För 8 år sedan lade jag en massa pengar på “fina” prylar, lyxig bil och en massa bjäfs. Insikten var att ingen brydde sig om min svindyra klocka, fina kläder på jobbet, glänsande bil, senaste iphone och så vidare. Det enda som hände var att man kände sig mer och mer löjlig, då vi inte umgicks med speciellt många personer som satte värde på yttre lyx. Resultatet blev väl främst att plånboken blev tunn och sparandet minimalt.
Där och då bestämde vi oss för att dra i handbromsen och ändra livsstil totalt. Bil och prylar såldes och vi slimmade ner hushållsbudgeten totalt utan att för den delen leva som eremiter. Allt “lyx” skalades bort och avyttrades och vi påbörjade vägen mot FIRE. Nu 7 år senare kan vi leva på aktieutdelningar om vi vill, våra gemensamma levnadskostnader inklusive en semesterresa om året är täckta och lite mer därtill. Dock vill vi båda ha mer pengar att röra oss med så vi ska inte lämna våra jobb förrän vi har minst våra nettolöner (ca 50") täckta av passiva inkomster.
Vi bor i ett bra hus i ett bra område, har två bättre begagnade bilar som rullar många mil till. Det enda som behövs är buffertar för allt som kan gå sönder i hem och hushåll (tv, poolvärmepump, vitvaror, mobiletelefoner osv).
Du har en poäng här. Man skulle nog också kunna säga att det finns en koppling mellan att “följa normer i allmänhet” och social status. De flesta grupper som är förknippade med hög status har också många, starka och tydliga normer för hur man ska bete sig och agera i olika sammanhang och avseenden - hur man ska klä sig, hur man ska tänka, hur man ska uttrycka sig osv. Sedan kanske någon som Zlatan ändå kan anses ha hög social status men standardmodellen är att tillhöra en grupp som har en massa regler och att vara särskilt bra på att följa de där reglerna, lite som en taliban.
Ja. men idag kan vi tillhöra fler grupper samtidigt. Under det vi kallar stenåldern var den egna lilla gruppen livsnödvändig. Idag har vi en grupp i egna familjen och kanske närmaste släkten, en grupp på jobbet, en i vänskapskretsen, en med grannarna, en i laget/idrotten/klubben, en på ett ekonomiforum på nätet osv.
Är man utanför i en grupp behöver det inte innebära utanförskap i en annan, snarare tvärtom. Detta är en av de stora tillgångarna med att vi blivit fler och även att uppkoppling och nätet tillkommit där alla kan odla en alternativ identitet. Den behöver inte vara ihopljugen, men den kan exkludera det som kanske sänker statusen på andra områden.
Finast är ju om vi alla kan se varandra som de vi är, utan påklistrade fasader och istället acceptera fel och brister och att jobba med dessa.
Också väldigt intressant när olika normsystem krockar. På en vetenskaplig konferens med nobelpristagare skulle Zlatan kunna vara en kul kuriosa men han skulle definitivt inte vara stjärnan där.
Det är ju detta tema som filmen Triangle of sadness tar upp, hur omständigheterna kan få personers status att helt inverteras. Man kan ha hög status i styrelserummet men låg på stranden, eller i en krissituation som i filmen.
Ja, du har rätt. Bryter man mot normen i en grupp är det svårare att få hög status inom samma grupp. Att vara grovt kriminell kan ha hög status inom vissa kretsar som har sina egna normer.
Att vi här på forumet har lite olika syn på status och statusmarkörer beror sannolikt på vilka normer som gäller inom vår umgängeskrets.
Nu kanske status som frågan här handlar om mer förstås som att framstå på ett visst sätt i privatlivet. I alla möjliga yrken och roller kan man ju ha hög status i kraft av “yrkets auktoritet” eller helt enkelt genom att vara ovanligt bra på det man gör. Det som handlar om klass, stil och att framstå som en världsvan person är lite av en annan grej. Sedan kan jag själv tycka att sådant som kultur är märkbart underskattat i Sverige. Det som handlar om kunskap och “personlig förfining” är ju svårt att utan vidare gå och köpa i en butik, även om man har väldigt gott om pengar.
