Jag håller inte med. Ordet du söker är snarare respekt och rättvisa.
4 gillningar
Jag lastar ingen och kallar ingen avundsjuk eller småsint. Jag beskriver hur jag själv valt att förhålla mig till en liknande situation, just för att jag sett hur snabbt sådant här kan bli destruktivt i familjer.
Självklart är känslor av orättvisa, besvikelse och såradhet mänskliga och fullt legitima. Det ifrågasätter jag inte alls. Min poäng är snarare att man också kan göra ett aktivt val kring hur mycket utrymme de känslorna ska få, särskilt när man väger dem mot relationer som man vill behålla intakta.
Jag håller också med om att föräldrar har ett ansvar att försöka vara rättvisa och transparenta, och att bristande kommunikation kan skapa långvariga sår. Samtidigt är det tyvärr vanligt att föräldrar agerar kortsiktigt, osystematiskt eller utan att förstå konsekvenserna inte av illvilja, utan av mänsklig ofullkomlighet.
För mig personligen har det varit mer värdefullt att acceptera att det inte blev rättvist på pappret, än att riskera att fastna i bitterhet eller familjekonflikter som ingen i slutändan vinner på. Det är inte altruism, utan ett sätt att skydda både mig själv och relationerna runt mig..
6 gillningar
nästan exakt så jag också tänker.
Vad är då rättvisa? Kan det skilja mellan olika personer, exempelvis barn och föräldrar? Räknar man bara pengar? Hur ska man se på tid man fick tillbringa med föräldern? Vilket värde har det? Kanske man hade fritidssysslor där ena barnets var mycket dyrare än det andra?
Kanske det första barnet fick mer uppmärksamhet och mer pengar satsade på sig när tid fanns och resterande barnaskara fick inte det, hur delar man upp det rättvist eller ska det inte räknas med?
Och hur gör man om ett av barnen har det svårare i livet än de övriga? Antag att man kan ge alla barn 500.000 och det leder till att ett av barnen hamnar på gatan, eller att man undviker det genom att ge ett av dom 750.000 och de övriga 250.000, vilket är mest rätt då?
Det finns säkerligen massor av fall där det blivit fel, men jag tror nog att de flesta föräldrar försöker att hjälpa alla sina barn så mycket de kan.
Men jag ska ge de en sak och det är att få mer insikt i hur olika vi alla är.
Hur tänker du att det har med respekt att göra? Finns det även respekt mot föräldrarnas önskan?
Frågor ofta utan entydiga svar men här är iaf mina åsikter:
- respekt för lagen
- respekt för att barn ska behandlas lika iaf på nivån 100-tusenlappar.
Om föräldrar vill ha respekt för en önskan att grovt särbehandla sina barn så kommer de nog ofta bli besvikna på omgivningens (och övriga barns) reaktion.
10 gillningar
Du har nog helt rätt, men känslan jag får när jag läser inläggen är att väldigt många är väldigt avundsjuka.
2 gillningar
Jag förstår inte riktigt vart du vill komma? Som @Agaton-Sax skriver är det rättvisa vi pratar om.
Om alla barn hade fått lika mycket pengar skulle avundsjuka, eller snarare missunnsamhet uppstått ändå, eftersom det alltid kommer finnas synpunkter på varför någon borde fått mer eller mindre av alla möjliga skäl. Behövde dem bättre, kämpat hårdare osv.
Men det är egentligen helt ointressant eftersom barn skall behandlas rättvist.
Om föräldrar anser att rättvisa är att fördela olika mellan barnen är det ok, men då är det rimligt att man är transparent med argumenten. Vilket inte är fallet i den här tråden.
3 gillningar
Hade jag varit du hade jag varit så jävla förbannad. Om det är en diskussion vad som ska skrivas av tycker jag inte 500’000kr är det som ska skrivas av utan det ska vara inflationsjusterat åtminstone. Dvs 665 794. Utöver det hade jag krävt sveda och verk också och krävt kompensation utöver inflation..
Vi tar inte emot större belopp från våra föräldrar utan att vara väldigt öppna med det, gränsen går typ vid en barnvagn - dvs typ 15k.
1 gillning
Man kan vara besviken och sur på sina föräldrar för att det känns orättvist. Man kan ta upp diskussionen på ett respektfullt sätt.
Men man kan inte bete sig som en kränkt kund vid reklamationsdisken och kräva en massa saker. Som förälder hade jag gett noll och ingenting om mitt barn började gorma om pengar för sveda och värk.
6 gillningar
Tyvärr tycker jag att familjerelationer ska inte lösas på RT forum. Blir lätt en vägs komunikation. Samtidigt som det är ett känsligt ämne som ska lösas mellan släkten då ingen av oss vet exakta verkligheten . Ingen förälder är perfekt inga barn är perfekta. Därför ska man vara försiktig när man dömmer ut människor på ett öppet forum. Själv hade jag aldrig ställt en sådan fråga öppet så här.
2 gillningar
Den enklaste vägen är väl att när väl dessa pengar fördelas mellan er syskon så ska förskottet tas i beaktande.
