, utan att behöva fundera på om det skulle hinnas med, och att få vara såpass ung och pigg både som småbarnsförälder och tonårsförälder
Det löjligaste är när vuxna människor i den här åldern istället skaffar en hund. Instagram i parken, hunddagis och hundlek med andra i samma situation. Väx upp för fan.
Mkt få saker som är renodlade fördelar med att få barn som äldre. Kan inte komma på en enda sak som håller. Den största nackdelen för mig är att du får så mkt mindre tid med dina barn/barnbarn och de med dig.
Aldrig hört en förälder som sagt; vad nöjd jag är i efterhand att jag fick 10 år extra med självförverkligande karriär/festande istället för att haft de åren med mina barn.
Tror också folk överskattar vad som behövs monetärt. Och i termer av att “inte känna sig redo” tror jag också många ändå tänker snett. Innan du är förälder kan du knappast förstå. Det finns för de flesta vuxna nog ingen meningsfull personlig mognad på väg in som man behöver vänta på för att bli betydligt mer lämplig. Olämpliga föräldrar är det nog oavsett ålder.
Skulle iofs gissa att en alltför ung förälder (16-20) löper ökad risk att växa ifrån sin partner.
Sen kan inte alla få barn ungt av olika skäl men det är så klart en annan fråga.
Även om jag håller med i sak skulle jag med risk att verka präktig föreslå en trevligare ton. Delvis för att du inte har en aning om deras liv, och för att det är bättre för dig att vara trevlig.
Det jag ser är två unga vuxna som egentligen bara borde skaffa barn med varandra istället för en hund. De ska ju inte använda den till jakt eller något liknande. Har tom överhört någon gång om en “jobbig” lämning på hunddagiset 
Folk som kallar sina husdjur för sina barn gör väl egentligen ingen annan illa. Men visst lider jag lite inombords när jag hör det. Hade de påstått att de två är jämförbara hade jag inte givit dem medhåll, om man så säger.