En välanpassad och omtyckt individ. Helt utan status vill nog ingen vara. Vi är fast i en biologisk realitet.
Dessutom är vi fast i en spelteoretisk realitet. Ingen vill vara med dig eller hjälpa dig i längden om du inte lyder andras regler (normer, värderingar och beteenden).
Jag påstår ju tidigare i tråden att ingen kan vara utan status vid något tillfälle. Att säga att man inte är intresserad av status är ju också en statussignalering…
Sedan upplever jag att man många gånger blandar ihop “fejk”, “osäkerhet” och mycket annat med status.
Oj, jag missade det! Du har säkert koll på alla sidor av argumentationen redan. Jag reflekterar genom att skriva och diskutera. Jag försökte hävda det här med att status är viktigt inför en släkting för ett antal år sedan, men kunde inte hitta orden då.
Det blir extra intressant när man börjar gå utanför ekorrhjulet och de ekonomiska ramarna. När det inte är ekonomi som styr ens vardag - vad är det då?
Värdegrund? Teologi? Sanningssökande? Vänskapsband? Oavsett så binds man av ett slags regelverk där man kan göra rätt eller fel - och gör man fel så sjunker ens status. Det i kombination med olika stresshormon som utsöndras när statusen sjunker gör det viktigt att ägna uppmärksamhet år. Särskilt utanför det gängse ramverk som ett arbete erbjuder.
Detta får åtminstone mig att inte våga gå i tidig pension. Vad väntar på andra sidan, och klarar jag av den disciplinen och ansvaret? Jag är 29, förresten. Jag jobbade mycket med detta efter att ha fått en autismdiagnos och hoppat av först en civilingenjörsutbildning och sedan en ekonomutbildning.
Finns såklart olika orsaker till statusjakt men jag tror att det i många fall handlar om dålig självkänsla. Med dålig självkänsla blir det viktigt vad man tro andra tycker om en. Med bra självkänsla får man bekräftelsen från sig själv istället, och statussymboler/vad andra eventuellt tycker blir oviktigt/mindre viktigt.
Är man ointresserad av status så har man sannolikt inget större behov av att säga det, utan man bryr sig nog mest bara inte om vad man signalerar.
Håller helt med. Det är ju detta som blir “fejk” eller inautentiskt i min värld.
Men jag ska vara helt ärlig att jag ibland tycker att det är svårt att skilja på vad som är viktigt för mig på riktigt och vilka av mina mål som är fejk. Det tydligaste exemplet var ju biltråden för två år sedan innan vi bytte bil. För det var som en hög med kall spaghetti och jag kunde inte skilja på var började önskemålet om en ny bil / det praktiskt och känslomässiga vs “jag ska minsann visa dem med en dyr bil på uppfarten”.
Absolut. Det är ju därför det är roligt med människor som minsann ska säga att de INTE är svartsjuka, avundsjuka eller att status är viktigt. För min upplevelse är att varje gång man har ett behov av att hävda något så har man ju trillat dit.
Mitt förhållningssätt till status är nog mest - vi har det allihop i olika grad, tricket är att äga det, göra det till sitt eget och sedan inte låta det styra en.
Att vara någon form av klassresenär ger rimligen också en typ av status. Att utgå från att samhällets främsta och mest grundläggande beståndsdelar utgörs av patriarkatet och ”vithetsnormen” framstår ärligt talat som en kraftigt inskränkt bild av saker och ting. Det utesluter förstås inte att det kan finnas mer begränsade subkulturer (”maktens korridorer”) där de där två sakerna de facto är oerhört centrala.
Som klassresenär ligger man lite i samma fålla som ”the self made man”. Det är en stereotyp men vissa tror på det stenhårt och knyter sin identitet till det.
Ja, det är svårt att separera olika drivkrafter generellt, tycker jag.
Är det inte något rent praktisk så kan man ofta fråga sig: Gör jag det här för pengar, status, allmänt mående, självkänsla eller vad handlar det om?
Precis som människor som säger sig vara utan fördomar så antingen ljuger de förmodligen.
Helt rätt…
Många köper falsk status genom saker…
Om du försöker att bli omtyckt av alla så ska du se att du blir respekterad av ingen.
Om alla ska anpassa sig helt efter varandra, vem anpassar man sig då efter? Kanske efter mig då?
Nu är det så att jag hellre har egna principer och en egen moralisk kompass som jag kan stå för än att följa någon annan som eventuellt kan ha gått vilse. Då blir man själv lite vilsen om man bara anpassar sig blint efter vad som.
Okej. Hur kommer du på dessa principer?
Vad är ett exempel på principer du följer?
Lång, men intressant artikel på ämnet utifrån ett akademiskt perspektiv:
Det skillnad på status och normer. Status handlar om rang och position i ett socialt sammanhang. Man kan ha väldigt lite statustänk om man är trygg i sig själv.
