Hej!
Jag skriver det här i lika delar terapeutiskt och rådgivande syfte och ska försöka formulera det så begripligt som möjligt. 2019 gick min mor bort och jag och mina syskon ärvde cirka 300k var placerade i aktier. Till historien hör att jag i samband med pandemins utbrott, som sammanföll med en allmänt turbulent livssituation, dumt nog valde att sälja av hela innehavet och dröjde tyvärr länge med att återplacera pengarna. Under tiden hann jag spendera en mindre andel på nödvändigt och onödvändiga ont samtidigt som 80 000:- gick åt till en misslyckad investering i ett start-up jag vid tiden arbetade på. Förmildrande är att (här icke namngivna) välkända investmentbolag gick på samma nit. Nåväl! I fjol bestämde jag mig en gång för alla att lägga enskilda aktieinvesteringar bakom mig och bara ägna mig åt placeringar i mindre riskfyllda fonder. Sedan dess har jag upplevt både stabil positiv avkastning samt ett bättre ekonomiskt mående. Bättre sent än aldrig?
Jag är i dag 35 år, hyr min bostad och har 142 000:- investerat, till största del i indexfonder, 24 000:- i ett nystartat pensionssparande (Lysa) samt nyligen spenderat min “buffert” om 60 000:- på inköp av bil. Jag är medveten om att en buffert kanske inte ska gå till kontantköp av bil, men nu är det så, och det är väl samtidigt en av anledningarna till att jag skriver det här inlägget.
Nu till själva kärnan till mitt inlägg: När min mor gick bort blev min idag 70-åriga far ensam kvar med deras gemensamma (så gott som) obelånade villa med ett uppskattat värde på 4,5 mkr. Cirka ett år efter min mors bortgång träffade min far en ny kvinna varpå han flyttade in i hennes villa. Sedan dess, vilket till dags dato innebär cirka 5 år, har mitt barndomshem, beläget tämligen nära en större stad, hyrts ut av min far, till en blygsam summa om cirka 5000-6000 kr/månad. Ett tag ingick även elkostnaden i hyran, vilket innebar att min far till och med gick back på uthyrningen. Och denna uthyrning är också själva anledningen till att jag skriver. Jag är otroligt frustrerad över att det egentligen överflödiga huset hyrs ut istället för att säljas, där en försäljning i “värsta” fall hade inneburit en betydligt mer trivsam pension för min far, och i bästa fall ett otroligt värdefullt ekonomiskt tillskott för mig och mina syskon, där både jag och min ena syster befinner oss lite i ett ekonomiskt ingenmansland och bara en liten andel av en eventuell försäljningssumma hade gjort en stor skillnad för oss båda, både i dag och sett till vår ekonomiska framtid. Jag tänker att det är sällan man har 4,5 mkr (minus mäklarkostnader och skatt) som bara står och genererar +/- 0 år efter år. Till historien hör att min far inte är särskilt driftig av sig. Handlingsförlamad vore en underdrift. Att hyra ut huset istället för att kontakta en mäklare och rodda med försäljning blir därför att föredra för honom.
Men detta upptar otroligt mycket av min tankekraft och påverkar mig tyvärr mer än vad jag önskar. Jag ältar det dagligen och har svårt att släppa det och acceptera det för vad det är, att det inte är någonting jag kan påverka. Jag är fullt medveten om att mina egna ekonomiska beslut har försatt mig i en situation där jag blir avhängig min fars lika dåliga beslut, och det är också därför jag nämnde detta i styckena ovan. Jag önskar också att jag hade tagit bättre beslut och att de 300k:- jag ärvde i dag hade vuxit till kanske det dubbla, men nu är det tyvärr inte så, och därför har jag svårt att sluta tänka på vad det inneburit om min far valde att sälja huset och dela med sig av en del av försäljningssumman med sina barn för att ge mig och mina syskon lite skjuts på vägen. Jag och mina syskon har förstås föreslagit en försäljning av huset, men responsen har alltid varit i stil med “ja jo, det skulle man kanske göra, men…[insert godtycklig bortförklaring]”.
Hur hade ni hanterat detta? Jag försöker påminna mig om att man är sin egen lyckas smed, och att jag gör bäst i att acceptera faktum, att ett eventuellt tillskott i min egen ekonomi inte är något jag kan begära eller förvänta mig. Men samtidigt har jag som ni förstår svårt att acceptera att jag har en far som inte “vill” (läs: har förmågan till att) dela med sig. Jag kämpar på varje dag med min medianlön, är singel och hyr min bostad och känner att ett mindre tillskott hade gjort en sån skillnad, och för mig blir det därför obegripligt att man i det läget inte vill förgylla antingen sin egen eller sina barns tillvaro medan man fortfarande är i livet.
/Simon