Väldigt sant. Det är väl därför det är lättare att lägga tid på synlig status än den som är mer subtil.
Tror att det är en extremt vanligt strategi att människor undviker sammanhang där de vet att de kommer ha låg status. Detta blir ett sätt att upprätthålla sitt eget självförtroende, att inte befatta sig med allt från företagsfester, stranden, släktfester, storstäder, etc etc där man kanske inte passar in i normerna. I sämsta fall blir livet ett enda stort undvikande och man håller sig bara till några få säkra sammanhang där man vet att man har en hyfsad status.
Man kommer på principer som man vill följa genom självreflektion. Man funderar lite på vilken person man är och vill vara och sätter principer därefter.
En princip jag följer är att alltid komma i tid.
En annan princip är att jag alltid levererar vad jag lovar.
Är det en slump att dina principer är högt aktade? Att du väljer just sådana som ger respekt, förtroende och status i andras ögon.
Vore du sant oberoende av vad andra tycker så hade en princip kunnat vara att alltid vandalisera, stjäla och ljuga när tillfälle ges. Varför inte välja att vara en sådan person?
Jo, pga status. Det är medfött att vara andra till lags. Vi är grupplevande däggdjur. Jag tror inte att vi vill ha det på något annat sätt. Jaga fin bil. Fint hus. Duscha på morgonen. Gymma. Vara ärlig. Komma i tid.
För mig är det mera att stå för den du är och vill vara.
Givetvis följer jag principer som ligger i linje med mina moraliska värderingar.
Andra har andra värderingar och ideal som dom vill leva upp till som kan innefatta misshandel och vandaliseringar. Dom har en hög status i vissa grupper.
Den sociala statusen är inget man kan tänka på eftersom den kommer variera beroende på sammanhang.
I vissa grupper kommer man ha en högre status och i andra lägre.
Men det viktiga här är att ha integritet och stå för sina värderingar och åsikter och inte anpassa dom efter sammanhang.
Det gör gott för ens egna självkänsla.
Det kommer också ge dig respekt, vilket kommer då höja din status rent generellt.
Men att du får en högre status i vissa grupper är inte det primära.
Jag kunde inte bry mig mindre om vad andra tycker och tänker om mig. Och det ska gudarna veta att jag retar många, just för att jag står upp för mig och vad jag tror på.
Men så länge jag vet att jag lever upp till mina ideal så känner jag mig stolt. Det är ju det viktiga.
Populär uppfattning, jag trodde också det. Sedan började jag läsa om beteendeekonomi och behaviorism.
Man tror gärna att man är stark nog att gå sin egen väg. Men forskning visar på motsatsen. Omgivningen har stark påverkan, få kan stå emot påverkan och få vill erkänna det.
Om man utgår ifrån att det är naturligt att påverkas av sin sociala omgivning, så borde man väl snarare välja sin sociala omgivning efter de värderingar och mål man har? Men värderingarna kommer ju från ens sociala omgivning. Så hur man än vänder sig så är man är fast i att man är ett grupplevande däggdjur.
Men i grund och botten: Vill man inte köpa skrytvillor och skrytbilar; umgås inte med sådana människor.
Hur kommer man fram till:
Vem man är
Vem man vill vara
Hur går tankeprocessen till? Jag kan bara tänka mig att man finner en idol genom att se vem/ vad andra ser upp till. Sedan imiterar man de egenskaperna och står fast vid idealen för att visa lojalitet till gruppen man vill ingå i. (Till vardags så sker detta säkert undermedvetet)
Kan du svara på dessa två frågor så är jag intresserad
Mycket i personlig utveckling, coacher och terapeuter samt samtal med vänner med samma intresse. tror inte på att man kan göra det själv, men behöver spegla sig i andra.
Jag tycker att man bör umgås med alla typer av människor. Alla har något att ge. Man behöver ju inte kopiera någon annan.
Men man har förmodligen mindre gemensamt med någon som väldigt mycket avviker från hur man är själv. Så det blir en naturlig gallring men utgångspunkten bör vara att man kan umgås med alla.
