När jag jämför mig (32 år) med mina föräldrar så känner jag mig ganska hopplös med min egna situation jämfört med vad dom hade åstadkommit i samma ålder. Allt jag vill ha är en vettig bostad men känner att jag bara kommer längre och längre ifrån den möjligheten. Ännu mindre att innan 50 kunna ha hus, barn och bil.
Jag:
Ca 1,6m på banken efter 10 års heltidsjobb
Jobbar inom IT i Stockholm
Började plugga datavetenskap 3år direkt efter gymnasiet
Började jobba direkt därefter inom samma branch. Aldrig tagit tjänstledig eller varit sjuk
Äger inga fordon och har aldrig gjort. Reser bara kollektivt
Bor i familjens lilla övernattningslägenhet i centrala Sthlm
Reser knappt, sparar det mesta varje månad (15-20k)
Dom (vid samma ålder som jag nu fast under 80-talet):
Nybyggt hus 150 kvm på landet utanför halvstor stad
Inga utbildningar utöver gymnasiet
Rest upp hela deras sparade kapital 2 ggr och haft flera sabbatsår
2 barn tillsammans. Pappa 3 st
Varsin bil (5-10 år gamla)
Ingen av oss har ärvt pengar.
Har jag någon poäng i detta eller är jag bara en gnällspik?
Det är ett intressant ämne, helt klart. Själv är jag 26 så jag kan inte komma med någon insikt från den tiden, men…
Om du som ensamstående individ har ovanstående situation med 1,6M vid 32 års ålder är det ju orättvist att jämföra med dina föräldrar, som jag antar träffade varandra någorlunda tidigt i 20-årsåldern eller så, och därmed kunde dela diverse levnadskostnader under en lång tid? Spara tillsammans o.s.v.
Dessutom kan du med 1,6M på kontot få tag på ett (delvis lånefinansierat, boräntan var inte 1-1,5% på deras tid) hus, två bättre begagnade bilar och ha ett par barn ovanpå det utan problem. Betänk också att rent kvalitativt är dagens bilar och hus markant bättre än de från 80-talet.
En del av oss tänker alldeles för mycket. Sätt upp dina mål och börja jobba mot dom ett steg i taget. Och då menar jag mål kring hur du vill att ditt liv ska kännas, inte finansiella mål.
Sagt med all välmening: Stop thinking, start doing!
Tror problemen på bostadsmarknaden drabbar alla, oavsett om man vill köpa sin bostad eller hyra den.
Jag bor i en mellanstor stad, men här är villorna extremt dyra. Även i ytterområdena har priserna gått upp så mycket så att de flesta sitter på för stora lån och de övriga har svårt att ha råd att köpa en innan de går i pension.
Köerna till hyresrätt, i alla fall genom allmännyttan är också långa, tar ofta uppåt 10 år av köpoäng att få tillgång till en vettig lägenhet, mer om man vill ha cityläge. Jag gissar att en del unga i mitt hus har föräldrar som stått i kö till hyresrätt och sedan står på deras kontrakt. Men de flesta är över 35 där jag bor. Jag har ändå lite tur som bor i en stor etta, som gör kostnaden per kvm prisvärd. Men ber till gudarna att marknadshyror aldrig införs, för då skulle min lägenhet troligen kunna hyras ut för det dubbla och jag skulle bli hemlös.
Bor man i någon av storstäderna eller vill bo där, så måste det kännas än mer hopplöst, bara handpenningen måste avskräcka många.
Men tror inte Hushållsekonomin generellt var enklare förr, det har troligen varit kämpigt för stora grupper och lättare för vissa grupper. Sen var det mycket på 80 och 90 talet som inte fanns, som vi lägger pengar på idag. Tänker datorer, elektronik, hemmabio, bilar, subs, appar, cigg och annat. Så kanske var det enklare för vissa att få ihop ekonomin. Sen ska vi inte prata om 90 tals krisen som drabbade många extremt svårt, inklusive min familj.
De var 2 personer, du är 1 person (min tolkning av att du skriver “jag”). Låter som att du behöver en partner, det är väldigt bra för ekonomin.
Du har 1.6M på banken? Det räcker både till bil, resor, och handpenning till hus utanför halvstor stad. Nu bor du i centrala delen av en av världens största bobubblor, flytta ut och hus är mycket mycket mycket billigare.
