Jag kallar det här för “1-procentsregeln”.
Man strävar efter att hamna i 1-procentsgruppen, när man är där, strävar man efter 1-procentsgruppen inom den gruppen. Rinse and repeat.
2 gillningar
Jag tycker inte att man ska förringa status. Status är väldigt viktigt för alla människor. Det är inte konstigt att vilja höja den, även om man redan är “ok”. Det är alltid bättre att vara på säkra sidan. Dvs mer bekräftad.
Jag hörde ett intressant renonemang som bottnade i att människor är sociala varelser. Även om vi kan tänka hyfsat logiskt och rationellt så är vi i grunden fast med en högt utvecklad aphjärna.
Och att inte ha status, att bli utfryst och mobbad var förödande på stenåldern. Låg status och utfrysning är förödande än idag.
Nu när jag tänker på det: Borde det inte finnas en slags “ekonomi” här. Hur ökar man sin status på mest effektivt sätt?
Att köpa fina hus och bilar tar år av hårt arbete. Att ge någon annan bekräftelse uppskattning höjer ens status i dennes ögon direkt.
Sedan så finns det faror med att försöka visa status genom goda handlingar istället för att bara vara en god person och förtjäna status.
Dels eroderar det ens karaktär och sedan blir man lätt avslöjad som oportunist när man bara följt omgivningens moral i alla frågor.
Då är det kanske bättre att jobba i det tysta och höja sin status hos sin närmaste omgivning genom att just bekräfta andra och visa uppskattning.
3 gillningar
Status är inget man kan jaga. Det är inget materiellt.
Status är manifesterat genom din person. Hur du presenterar dig själv, hur du för dig, hur du behandlar dig själv och andra människor, vilken moral och värderingar du har och förmedlar.
Där har du den riktiga statusen.
Så nej, det är inget någon bör förringa utan sträva efter att bli en bättre person så höjer du din status.
1 gillning
Det obehagliga är väl att status kommer ifrån andra. Så man måste hela tiden vara “tankeläsare” och sälja sig själv i sin sociala miljö. På det viset jagar man status. Ifrån födseln är det viktigt att passa in och göra som andra.
Och det blir väldigt materiellt den dagen ingen erbjuder dig välbehövlig hjälp för att du har för låg status. Det spelar ingen roll vad man tycker om sig själv när alla andra lämnar en att dö.
Jag håller inte med.
Utan det är bättre att man strävar efter att utveckla sig själv, bli en bra persom som du själv kan stå för. Varför inte sträva efter att vara lite mera oberoende?
Ska man hela tiden anpassa sig efter andra så vilken person är du då? Vem blir du? Jag skulle tro lite schizofren med manipulativa drag. Nej tack, inget för mig.
1 gillning
En välanpassad och omtyckt individ. Helt utan status vill nog ingen vara. Vi är fast i en biologisk realitet.
Dessutom är vi fast i en spelteoretisk realitet. Ingen vill vara med dig eller hjälpa dig i längden om du inte lyder andras regler (normer, värderingar och beteenden).
Jag påstår ju tidigare i tråden att ingen kan vara utan status vid något tillfälle. Att säga att man inte är intresserad av status är ju också en statussignalering…
Sedan upplever jag att man många gånger blandar ihop “fejk”, “osäkerhet” och mycket annat med status.
2 gillningar
Oj, jag missade det! Du har säkert koll på alla sidor av argumentationen redan. Jag reflekterar genom att skriva och diskutera. Jag försökte hävda det här med att status är viktigt inför en släkting för ett antal år sedan, men kunde inte hitta orden då.
Det blir extra intressant när man börjar gå utanför ekorrhjulet och de ekonomiska ramarna. När det inte är ekonomi som styr ens vardag - vad är det då?
Värdegrund? Teologi? Sanningssökande? Vänskapsband? Oavsett så binds man av ett slags regelverk där man kan göra rätt eller fel - och gör man fel så sjunker ens status. Det i kombination med olika stresshormon som utsöndras när statusen sjunker gör det viktigt att ägna uppmärksamhet år. Särskilt utanför det gängse ramverk som ett arbete erbjuder.
Detta får åtminstone mig att inte våga gå i tidig pension. Vad väntar på andra sidan, och klarar jag av den disciplinen och ansvaret? Jag är 29, förresten. Jag jobbade mycket med detta efter att ha fått en autismdiagnos och hoppat av först en civilingenjörsutbildning och sedan en ekonomutbildning.
