Det har du helt rätt i, var och en måste göra och få göra det som de själva vill och trivs med.
(Förutsatt att de försörjer sig själva)
Kollektiva direktiv som passar alla tror jag inte på…
Man vill kanske jobba till man dör och ha massor av pengar på kontot.
Eller jobba ihop till en Ferrari eller sluta jobba ett par år innan.
Det där kan väl var och en ganska enkelt räkna på. Att plocka ut en viss summa varje månad är kanske ett behov om man alltid levt på lön. Men har man inte det kan man ju plocka ut vad man behöver löpande. Men förstås hålla koll på totalen så att man inte inte tullar på framtida uttag.
Jo så tänker jag. Jag “budgeterar” för en viss månadsutgift men räknar inte med att använda hela beloppet. Jag ser inte uttaget som en “lön” som måste brännas utan det är bättre att köra på som tidigare dvs pensionspengar åker in på kontot men överskottet sparas. Privat kapital tas bara ut vid behov. Vill man ha koll så är det ju bara att summera månadsvis hur mycket som gått åt så att man har koll på utgifterna. Då jag under hela arbetslivet haft överskott varje månad är det ju uppenbart att jag inte behöver bränna allt och därmed kan jag skippa att se det som lön.
Pensionen blir löneliknande förstås men som det ser ut räcker den med råge inklusive sparande av överskott så det privata kapitalet behöver jag inte tulla på om det inte är något speciellt jag behöver göra som större renoveringar som takbyte eller inköp av ny bil.
Har börjat inse att jag sannolikt inte kommer vilja sluta jobba helt. Särskilt inte när jag trivs så bra med nuvarande jobb.
Det känns mer lockande att gå ned i arbetstid. Det känns mer ”safe” (foten fortsatt inne på arbetsmarknaden) och det kommer dessutom vara möjligt inom en snar framtid. Det hänger dock på att arbetsgivaren går med på det. Men jag mår bra av tanken att mitt kapital successivt växer och att det på sikt möjliggör nedtrappning i arbetstid.
Teknikföretagen vill höja tidigaste ålder för deltidspension till 63, den är 61 idag. Så det kan bli svårare att gå ner i arbetstid.
Jag skrev om detta för ett tag sedan.
Hållplatser på resan mot FIRE | Coast-FIRE, Flamingo-FIRE samt Barista-FIRE
Namnen spelat så klart ingen roll. Men åtminstone för mig ger de olika varianterna inspiration. Det känns så mycket “allt eller inget” med FIRE.
Själv tänker jag FIRE vid 50 eller åtminstone 55. Om det blir 55 vill jag kunna gå ner i tid vid 50 och bara tjäna tillräckligt för att leva i nuet, dvs inte spara mer utan låta befintligt sparande få växa ifred.
Tack! Det låter som du hittade ett bra upplägg.
Bra poäng här. Själva processen kring FIRE framstår iallafall för mig som att man prostituerar sig själv på någon själlös arbetsplats i någon höglönebransch. Sedan får man höga bonusar i ett antal år. När man plågat sig tillräckligt sätter man sig på flyget till Tahiti och kommer aldrig tillbaka mer.
Exemplet ovan går säkert att hitta i verkligheten men det vore mer intressant med fall där målet inte har varit att ”sluta jobba” utan mer att göra sin grej, jobba lagom mycket etc.
Säkert många som inte känner igen sig i den beskrivningen av FIRE. Jag har jobbat deltid, tagit långa perioder av tjänstledighet, och i praktiken bara fokuserat på att hålla emot lifestyle creep.
@Anonym
Nu tror jag att det är svårt att komma så långt i ett jobb du hatar. För min del hatade jag vissa delar av mitt förra jobb, men det gav mig ett galet driv. Jag fick göra affärer vilket öppnade upp en helt ny värld. Så det var någon form av hatkärlek. Tror att din beskrivning om att plåga sig i ett antal år inte stämmer, utan de de flesta har fått något mer än pengar av jobbet.
För min del betydde det jobbet att jag kunde bygga upp en stabil ekonomisk grund och friheten att välja friare bland nya jobb.
En sak jag är intresserad av är att kunna gå i pension tidigare och vad som krävs för det. De år jag tänker på är 55 år (när tjänstepension går att ta ut) upp till riktåldern. Rimligen tänker jag att 61 år exempelvis vore ett mål att sträva mot. Jag vill inte jobba till jag är 71 år som jag gissar att det vanliga pensionssystemet kräver.
Vi har hittat en sån kombo, fast tvärtom. Vi ville inte bo i Sverige för mycket eftersom vi hade tröttnat på höst, vinter och vår där. Däremot sommaren är ju bra och vi ville behålla en viss koppling, det blev endast som turister till slut 
Det som lockade utomlands var väder/klimat, bättre beskattning (mer pengar kvar för sparande eller familjenöjen), ett mer internationellt umgänge / område samt bättre och tryggare skola till barnen. Det lockade även att upptäcka en annan del av Europa och använda nytt språk som vi pluggat på egen hand. Det finns också en FIRE plan men det har vi inte riktigt fått till ännu tyvärr. Men vi är on track iaf för det år vi planerat för !
Platsen hade vi sedan länge planerat ut som ett ställe vi båda vill gå i pension på. Vi hade semestrat mycket i området och gjort en del research. Det blev bara lite tidigare än planerat. Upplevelsen har hittills varit fantastisk och väl över förväntan.
Det jag skrev avsåg ett utifrån-perspektiv. Jag tror inte att den som är mitt i nödvändigtvis ser det så. Jag jobbar själv statligt och har en närmast överdrivet privilegierad roll när det gäller att uppleva mening i jobbet. En kort period på några månader jobbade jag i privat sektor, i ett av våra stora börsbolag. Jag blev väl mottagen där men upplevde ganska snart att hela tillvaron var en orgie i meningslöshet. Det här med värde för aktieägare upplevde jag som icke-motiverande. Återigen är detta skrivet med väldigt höga krav som grund. Idag uppfylls de kraven för mig med råge men jag tror att de flesta skulle betrakta dem som utopiska.