Exempel: Tre (3) syskon ska dela på ett arv om 6 miljoner kronor. Arvet ska fördelas lika, 2 miljoner kronor per syskon. Ett av syskonen (syskon C) har dock tidigare fått ett förskott på arv om 500 000 kronor.
Förskottet ska räknas som om det fortfarande ingår i arvet, vilket innebär att det totala arvet som ska fördelas uppgår till 6.5 miljoner kronor.
6.5 mkr / 3 = 2 166 667 kr
Syskon A: 2 166 667 kr
Syskon B: 2 166 667 kr
Syskon C (som fått förskott):
2 166 667 − 500 000 = 1 666 667 kr
Jag anser inte att man bör ta hänsyn till inflation eller liknande, då det lätt kan uppfattas som småsint och riskerar att skapa onödig friktion.
3 gillningar
Kan det vara så enkelt att syskonet bad om hjälp för 10 år sedan. Trådskaparen gjorde det inte varpå han heller inte fick någon hjälp.
Hjälpen levererades och skrevs in som förskott på arv i enlighet med huvudregeln för arv. Att inte räkna upp för inflation följer ju också praxis i det här läget.
Kanske hade övriga syskon också fått hjälp om de bara kommunicerat ett behov?
3 gillningar
För det första är föräldrar inga proffs på att bedöma vem som har det lätt och vem som har det svårt. Efter tidiga tonåren har de ofta inte mer än en ytlig inblick i vilka utmaningar barnen står inför.
Sedan tycker jag att om man ska leka välfärdsmyndighet åt barnen, då bör man vara väldigt noga med att i förväg förklara vilka förutsättningar som gäller. Till exempel: om hårt arbete och sparsamhet ska belönas med en klapp på axeln, medan festande och slöseri belönas med hundratusentals kronor i stöd, då kan det vara kul för barnen att veta det i förväg. Särskilt som de tävlar om en begränsad pott.
4 gillningar
Många dimensioner kring arvstvist har förekommit. I fallet där syskonen inte är överens beror på vad barnen har lärt sig vad som är viktigt i relationer till föräldrar och syskon. Är det pengarna, millimeterrättvisa som är prioriterat under uppväxten. Då kan man ge sig på att det är det man krigar om. Sen är det respektlöst mot sina föräldrar att ifrågasätta hur de använder sina pengar.
Jag lär mina barn att det finns ingen rättvisa i världen. Ni kommer inte få exakt samma presenter, samma aktiviteter osv. Ni kommer inte få samma belopp på pengar osv. Mitt jobb som förälder är att försöka ge er möjlighet att förverkliga era drömmar. Jag vill inte att fokus ligger på det. Det förgiftar sinnet och gör göder avund. Givetvis håller man sig inom lagens ramar.
3 gillningar
Klok reflektion! Det bästa är naturligtvis att förebygga detta som förälder. Känslorna som triggas är ju onekligen stora.
När det inte sker så är det näst bäst att försöka hålla huvudet kallt, eller åtminstone fundera om man vill dö på inflationskullen eller inte. Det finns ju flera aspekter här: vad är rättvisa, hur hanterar man timing, är relationerna viktigare än exakt fördelning och så vidare. Och utgå från verkligheten i sin egen situation: det är lite osmart att komma med ”komplicerade” räknesnurror om ens föräldrar egentligen bara är lite oinsatta eller tycker det är tråkigt/jobbigt/svårt att tänka på pengar (vilket är en väldigt vanlig anledning till diverse ekonomiska/matematiska tokigheter).
1 gillning
Har varit i samma sits fast föräldrarna är båda redan borta. 4 syskon och alla har fått myyyycket mer än jag. Kändes konstigt då men är inte bitter då mina föräldrar delade ut till de som behövde mest vid tillfället. Men jag förstår dig.
Skulle aldrig kunnat ta upp ämnet och ännu värre blanda in ränta.
8 gillningar
Sant. Man kan inte kräva respekt av en annan människa, inte ens av en familjemedlem.
Man kan bara säga; här går en gräns för mig, jag är ointresserad av en relation där motparten vill kränka mig på det här sättet (t ex ösa 100-tusentals SEK över ena barnet men av godtycklig anledning inte över ett annat barn samt hemlighålla detta). Sen kan man blocka personens nummer. Livet är för kort för att göda skithögar.
4 gillningar
Är din lärdom att det var ett bra sätt som du själv vill använda mot dina ev barn?
1 gillning
Har jag faktiskt inte tänkt på. Rent spontant tänkt skulle jag nog dela ut till alla samtidigt ointresserad av vad de redan rika hade gjort av pengarna. När vi var barn så delade vi den sista gummibjörnen på tre.
Men om jag gjort annorlunda så skulle jag bli besviken på skitungen som tar upp det. Nu kallar jag ingen skitunge bara mitt fantasibarn.
Jag förstår dock att alla familjer inte är lika. Jag skulle ge bort mitt hela arv, spar och mitt liv för varje syskon om de på riktigt behövde det.
Men jag förstår känslan vi pratar om. Har som sagt känt den.
1 gillning
Så är det. Men jag skulle ändå råda till att man besinnade sig lite initialt. Det är sällan folk kränker en medveten och man har bättre förutsättningar att få till ett bra utfall om man inte går ut för aggressivt.
2 gillningar