1 gillning
Finns såklart olika orsaker till statusjakt men jag tror att det i många fall handlar om dålig självkänsla. Med dålig självkänsla blir det viktigt vad man tro andra tycker om en. Med bra självkänsla får man bekräftelsen från sig själv istället, och statussymboler/vad andra eventuellt tycker blir oviktigt/mindre viktigt.
Är man ointresserad av status så har man sannolikt inget större behov av att säga det, utan man bryr sig nog mest bara inte om vad man signalerar.
1 gillning
Håller helt med. Det är ju detta som blir “fejk” eller inautentiskt i min värld.
Men jag ska vara helt ärlig att jag ibland tycker att det är svårt att skilja på vad som är viktigt för mig på riktigt och vilka av mina mål som är fejk. Det tydligaste exemplet var ju biltråden för två år sedan innan vi bytte bil. För det var som en hög med kall spaghetti och jag kunde inte skilja på var började önskemålet om en ny bil / det praktiskt och känslomässiga vs “jag ska minsann visa dem med en dyr bil på uppfarten”.
Absolut. Det är ju därför det är roligt med människor som minsann ska säga att de INTE är svartsjuka, avundsjuka eller att status är viktigt. För min upplevelse är att varje gång man har ett behov av att hävda något så har man ju trillat dit.
Mitt förhållningssätt till status är nog mest - vi har det allihop i olika grad, tricket är att äga det, göra det till sitt eget och sedan inte låta det styra en.
6 gillningar
Att vara någon form av klassresenär ger rimligen också en typ av status. Att utgå från att samhällets främsta och mest grundläggande beståndsdelar utgörs av patriarkatet och ”vithetsnormen” framstår ärligt talat som en kraftigt inskränkt bild av saker och ting. Det utesluter förstås inte att det kan finnas mer begränsade subkulturer (”maktens korridorer”) där de där två sakerna de facto är oerhört centrala.
Som klassresenär ligger man lite i samma fålla som ”the self made man”. Det är en stereotyp men vissa tror på det stenhårt och knyter sin identitet till det.
Ja, det är svårt att separera olika drivkrafter generellt, tycker jag.
Är det inte något rent praktisk så kan man ofta fråga sig: Gör jag det här för pengar, status, allmänt mående, självkänsla eller vad handlar det om?
Precis som människor som säger sig vara utan fördomar så antingen ljuger de förmodligen.
Helt rätt…
Många köper falsk status genom saker…
1 gillning
Om du försöker att bli omtyckt av alla så ska du se att du blir respekterad av ingen.
Om alla ska anpassa sig helt efter varandra, vem anpassar man sig då efter? Kanske efter mig då?
Nu är det så att jag hellre har egna principer och en egen moralisk kompass som jag kan stå för än att följa någon annan som eventuellt kan ha gått vilse. Då blir man själv lite vilsen om man bara anpassar sig blint efter vad som.
3 gillningar
Okej. Hur kommer du på dessa principer?
Vad är ett exempel på principer du följer?
2 gillningar
Lång, men intressant artikel på ämnet utifrån ett akademiskt perspektiv:
1 gillning
Det skillnad på status och normer. Status handlar om rang och position i ett socialt sammanhang. Man kan ha väldigt lite statustänk om man är trygg i sig själv.
Normer är mer allmäna regler att följa för att fungera i samhället. Man kan följa normer utan att ha ett statustänk.
Jag tror att man ofta blandar ihop status och normer.
3 gillningar
Det är ju normerna som skapar status åt vissa beteenden. Agerar du inom normen får du status, gör du det inte kan du få lägre status. Är den sociala normen tex att man ska leva med en partner, då får man status om man är gift och lägre status om man inte har någon partner.
Det intressanta är hur återkopplingen kring ens status görs och hur den märks. De som är i 30-35-årsåldern brukar exempelvis märka väldigt väl att de hamnar lite utanför om de inte skaffar barn. De får inte låg status i ekonomisk mening men de upplever sig lite bortsorterade i en del sammanhang. Deras sociala status kan alltså bli lägre av att de inte har barn bland de som beter sig enligt normen, dvs de som har barn. Detta uttrycks på mer eller mindre subtila sätt av deras omgivning.
Sen finns det många normer som är mindre viktiga för ens långsiktiga status, allt från att säga tack till att inte gå naken på stan. Men visst finns det en tydlig koppling mellan de normer en grupp har och status.
3 gillningar