Den senaste tiden har jag tänkt lite på min vs mina föräldrars relation till pengar.
Föräldrarna: 60, villa/sommarstuga, sparar lite men gör inga investeringar ens i kända indexfonder då det är “jobbigt”, har två bilar och okynneshandlar gärna varje dag - dagliga turer på stan med bil för att “köpa grädde” eller liknande fastän man handlade dagen innan, köper plastpåsar hela tiden, konsumerar diverse saker och fyller huset till bredden: fina bilar, onödiga köksmaskiner, byggverktyg, samlar på whiskey, fler stora tv-apparater än personer i huset, byter inredning varje år, slänger mat i massor, köper alla nya gadgets som kommer ut osv.
Jag: 30, hardcore investerar, veckoplanerar, ser till att hålla lådor och skåp tomma och säljer vidare allt som inte behövs, rensar garderoben varje år, planerar köp lång tid i förväg, gör storkok och fryser in, inga dyra märken eller flashiga saker, minimalistiskt boende, trivs inte med mer saker än jag behöver runt mig, till och med julpynt och sånt är onödigt för allt ska ha en funktion, sparar för frihet att jobba mindre och friare i framtiden.
Tror ni att den här sortens beteenden är en generationsfråga? Eller, att man tex som i mina föräldrars fall har gjort en klassresa från lägre medelklass/arbetarklass och att behöva hushålla som barn, till att bli höginkomsttagare. Och att jag då som vuxit upp redan i medelklass med överflöd har blivit så att jag ser ner på konsumtion för att jag vuxit upp där det funnits pengar? Att det är min medfödda trygghet av att vara medelklass som gör att jag inte ser värde i saker? Eller går det helt enkelt i varannan generation att man ofta gör motsatt sina föräldrar?
Svårt att säga. Kanske har både med generation och tidigare upplevelser att göra?
Jag själv är mellan dig och dina föräldrar i ålder och beteende.
Växte upp med föräldrar som jobbade livet av sig så att barnen kunde få ett bra liv. Vi fick inte allt vi ville ha och jag själv anser att jag hade gärna haft det bättre än vad vi hade. Skulle dock aldrig klaga på mina föräldrar, de gjorde allt de kunde för att vi skulle ha det bra.
Min uppväxt har gjort att jag är väldigt medveten om vad jag lägger pengar på. Men det innebär inte att jag snålar utan jag väljer vad som får kosta och vad som ska vara billigt / ekonomiskt.
Vill gärna att kläder, möbler och prylar ska vara praktiska och ha en funktion.
Är inte mycket för att köpa prydnadssaker för att pryda huset.
Dock har jag nu på senare år sett hur tidigt vissa människor gått bort och sett (eller tyckt mig ha sett) att de kanske inte hunnit leva tillräckligt bra innan de gått bort och samtidigt lämnat bra med pengar efter sig.
Det har påverkat mig mer än jag kunnat tro och gjort att jag senaste året har ändrat en del vanor och beteenden. Köpt mig en nyare och bekvämare bil, lägger mer pengar på mina nära och kära, lägger mer pengar på upplevelser och jag har dragit ner på jobbet och jobbar 80% just nu.
Saker som får mig och mina nära att må bra får kosta. Sen kan jag snåla på annat som inte har nån större betydelse för mig.
Tack för trådstarten! Är något yngre men har funderat jättemycket på detsamma!
Jag har funderat på om det är en blandning av ”klass” (dvs utbildningsnivå) och generation. Mina föräldrar är båda gymnasieutbildade och har aldrig haft direkt dålig ekonomi, men de har samtidigt investerat minimalt privat och bara använt sparkonton.
De har samtidigt aldrig kommit i kontakt med information om investeringar pga avsaknaden av internet i unga år, medans vi stöter på privatekonomiska råd om investeringar lite mer ”organiskt” online.
Jag är runt 25 och märker att trots helt olika branscher och intressen bland mina närmsta bekanta så har nästan alla gemensamt att man investerar i fonder. En och annan i indexfonder ! Vi har inte pratat några summor men mitt intryck är att det ändå är runt 20% av lönen eller så, och alla ser det som naturligt att investera.
Det är mycket intressant att spekulera i hur jag själv hade förhållit mig till aktier om jag föddes på 60/70-talet? Är det så att generationen man föds in i och utbildningsnivån man uppnår påverkar dessa beslut så markant mycket?
Jag är ju i grund och botten samma skrot och korn som mina föräldrar genetiskt. Men vi är helt olika i våra sätt att hantera privatekonomin!
