Ett avsnitt om hur svenskarnas köpkraft har utarmats de senaste 70-åren och varför det är så? Vilka politiska beslut har gjort att vi är i den här situationen?
Nu är det vanligt att båda i ett förhållande arbetar heltid. Ändå kan det vara svårt att få pengarna att gå runt. Min mormor och morfar hade radhus, bil, sommarstuga och tre barn på bara en (morfars) lärarlön. Varför är det så?
Har en vän vars syster gifte sig m en australiensare. De bodde i Sverige inledningsvis men flyttade down under (20 år sen vid detta laget men…) just för att de där skulle kunna leva på en lön, något de såg som i princip omöjligt här. Så absolut en högst relevant frågeställning, som även jag tycker skulle vara intressant!
Kanske att de försörjde sig på en lön, men båda jobbade nog ändå. (Vanligvis) Kvinnan i hushållet utförde betydligt mer obetalt hushållsarbete. Det fanns inget dagis, enklare sjukvård var inte lika tillgängig, ingen snabbmat/halvfabrikat utan allt skulle lagas från grunden, varor såsom kläder skulle lagas istället för nytillverkas, definitivt inga “hushållsnära tjänster”. Alla dessa tjänster som idag förmedlas på en marknad där anställda producerar åt en arbetsgivare utfördes då istället utan anställning och lön, men det var inte mindre arbete för den sakens skull.
Dessutom är varorna vi köper idag så antingen mycket mer avancerade eller nyare (bättre/mindre slitna pga byts ut oftare) att det är svårt att jämföra köpkraft i form av “bil” eller “hus”. Standarden för det mesta är mycket högre idag. Att det känns svårt att få pengarna att gå runt idag är snarast ett följd av att begären är större. Vi lägger enorma summor på utlandsresor, nyrenoverade kök, hemelektronik, “onödig” konsumtion och andra vardagliga bekvämligheter utan att tänka på att vi klarade oss utan allt detta förr. Ställer mig skeptisk till att köpkraften faktiskt urholkas särskilt mycket.
Jag antar att det här beror på en kombination av större generella löneskillnader och sambeskattning.
Annars har jag svårt att förstå att “svenskars köpkraft har utarmats”. Det är väl snarare tvärtom. Sedan kan ju vissa yrken ha missgynnats i relativ mening. Att många fått det bättre innebär ju inte att alla fått det lika mycket bättre. När det gäller den här frågan brukar alla alltid prata om pensioner och bidrag men det borde ju vara lika relevant att prata om t.ex. lärare.
Har bott i Storbritannien & Tyskland 24 av de senaste 26 åren och kan bara konstatera att i vårt umgänge var det ytterst få familjer där båda jobbade heltid. Oftast en heltid, den andra max 50% eller någon form av hobbyjobb.
Lägger ingen värdering i detta och vet inte om motsvarande konstellationer skulle klara sig på en lön i Stockholm, eller om det kanske faktiskt är ett val att båda arbetar heltid för att båda vill.
Håller mer @axs - köpkraften har knappast blivit sämre.
Köttkonsumtionen har stigit med närmare 70% sedan 1960. Vi åker på NYC-weekends och skidresor till alperna. Var och varannan unge har en iPhone i fickan. Folk har städhjälp, matleverans till hemmet och hel världens utbud ett klick bort.
Till detta kan läggas till kraftigt reducerad arbetstid. Både per arbetande person och hur stor del av befolkningen som arbetar.
1950 var skattetrycket i samhället 18% nu är det 43% av BNP.
1971 försvann sambeskattningen som fortfarande finns i många länder. Vilket gjorde hemmafruarna mindre lönsamma. När jag var barn var hemmafruarna fortfarande vanliga.
Troligen så anpassade man sin livsstil efter en lön förr och därför gick det.
Det går att anpassa sig nu också efter en lön om man vill det. Man kan inte leva en livsstil som kräver två löner och tro att det ska räcka med en lön…
Min mamma var hemmafru under min uppväxt. Inte bara lagades mat från grunden utan mycket odlades hemma och det plockades hinkvis med bär som blev till saft, sylt, kräm etc. Majoriteten av det kött vi åt hade morfar jagat eller så åt vi lamm som vi födde upp själva.
Två utlandssemestrar gjordes under min barndom. En bilresa till Danmark över en helg och en flygresa till Grekland. Man använde kratta istället för lövblås, borstade tänderna manuellt, inga smartphones, läsplattor, aktivitetsarmband, espressomaskiner, juicepressar, stavmixrar, näshårstrimmers och alla andra prylar vi har idag för att ”underlätta våra liv”.
Man ärvde och lagade kläder. Jag minns att mormor sprätte bort skjortkragarna på morfars skjortor när de blivit slitna och sydde fast igen med ”insidan ut”. Blev det gröt kvar från frukosten, om så bara en sked, så skulle den sparas. Man tog till vara på allt.
Åk till södra eller östra Europa och berätta att ni inte kan “leva” på en lön på över 50 000 kr. Ställen där saker kostar ungefär lika mycket men lönen kan vara en tiondel av din lön.
Sverige har skyhöga medianlöner, och alla svenskar lever i extremt överflöd – till och med de “fattiga”.
Ett allmänmänskligt problem är att oavsett hur mycket man har så dras man till att konsumera mer och dyrare.
Köpkraften (BNP) har ökat hela tiden, så enligt mig har den inte försämrats. Skatterna på inkomst har sänkts successivt så vi har mer i plånboken nu än tidigare.