Ja du. När jag var 32 år hade jag en överbelånad villa, och väldigt små marginaler. Räntorna var tvåsiffriga. När ungarna kom levde vi sparsamt. Vi unnade oss däremot att min fru enbart jobbade 75 procent. Förutom till våra grannländer gjorde vi ingen utlandsresa på 15 år.
Nåja, ränta på räntaeffekten samt värdestegringen på villan gör att det gick bra ändå. Hemligheten var ett månadssparande i fonder, och löneväxling under slutet av karriären.
Hur många procent av din årskull tror du har 1,6 miljoner på banken ?
Det är kanske dags att inse att du är en priviligerad individ med ett välbetalt arbete, bostad i centrala stan samt likviditet de flesta du möter på gatan bara kan drömma om.
Bor själv i ett hyggligt stort hus i nordvästra Stockholm. Priserna där jag bor är inte extrema och med 1,6 mkr skulle du komma en bra bit.
Från min horisont är det du pekar på ett genuint icke-problem, alltså sett till din egen situation.
Jag tror inte på att något var ”bättre förr”. Däremot är mycket av potentialen för generella prisökningar förbrukad. De ökande priserna har byggt på sjunkande räntor och borttagna skatter. Samtidigt har själva boendekostnaden varit mer konstant. Den är kopplad till människors betalningsförmåga.
räcker inte 1,6 miljoner som insats till en bostad du är nöjd med? för mig låter det som ganska mycket.
Det är ju sant att bostadspriserna gått upp kraftigt jämfört med “förr”. Men eftersom räntorna är låga så är det väl frågan om månadskostnaden skiljer sig så mycket jämfört med tidigare.
Tänk på att skatterna var högre förr, folk hade i allmänhet mindre att röra sig mer. En del saker var mycket dyrare, ex utlandsresor var något väldigt exklusivt. Att åka till Thailand fanns för många inte på kartan.
Bil var billigare på den tiden, idag är nya bilar (inte minst elbilar), någonting som går på nästan en årslön.
Det är dock väldigt svårt att jämföra. Standarden på saker är mycket högre idag.
Att jobba ihjäl sig låter ovärt, det håller jag med om. Min tanke var att INTE fokusera på att lägga mer pengar på hög utan att istället se vilka möjligheter hen har att förändra livet inom de ramar hen har. Det krävs en liten reality check om man tror att en person med hens förutsättningar är rökt.
Vi vet ju väldigt lite om TS så det blir mycket gissande. Men om hen är singel och vill träffa en partner kan hen ju börja i den änden. Kanske träffar TS nån som äger en bra bostad? Vem vet? Kanske träffar hen nån som har kontaktnät utanför centrala sthlm och gärna vill flytta dit?
Precis som skrivits ovan tror jag att detta är av avgörande betydelse. På landet häromkring skulle du nästintill kunna köpa ett hus obelånat.
Full förståelse för att man inte vill flytta ifrån sin stad och att det känns skit att det är så dyrt där. Men ibland tvingas man välja lite.
Förlåt om jag låter lite taskig nu men om du önskar Svensson-liv är det väl viktigare att hitta någon att dela det med (om vi gissar rätt i att du är singel)? Ekonomin löser sig nog i din situation…
Jag vet i alla fall att mina föräldrar fick kämpa mycket mer med hushållsekonomin på 80-talet än vad jag och min man får nu. Vi bor på samma ort så lite mer jämförbart även om jag och min man har högre utbildning och därmed tjänar mer.
Räntan var ju katastrofhög. (Visserligen 90-talet men först det jag minns.) Oljan för att värma upp huset tog en rejäl bit av hushållskassan. Barnomsorgen kostade 3000 kr då, bara 1500 kr nu trots inflation.
Om det fanns pengar kvar på oljekontot i slutet av året kunde EN ny möbel eller dator eller liknande införskaffas.
Utlandsresor kunde man inte ens drömma om.
Vi köper nytt när vi vill, har en massa teknik och annan lyx. Åker utomlands åtminstone vart tredje år osv.
Jag var dessutom 5 år yngre än min mamma när jag hade hus och barn. Men det berodde mest på att jag och min man träffades när vi var 5 år yngre.
Kanske bara var så att de helt enkelt var bättre på att hushålla med ekonomin än vad vi är idag. Man prioriterade annorlunda. Mycket av de saker vi har idag med fasta utgifter fanns inte ens förr (t.ex bredband, mobil, streaming, m.m.).