När jag berättar om mitt minimala förhållningssätt till livet, höga sparkvot, ambitioner om egenföretagande och ekonomisk frihet avfärdar de det lite som någon ”fas” jag har. Som en jäkla tonåring
100% så! Om jag berättar om att de hade kunnat spara lite i fonder osv så är det liksom “jaja…”. I födelsedagspresent önskade jag mig en liten mjölkskummare för att vispa ihop mjölkskum. Något jag tänkt i ett par år att jag saknar lite. Kostar ca 200-300 kr. Av mina föräldrar fick jag sen en stor kaffemaskin värd 20k. Jag förklarade att det är jättejättesnällt men jag kan inte ta emot det här för jag har ingen plats (har en liten köksbänk där kaffemaskinen då skulle ta upp 80% av arbetsytan i köket), och jag dricker inte kaffe så mycket så det är totalt slöseri på mig och bättre om de tar den själva eller lämnar tillbaka. Deras svar: “men då kan du ju få gott kaffe när du väl dricker det!!”. (Obs låter säkert bortskämd här, men som ett typiskt exempel på hur vi tänker helt olika). Jag blev alldeles svettig på tanken att ens ta in något sånt i lägenheten, som tar så mycket plats för något oviktigt för mig. För att inte tala om tanken på vad de pengarna kunnat användas till istället
Jag är snart 50 och kan förstå och sätta mig in i hur era föräldrar tänker. Mycket handlar om okunskap och rädsla.
Många i min ålder och äldre vet inte vad insättningsgaranti betyder. Att spara i fonder innebär en risk och man vill absolut inte riskera sin pengar som man sparat i större delen av sitt liv. Indexfonder??? Bara ni säger ordet så bommar de igen och tänker på vad de ska äta till middag.
Ni hade lika gärna kunnat försökta förklara hur man startar en haschodling. Farligt, riskabelt och säkert kriminellt.
Inflation - alla har hört om det men ingen vet vart det ligger. Och dessutom ska jag aldrig dit, så helt ointressant.
Ränta på ränta - puh… dumheter. Och varifrån kommer de pengarna? Om jag får mer då måste någon annan få mindre (denna hörde jag häromdagen).
Att bli rik, ekonomiskt oberoende eller gå i pension innan 65 var sällan något mål för äldre generationer. Möjligheten kunde öppna sig om man hade sån tur att lottoraden fick bingo. Eller så var det bara de som var högavlönade eller fuskade som kunde bli rika.
Det är klart att du skulle få en kaffemaskin. Det har "vi " råd med. Och du som är så duktig och sparar och snålar, men vet du verkligen vad du gör med dina pengar? Det där du håller på med är farligt och riskabelt och när du förlorat allt i en, vad var det du kallade det för, investering(?) så har du en dyr kaffemaskin som du kan sälja. Då har du pengar som du kan klara dig på i några månader innan socialbidraget kommer in på kontot.
Jag lyssnar just nu på “Your money or your life” (Ja, jag vet… det har inte blivit tidigare!) och har precis hört avsnittet om the new deal, 40-timmasveckan och arbetaren som konsument. Utöver att boken mest sparkar in öppna dörrar för mig så var det lite intressant att detta kom just ny för att det är precis det här jag ser hos min åldrande föräldrar som alltid slitit och levt sina jobb för att sedan konsumera och leva ut drömmen och förväntningarna. Jag känner igen mig @mimmiang i nästan hela din beskrivning, trots att jag är 70-talist.
Mina föräldrar är runt 75 nu och de är då verkligen inga stora konsumenter av något alls. De kan nog sägas ha gjort klassresor men det tog nog tills efter vi ungar flyttat hemifrån. De har båda pyyyyttesmå bolån kvar på respektive hus, sparar pengar och köper inga onödiga prylar. Mamma har pengar i fonder men inte pappa. De arbetar fortfarande båda två, i någon mån, och frivilligt. FIRE tror jag framstår som ett skrattretande alternativ för dem och det är heller inget jag siktar på. De är födda i hus utan el och vatten och har varit vuxna med stora ekonomiska åtaganden i jordbruk genom både 70- och 90-tal så jag tror att de är bättre rustade för framtiden än många investerande civilekonomer som gillar padel.