Som någon redan tidigare nämnt så togs sambeskattningen bort, så att det blev mindre lönsamt att leva på en lön.
Enligt Swedbanks hushållskalkyl skulle en tvåbarnsfamilj (2 vuxna) klara sig på en disponibel inkomst på 25 000kr/mån. Medianlönen är på 35 000kr, så det innebär att man egentligen skulle klara sig på en inkomst.
Tror inte att den här situationen har någon grund i stora politiska beslut på det sättet, om man inte skulle ha infört diktatur och censur samt utreseförbud. Konsumtionssamhället är en global företeelse som har ändrat våra värderingar.
Tror som många andra här att de flesta ökar sin konsumtion med varje löneförhöjning, och att samhället idag består av ”du är vad du konsumerar”. Man vill tillhöra flocken, och så klart att man vill kunna sitta och berätta om renoveringen av sommarstället på fikarasten etc.
Tror likt många här att det beror på att man önskar sig bättre standard. Sedan blir det ju så att det alltid är svårt att stå utanför normen.
Tex numera vid ett bostadsköp finansieras det vanligtvis med två inkomster. Så därför har prisutvecklingen följt med det.
har man då bara en inkomst får man nog finna sig i ett mindre hus, eller längre ut, i en mindrestad. Kanske åka buss/cykel eller promenera istället för egna bilar.
Står man då med en inkomst vid bidgivningen blir det tufft. För var det nog tvärt om, alla slogs med en lön vid budgivning (alt hyrde) sedan så de familjer där båda jobbade kunde man köpa dyrt och fint.
Vi har själva haft denna dialog hemma då min svärmor har en förutfattad mening om att det är så konstigt att vi upplever oss ”fattiga” under föräldraledighets perioden, samt efter att vi då faktiskt skolade in vårt första barn på förskola vid drygt 1,5års ålder. Hennes bild är minsann att det knappt lönar sig att arbeta för frun då hela lönen äts upp av förskoleavgift, vilket det kanske var förr…
Nu är det snarare så att min fru har en inkomst på efter skatt på runt 30tkr. Sedan maxtak på avgiften på 1510kr (delas ju på två dock så 755kr). Vilket innebär att det är i mina ögon i princip ”gratis” att ha barnen på förskola och deltat är ju vad det kostar att vara hemma. Särskilt om man inte tar ut föräldrapenning. Tar man ut max så är det drygt 30tkr innan skatt.
Så oavsätt ”kostar” det runt 10tkr innan skatt att vara hemma med barnen per månad. Vilket vi ändå prioriterat och drygar ut penningen så långt vi anser möjligt. - största begränsningen här är dock kostnad för bostad osv, där vi gjort en avvägning att vi ändå vill bo nära vänner/familj jobbmöjlighet osv… (funderade på att flytta från storstockholm ned din mina trakter innan barnen för att frigöra möjlighet till mer tid hemma)
Nog har politiska beslut spelat en stor roll för att båda föräldrarna förvärvsarbetar idag.
Pensionssystemet, särbeskattningen. Utbyggnaden av barnomsorgen. När jag var liten fanns det inte dagis. Var dagbarn hos en hemmafru.
Sen samhällsförändringar i stort. Skilsmässorna är mycket vanligare idag. Att förlita sig på att bli försörjd livet ut innebär att man inte har någon frihet.
Jag anser att påståendet inte alls stämmer. I min omgivning så jobbar få par 100% vardera när de har barn. Det vanligaste bland de jag känner är att en jobbar heltid och en deltid. Kanske bör tilläggas att de flesta jag känner bor i hus eller bostadsrätt, har bil och åker på utlandssemester.
Sen är det klart att när de har barn och en går ner i arbetstid så är marginalerna mindre. De flesta jag känner med barn har inte heller en Tesla, ny dator varje år, eller den lyxigaste semestern. Men det är inte direkt några liv i brist och knapperhet.
Jag tycker att @axs sammanfattar det bra. Folk villhöver mer idag. Mina mor- och farföräldrar hade en bil per hushåll. De hade en TV, ärvda möbler osv. När de senare kunde handla sommarstuga snackar vi om enkelt torp bort-i-bakom och husmanskost och semestrar i landet var det normala.
För egen del tycker jag inte heller det är svårt idag. Jag driver runt mitt hushåll själv och har ändå ca 70% sparkvot. Så det är ju inte så att det inte skulle finnas utrymme för en vuxen till inom det paraplyet, med råge.
Samma diskussioner förs ju i miljödebatten där mycket av vår överkonsumtion tillkommit i väst efter att vi fått dubbla inkomster och mer att konsumera.
En del av helheten är väl utbud och efterfrågan också. Om utbudet av arbetarenheter dubbleras på kort tid blir väl lönerna lägre?
Tycker det är en väldigt intressant frågeställning och det är även intressant på vad som faktiskt går förlorat i detta nya upplägg.
Som nån var inne på, när två arbetar tvingas man helt enkelt outsourca matlagning, barnuppfostran osv till andra aktörer. Detta uppmuntras såklart av etablissemanget och via lagstiftning osv.
Vissa är inne på att köpkraften kanske egentligen inte är lägre men är livskraften lägre?
Det skulle man ju intuitivt kunna tro men reallöneutvecklingen har varit enorm! Lönerna är nästan de tredubbla idag jämfört med 1960: Real löneutveckling i Sverige - Ekonomifakta
Det är där “villhöver” kommer in och förstör kalkylen