Normer är mer allmäna regler att följa för att fungera i samhället. Man kan följa normer utan att ha ett statustänk.
Jag tror att man ofta blandar ihop status och normer.
Det är ju normerna som skapar status åt vissa beteenden. Agerar du inom normen får du status, gör du det inte kan du få lägre status. Är den sociala normen tex att man ska leva med en partner, då får man status om man är gift och lägre status om man inte har någon partner.
Det intressanta är hur återkopplingen kring ens status görs och hur den märks. De som är i 30-35-årsåldern brukar exempelvis märka väldigt väl att de hamnar lite utanför om de inte skaffar barn. De får inte låg status i ekonomisk mening men de upplever sig lite bortsorterade i en del sammanhang. Deras sociala status kan alltså bli lägre av att de inte har barn bland de som beter sig enligt normen, dvs de som har barn. Detta uttrycks på mer eller mindre subtila sätt av deras omgivning.
Sen finns det många normer som är mindre viktiga för ens långsiktiga status, allt från att säga tack till att inte gå naken på stan. Men visst finns det en tydlig koppling mellan de normer en grupp har och status.
För 8 år sedan lade jag en massa pengar på “fina” prylar, lyxig bil och en massa bjäfs. Insikten var att ingen brydde sig om min svindyra klocka, fina kläder på jobbet, glänsande bil, senaste iphone och så vidare. Det enda som hände var att man kände sig mer och mer löjlig, då vi inte umgicks med speciellt många personer som satte värde på yttre lyx. Resultatet blev väl främst att plånboken blev tunn och sparandet minimalt.
Där och då bestämde vi oss för att dra i handbromsen och ändra livsstil totalt. Bil och prylar såldes och vi slimmade ner hushållsbudgeten totalt utan att för den delen leva som eremiter. Allt “lyx” skalades bort och avyttrades och vi påbörjade vägen mot FIRE. Nu 7 år senare kan vi leva på aktieutdelningar om vi vill, våra gemensamma levnadskostnader inklusive en semesterresa om året är täckta och lite mer därtill. Dock vill vi båda ha mer pengar att röra oss med så vi ska inte lämna våra jobb förrän vi har minst våra nettolöner (ca 50") täckta av passiva inkomster.
Vi bor i ett bra hus i ett bra område, har två bättre begagnade bilar som rullar många mil till. Det enda som behövs är buffertar för allt som kan gå sönder i hem och hushåll (tv, poolvärmepump, vitvaror, mobiletelefoner osv).
/
Du har en poäng här. Man skulle nog också kunna säga att det finns en koppling mellan att “följa normer i allmänhet” och social status. De flesta grupper som är förknippade med hög status har också många, starka och tydliga normer för hur man ska bete sig och agera i olika sammanhang och avseenden - hur man ska klä sig, hur man ska tänka, hur man ska uttrycka sig osv. Sedan kanske någon som Zlatan ändå kan anses ha hög social status men standardmodellen är att tillhöra en grupp som har en massa regler och att vara särskilt bra på att följa de där reglerna, lite som en taliban.
Ja. men idag kan vi tillhöra fler grupper samtidigt. Under det vi kallar stenåldern var den egna lilla gruppen livsnödvändig. Idag har vi en grupp i egna familjen och kanske närmaste släkten, en grupp på jobbet, en i vänskapskretsen, en med grannarna, en i laget/idrotten/klubben, en på ett ekonomiforum på nätet osv.
Är man utanför i en grupp behöver det inte innebära utanförskap i en annan, snarare tvärtom. Detta är en av de stora tillgångarna med att vi blivit fler och även att uppkoppling och nätet tillkommit där alla kan odla en alternativ identitet. Den behöver inte vara ihopljugen, men den kan exkludera det som kanske sänker statusen på andra områden.
Finast är ju om vi alla kan se varandra som de vi är, utan påklistrade fasader och istället acceptera fel och brister och att jobba med dessa.
Också väldigt intressant när olika normsystem krockar. På en vetenskaplig konferens med nobelpristagare skulle Zlatan kunna vara en kul kuriosa men han skulle definitivt inte vara stjärnan där.
Det är ju detta tema som filmen Triangle of sadness tar upp, hur omständigheterna kan få personers status att helt inverteras. Man kan ha hög status i styrelserummet men låg på stranden, eller i en krissituation som i filmen.
Ja, du har rätt. Bryter man mot normen i en grupp är det svårare att få hög status inom samma grupp. Att vara grovt kriminell kan ha hög status inom vissa kretsar som har sina egna normer.
Att vi här på forumet har lite olika syn på status och statusmarkörer beror sannolikt på vilka normer som gäller inom vår umgängeskrets.