Låter snarare som att dina föräldrar skiter totalt i miljön/klimatet, vilket jag personligen upplever absolut är en inställning som är vanligare hos äldre. Dock är ju dina föräldrar inte särskilt gamla, de var ju trots allt <40 år vid millennieskiftet, men har en inställning som jag skulle associera med någon 10-15 år äldre än dem.
Jag kan delvis känna igen mig i trådstarten och delvis inte.
Mina föräldrar är 50-talister. De har aldrig varit några stora konsumenter utan vänt och vridit på slantarna men utan att det går någon direkt nöd på dem. De har sparat och gnetat i alla år. Skulle aldrig få för sig att göra dyra onödiga inköp eller resor.
Däremot har de aldrig investerat på börsen. Förutom i Telia… Deras bild av börsen som farlig är kanske inte konstig.
Pengarna gick istället till amorteringar. 90-talet tog ut sin rätt på dem med höga räntor och arbetslöshet. Därför är de skuldfria och lyckliga med det trots att en del lån skulle gett dem större möjligheter med mer pengar att leva på.
Mina svärföräldrar och andra 50-talister i min omgivning har det liknande.
Jag och min man är 80-talister. Vi slösar definitivt mer än mina föräldrar. Samtidigt har vi mer utrymme att spara. Våra högre inkomster gör att vi inte behöver välja mellan att konsumera, investera och amortera. Vi gör allt i högre takt än mina föräldrar någonsin haft möjlighet till.
Nu kanske dina föräldrar är 60-talister och du själv 90-talist så det går kanske inte att jämföra.
80-talist med 50-talistföräldrar här. Skriver under på typ allt Indigo skriver!
Största skillnaden jag upplever mellan oss och föräldragenerationen är nog synen på arbetet. 50-talisterna är lojala heltidsarbetare som inte driver tuffa löneförhandlingar eller byter jobb 17 gånger. De har bara jobbat på, betalat höga räntor, köpt teliaaktier och insett att börsen inte är nåt för en vanlig svensson etc.
80-talisterna jobbar för att kunna göra annat. Man ska förverkliga sig själv, jobba deltid, byta bana etc.
Sen tror jag det finns exempel på individer som är mer eller mindre slösiga eller sparsamma i samtliga generationer.
Intressant. Håller med @Guldfeber om att de är för unga för att kvala in i generationen där det är fint att ha prylar.
Med tanke på vissa äldre släktingar jag har och de beteenden du beskriver (typ åka iväg för att köpa en enda grej) som att de är lite understimulerade och har tråkigt. Att ägna sig åt shopping kan ju vara ett sätt att få tiden att gå och skapa mening. Kanske också ett (något lomhört) sätt att försöka göra sig relevanta?
Kan väl vara en individfråga? Gör man som “alla andra” eller tänker man till och gör som man vill? Jag har aldrig känt något behov av att göra revolt mot mina föräldrar och heller inte sett ner på deras livsstil. Men jag har valt att leva på annat sätt och även relativt flertalet av mina kompisar jag hade under grundskoletiden. Jag har följt min egen “inre kompass”. Tycker alla borde göra så.
Exakt sådana är mina svärföräldrar. Då vet jag att det verkar vara ett hyfsat normalt beteende för den generationen. Mina egna är dock tvärtom trots samma ålder. De är lite för extrema, njuter aldrig, sparar allt (ni ska bara se deras vind och källare ).Trots att allt är betalt och de har massor med pengar så använder de aldrig pengarna till något som gör de glada. Nej istället blir det Ica Basic oliver, ett kök från 60-talet som faller sönder, reser aldrig.
Jag och min sambo har på något mirakulöst sett blandat båda dessa extremer. Javisst sparar vi, gnetar och värnar om miljön, sotsorterar etc. Men ibland smiter det in en trevlig resa också och kanske en onödig lyxpryl. Har vi en pryl vi inte använder längre så säljer vi, skänker eller slänger. Att spara en gammal ikea säng som barnen får slänga vid vårt dödsbo är inget vi vill syssla med.
Spännande ämne. Finns ju mängder med variabler förutom generation, som klasshistoria och umgänge.
Jag är 70-talist med gamla föräldrar, och har blivit uppfostrad med 30-/40-tals-tänk angående att inte vara satt i skuld och att spara på snörstumpar. Min första bild av aktier var yuppies som förlorade allt.
Min minimalism har grund i att ha tvingats plocka med några dödsbon, och sett hur låsta de äldre blivit av alla sina saker, och att se hur mycket presenter och småköp som ligger oanvända efter 30 år.