Jag utgår ifrån mina egna erfarenheter och vad som passar mig. För mig har det gjort gott och jag tänker att det kan säkert gynna andra också att reflektera lite kring det här. Jag tror att mångas ängslighet skulle vara något mindre. Men vi är så klart alla olika och jag kanske tillhör undantaget då, det vet jag inte. Jag vill gärna tro att man blir mer resilient mot grupptryck om man är mer medveten. Ett bra exempel som du nämner är åskadareffekten som jag är väl medveten om. Eftersom jag är medveten om den ser jag till att motverka den genom att vara aktiv.
Här håller jag med dig. Givetvis formas man av sin omgivning under uppväxten. Det är klokt att umgås med dom som man trivs med.
Det handlar om vilken personlighet du har. Vad är du bra på, vad intresserar dig, vad gillar du, vad hatar du, vilka värderingar och principer är viktiga för dig.
Sen om du vill utveckla din person måste du hitta nya mål som du vill bli bra på. Givetvis måste du ha nån form av driv och motivation men det kan nog se väldigt olika ut. Du kanske blivit så trött på att alltid vara så hes för du alltid är arg och står och gormar på allt och bestämmer dig för att ta tag i ditt beteende och går i argterapi eller lär dig gorma mer effektivt…
Sedan ska du öva på det och reflektera och utvärdera hur du har presterat i varje önskad situation mot dessa mål.
Absolut. Men umgänget påverkar oss. I experimenten ovan så visas det hur detta går till i praktiken. Vi imiterar varandra undermedvetet och känner en naturlig social press att passa in. Något som är mycket svår att motstå.
Människor som inte “kopierar”, som inte följer omgivningens beteenden och värderingar får olika diagnoser. Narcissism, antisocial personlighetsstörning, psykopati m.m.
Människan är en slags apa. Apa har samma etymologiska rötter eller betydelse som att imitera/ kopiera. Att apa efter/ efterapa någon. Detta är inte en slump. För det är så vi (och apor) fungerar.
Vi kan tillfälligt stå över vår natur, men inte fly ifrån den.
Jag undrar jag @janbolmeson om det kanske är så att det faktiskt inte går - eller åtminstone är väsentligt mycket svårare - att ta reda på vilket som är den underliggande drivkraften genom att TRO/TÄNKA sig fram till det, kontra att faktiskt testa. Så gällande bil har du nu släppt taget om din TRO och TESTAT och badabum: kommit fram till att fräck dyr bil inte är grejen för dig. Hade det gått att komma på utan att testa?
Samma sak där - man kan nog fundera sig gul o blå kring denna typen av frågor, och ju mer intuitivt känslog jag är för mig själv, desto enklare är det kanske att faktiskt kunna urskilja, men annars säger jag som till Jan ovan, att det kan vara svårt att tänka sig fram till ett svar, och enklare att testa sig fram till ett.
(Om det nu finns ETT svar…)
Speglingen är ovärderlig. Utan den… går det inte. Tror jag.
Vi ÄR social djur och jag KAN baskemig inte få syn på mig själv till 100% utan att också få återkoppling från ngn som speglar mig. (Varit mycket sånt i mitt liv i helgen och det är fanimig fantastiskt. Och ögonöppnande!)
Vad menar du med det här?
Om du träffar mig och inte kopierar mig så har du en störning?
Låter väldigt kuvat och jag-sägar aktigt. Jag tänker lismande och inställsam. Jag skulle nog undra vad du va ute efter om du är så inställsam…
Det här med social anpassning kommer att utnyttjas av illasinnade individer om man inte gör det man kan stå för utan bara anpassar sig. Det har också visat sig historiskt så det gäller att ha en egen stabil grund att stå på för att identiifiera när det börjar spåra ur.
Klart det hjälper till att få feedback. Varför har dom det annars i processen på varje arbetsplats? Men känna sig till 100% tror jag inte man når till. Vi är alla för komplexa för att helt förstås.
tror inte på att man kan göra det själv, men behöver spegla sig i andra.