Jag pratar om personer som vet att det är ekonomisk galenskap och ett ohållbart system i längden men gör det ändå eftersom de vill ha ett visst boende till sina barn. Om andra budgivare skiter i morgondagen och medvetet eller omedvetet kör casino-stilen är det bara att haka på och hoppas på det bästa om du vill ha ett bra boende, systemet i stort är inget du hinner ändra på kort tid.
1 gillning
Det är sällan barn som behöver den lyxiga kåken.
Det beror oftast på föräldrar med dålig självbild.
Till er nyfikna. Titta gärna vilka motorfordon Mikael och Emma har på sina namn.
Ingen blygsam volvo och indian där inte.
Enig i detta.
Den bostadsmarknad vi ser idag påminner på 90-talskrisen i form av långvarig ekonomisk stress.
Prisfall runt 25% kan man numera räkna med.
Belåningsgrad < 50% sitter man hyfsat säker idag som väldigt få gör som köpt senaste 5 åren.
(källa)
2 gillningar
Är huset ”lyxigt” på riktigt? Jag antar att det kräver mer koll på lokala förhållanden. Att betala ett kraftigt överpris skapar ju i sig ingen lyx.
Att människor anser sig ”behöva” en massa trams är rimligen sant men ändå en lite annan fråga.
Jag vet inte om jag uppfattar frågan just på det sättet, men jag kan förstås ha fel.
Min huvudinvändning mot deras agerande är att de verkar ha tänkt att man vid köp av bostad ska kunna ”betala vad det kostar”. Man ska enligt den logiken kunna lita på att mäklare och budgivningar leder till en effektiv marknad. Det pris som en budgivning ger kan så att säga antas vara rättvisande. Någon mer ordentlig egen koll skulle alltså inte behövas.
Detta var inget jag hade funderat kring när jag köpte lägenhet tidigare. Dock hade jag handlat med aktier innan och hade någonstans en bild av att ”alla marknader är ungefär lika”. Detta var en grovt felaktig bild, då som nu.
Ja, har också fått listan över övriga budgivare vid själva tillträdet.
Allt du inte har råd med är lyxkonsumption. Villor är inte precis en mänsklig rättighet, och särskilt inte nära storstäderna.
Att inte behöva låta barnen växa upp i risiga områden är nödtorft, inte lyxkonsumtion. Att vi sedan förvandlat något som borde vara självklart för alla till något som kräver hög belåning etc. för en mediansvensk är tragiskt egentligen.
3 gillningar
Att man kan se det som lyxkonsumtion att bo i villa har jag egentligen inga invändningar mot. Problemet för många idag är väl i praktiken en kombination av två eller tre saker:
- Den konstlat låga räntan har skickat en signal till breda grupper att de ”har råd” med olika saker.
- Många har saknat en bra riskhantering. Det kan handla om livförsäkringar, testamenten eller andra liknande lösningar.
- Många i ekonomiskt svagare grupper kom in på marknaden för ägt boende innan amorteringskravet kom på plats och är därför extra utsatta.
1 gillning
Fast deras problem uppstod ju först vi separation. Om de inte valt att dela på sig hade allt varit fine.
2 gillningar
Det finns ett begränsat antal personer som kan bo där det är mest attraktivt.
Man har ingen som helst rätt att tillhöra den lilla kategorin.
En del av de som köper i centrala Stockholm är runt 60 och har sparat i 40 år. (och sålt villan). Den som är 25 har knappt hunnit spara alls.
Varför finns ens en tanke på att man skall kunna konkurrera med de som sparat i 40 år?
När jag köpte senast (för 10 år sedan) fick jag en timme på mig att ta mig till mäklarkontoret för att skriva kontrakt. Även om mäklaren skulle ha skickat listan med budgivare då ser jag inte hur jag skulle ha hunnit kolla upp någon. Jag åkte till mäklaren under den timmen.
(Det är så att det är bråttom med att skriva kontrakt i Stockholm iom att det är stor omsättning och köparen kan hinna få syn på ett annat objekt som denne hellre vill köpa och försvinner som köpare).
Det är här jag hävdar att du har fel. Det är ingen ”liten kategori” som bor i Stockholm, det är flera miljoner människor.
Om din lösning är att en miljon unga människor flyttat till Stavsnäs och pendlar in till Stockholm så kommer priserna skena där istället. Tillgång och efterfrågan på bostäder är den prisdrivande faktorn.
Jag tror inte att personer 60+ som flyttar in till stan efter att ha sålt Bromma-villan för 30 mnkr konkurrerar om samma lägenheter som 25-åringar som skramlat ihop till sina första lägenhet på 30 kvm. Men jag kanske missförstår dig?
4 gillningar
Praxis är att budförteckningen, med namn och kontaktuppgifter till samtliga budgivare, ska lämnas ut vid tillträdesdagen.
I Stockholms län bor det ca 2 miljoner om jag minns rätt.
Men inlägget jag svarade på talade om lägenheter för +100k/kvm. Och det är det inte så många av. En grov uppskattning baserat på data från hemnet ger att ca 14k sådana lägenheter finns. Vilket är en bråkdel av de utannonserade i Stockholm.
För varor som produceras ökas produktionen när efterfrågan ökar.
Hade det inte varit så hade folk haft varken bil eller mobiltelefon.
Det där är ett feltänk.
Den som sålt en villa i Bromma kanske köper en +100k lägenhet.
Men följandet kan väl stämma till eftertanke. En som gick i samma skola som jag sålde för en tid sedan villan i en mellanstor stad. Köpeskillingen använde han till ett etta i centrala Stockholm. Han tänker sig leva där under slutsemestern. Blir svårt att konkurrera med honom för en som är 25. Han hade troligen amorterat bort alla skulder.
Den som är ung får väl acceptera att bo i utkanten. Så var det för mig. Det skulle kunna motsvara Vallentuna översatt till Stockholm. Och där ser jag att man kan komma över en lägenhet på 46 kvm för 795k. Kräver 120k i kontantinsats. Låter inte oöverkomligt.
Produktionen av bostäder är inte i partiet med efterfrågan på dem, ialla fall inte sådana som kostar 100 000 /kvm. Det finns begränsningar alltså. Det är därför de kostar 100 000 kr/kvm.
Men då utvecklar marknaden alternativ om en produkt har begränsningar. Tex boende i Vallentuna.
Och troligen är det lättare att möta efterfrågan med utökad produktion utanför Stockholm också.
Tankeexperiment: Hur mycket hade det sparat ifall kommunikationerna byggts ut så de var riktigt effektiva och man byggt fler bostäder icke centralt?
Produktionskostnaden för lägenheter på 46kvm är signifikant lägre än 100 000 kr/kvm, men markkostnaden utgör en viss del av detta såklart. (enligt SCB ca 40-50000kr/kvm beroende på var i riket det är, Stockholm är dyrast)
Att Stockholm inte är en riktig storstad bevisas ju av att unga kan ha råd att köpa en lägenhet hyfsat centralt även om de är skuldsatta över öronen pga det.
En gammal klasskamrat hyrde lägenhet i NY när han arbetade där. Lönen och hyran var såklart långt från vad jag hade. Men att köpa fanns inte på kartan, det var 7 siffriga belopp.
Ja så var det för oss också, vi fick listan när vi skrivit kontrakt och betalat handpenning. Jag antar att man fortfarande hade kunnat häva köpet om vi misstänkt att något inte stod rätt till och hade bråkat.
Nu tror jag att allt var korrekt, budgivare nr 2 köpte hus två kvarter bort och betalade 400 000 kr mer för det än vad vi betalade för vårt.