Jag har förlorat en del vänner och bekanta bara 40-50, så att tokspara för en framtid som kanske inte kommer känns inte heller som en bra idé.
Jag tycker det känns som att ena sortens 20-35-åringar tänker mycket mer framåt och ifrågasätter livsstilar än vad vi gjorde, medan den andra sorten shoppar allt som finns för lånade pengar, och att båda sorterna kan finnas i samma familj.
Jag tror man i huvudsak tar spjärn mot sina föräldrar och gör som kompisarna gör, med reservation för egna erfarenheter som påverkat en ordentligt.
Detta är en ögonöppnare. En sådan samlare ska jag aldrig bli. Sen går jag förbi mina “döda utrymmen” och ser att jag har blivit likadan. Jag har i alla fall ambitionen att skala ner och har börjat skänka bort fungerande saker som jag inte använder.
Det absolut bästa sättet är annars att flytta. Gärna ofta. Men det är ju trist om man trivs där man bor.
Jag känner också igen mig i tråden (80-talist). Men det som jag funderar på mer är om det snarare inte är en intresse / kunskap / omgivningsfråga. Tänk på att det fortfarande bara ä 20 % av den svenska befolkningen som äger aktier idag.
Det vill säga att jag tänker att det resonemanget som många av oss applicerar på våra föräldrar skulle vi egentligen kunna applicera “sidledes” också, på folk i vår egen generation utan intresse för sparande. Eller är jag ute och reser i det resonemanget?
Man ska nog inte dra några generella slutsatser baserat på sitt eget och sina föräldrars beteende. Att en 60-åring har mer prylar än en 30-åring är nog helt naturligt.
60-åringen har levt familjeliv med fru och barn, bor troligen kvar i ett rymligt boende med garage och förråd. Man behöver redskap och verktyg för att underhålla sitt boende. Man har under 40 år samlat på sig grejer som blivit liggande. Man har mer pengar nu än när man var 30.
30-åringen har nyss börjat jobba. Kanske köpt en mindre lya med sambo eller singel. Klart man lever enkelt. Men snart kommer barnen och med det hus, två bilar osv…
Jag tror absolut att om man upplevt nöd och fattigdom så är risken stor att man blir en ”samlare”. Har själv det tex överlevare från koncentrationsläger som samlade på mat i mängder. Kan man ju förstå efter ett sådant trauma.
Själv upplever jag mig mer som en ”jagare”, dvs ha få men nödvändiga saker som jag kan ta med mig lätt. Att vara lättfotad.
Så det kanske även ligger ett personlighetsperspektiv eller pga upplevelser. Jagare mot samlare.
Såklart har vi formats av att vi flyttat cirka vart annat år pga jobb utomlands sedan många år. Lätt bagage, att kunna flytta med ett par resväskor underlättar.
Personligen tror jag också att det finns en skillnad mellan generationer men också inom samma generation.
Äldre har en större tendens att samla. Jag har svårt att se oss som 60-70 talister plötsligt börja samla på oss 8 kompletta servicer som ändå ingen vill ha när vi lämnar det jordiska. Eller 150 bäddlakanset som man tyvärr också sett inom släkten
Sen är det nog också så att ju äldre man blir så tenderar man ändå att ha samlat på sig mer än tidigare i livet.
Alltså, mer prylar vid 80 än vid 30 men färre prylar när man sjölv år 80 än ens föräldrar hade vid 80. Samt att jägare mot samlare som personlighet skiljer. Om du förstår vad jag menar?
Att dina föräldrar kör iväg för att köpa en 3a grädde är nog mer att de har lite brist på fantasi vad de skulle göra annars
Tittar jag på mina syskon (70-talister) och deras familjer konsumeras det en hel del. Grillar, platt-TV, robotdammsugare/klippare, mobiler varje år, el-sparkcyklar till de små, nya el-bilar till de stora. Barnens lekrum är överfulla av leksaker, går nått sönder köps det nytt…
Jag tror helt klart konsumtion styrs av personlighet (och ekonomiskt utrymme), men även normer i samhället. Är väl en mix. Problemet med att ställa frågan här är att svaren kommer från folk på forumet, dvs de som tex ”hardcore sparar”…
! Vi har inte pratat några summor men mitt intryck är att det ändå är runt 20% av lönen eller så, och alla ser det som naturligt att investera.
).Trots att allt är betalt och de har massor med pengar så använder de aldrig pengarna till något som gör de glada. Nej istället blir det Ica Basic oliver, ett kök från 60-talet som faller sönder, reser aldrig.