Oftast tror vi att vi “måste” ha mycket utav de saker vi har nu som kostar pengar både i köp och sedan månadskostnader.
Ingenting. Men det låter som att ts jämför sig med sina föräldrar som bodde där (eller åtminstone på liknande plats).
Vi påpekar att det är att jämföra äpplen och päron.
Enligt SCB mosvarar 100 kr år 1982 288 (!) Kr idag.
Jag var med på den tiden. Tro mig, dagens levnadsstandard är så oerhört mycket högre än för 40 år sedan. För gemene man man var det betydligt sämre förr.
Jag förstår precis dina tankar och var de kommer ifrån. Men jag tror problemet snarare ligger i att du jämför dig med andra. Kanske med fel personer.
Jag hade föreslagit att du börjar kika lite mer i din umgängeskrets och på sociala medier efter människor/par som valt en annan väg i livet.
Jag har gjort bostadskarriär men jag började redan när jag var 24 år och köpte min första lägenhet i en halvstor stad. Jobbat sen jag var 21 och är idag gift. Men när jag var singel ett par år så passade jag på att resa själv (roligaste resan i mitt liv). Jag var då 28 år, idag är jag 34.
Sen träffade jag min nuvarande man och vi köpte hus. Men inte för att skaffa barn och allt därtill. Nope, för att sälja huset med bra vinst, säga upp oss och flytta in till en husbil och resa i Europa. Idag bor vi i ett billigt hus på landsbygden i Dalarna. Vi gick från att äga ett hus på 8 miljoner till 1,3 miljoner.
Drömmer om att köpa ett hus i Frankrike och livnära mig på nåt. Just nu pluggar jag AI. Till hösten söker jag en utbildning inom systemutveckling eller liknande. Har ett mål fram tills jag gör en FIRE vid 45 isch: att jobba max 60% och enbart på distans.
Jag tänker ta mig dit.
Tillsammans med min man såklart.
Jämför dig inte med “Svenssons”, skapa dina egna mål och drivkrafter. Tipsar om att börja följa folk på Instagram som inte drivs av pengar utan av ett liv i frihet på andra sätt. Det ger så sjuuuukt mycket inspiration och har hjälpt mig när norm-tankar tar vid.
Följtips: puttepaluffen, husbilsannika, lockieandash, lostdirectionvanlife, laddaom_malin, hallbartmedalexandra, liveslowrunfar etc.
Och du! Ge dig iväg på världens häftigaste resa i tre månader. Du kommer älska det och det är ovanligt att en arbetsgivare inte ger en tjänstledigt för sånt. Man träffar folk från hela världen i alla åldrar på hostels.
Det kostar en slant, men du kommer aldrig ångra dig!
Kan jag börjar plugga systemutveckling vid 34 så kan du resa vid 30!
Gnällspik.
Det är ingen mänsklig rättighet att bo i innerstan, eller i ett finare villaområde i en närförort.
Trots att du inte är gammal kan du med enkelhet köpa medelsmåhuset i Sverige.
Det där nybyggda huset på landet har du också råd att göra, idag. Tomt max 500k, 150 kvm hus av medelkvalitet 2.5M. Och då kan du göra det själv, om du skulle ha en partner som också kan bidra så är du direkt på en bra nivå.
Jag tror att du (Nestor) tillhör samma generation som mina föräldrar och det du beskriver känner jag väldigt väl igen från min uppväxt under 80-90 talet. Bägge mina föräldrar arbetade heltid men i perioder fanns det inte heltidstjänster för min mamma så hon jobbade mer eller mindre ofrivilligt deltid under delar av min uppväxt. Det jag minns var att marginalerna var små men att vi hade ungefär samma standard som majoriteten i samhället.
Jag har ganska tydliga minnen från fastighetskrisen på 90-talet och att det ofta pratades med vänner om att våras och deras hus och bostadsrätter var helt värdelösa/osäljbara så det var väldigt nervöst att ha råd att betala räntorna för det fanns inget värde i fastigheten om den skulle behöva säljas. Mina föräldrar behövde vid något tillfälle låna 10 000 kr från deras föräldrar för att inte tvingas sälja huset. Jag minns det såklart ur ett barns ögon men jag är övertygad om att de allra flesta har mycket bättre marginaler nu, men att det är mycket man “villhöver” som kostar pengar.
Misströsta inte! Du har ju stabiliteten och bättre ekonomi än väldigt många.
Försök att hitta just din kärlek, så kommer det andra per automatik efter hand.
