Har inte läst allt i tråden men scoopet som sådant håller jag med om - det är ett ekorrhjul som många springer sig både mentalt och fysiskt trötta i . Men vill inflika att behovet och viljan kring att jaga ”DET” har tack o lov minskat med åren för egen del….
Men gissar att vi är många som när vi möter någon gammal bekant eller kollega på gatan alltid som en ryggmärgsreflex öppnar med klassika frågor som Vad jobbar du med nuför tiden eller var bor du nu? Tror vi är många som identifierar oss så….
“Dagmammor” har nog aldrig varit en del av sossesverige. Sossar hatar väl dagmammor eftersom de åtminstone tidigare inte kunde styras mot samma socialdemokratiska mål som “dagis”.
Bra poäng. Jag skall tillstå att jag har ett ganska omfattande inkluderande i vad som är sossigt.
Dom satte mig hos en dagmamma och min bild av den där familjen var att dom var riktiga sossar - även om det kanske tangerade extremhöger att vara dagmamma på den tiden.
Dom bodde i radhus, umgicks med grannfamiljen i ett exakt likadant men spegelvänt radhus som hade samma efternamn och vars son i familjen hette exakt samma sak (förnamn efternamn) som grannsonen.
Bägge familjerna var sportfånar och bägge papporna var fotbolls- eller ishockeytränare.
Vad är egentligen status? Att man anses vara betydelsefull i samhället eller i given grupp? Är det huset/bilen/kontot som avgör vilken status man har?
Jag skulle vilja påstå att jag har en relativt hög status på mitt arbete jämte mina kollegor. Jag känner mig accepterad, mina värderingar, bedömningar och åsikter har en tyngd på arbetsplatsen. Folk respekterar mig. Det känns bra. Det är status jag “förtjänat” och inte “köpt mig till”.
Privat är jag knappast rik och har heller inte någon sådan yta. Invandrare med föräldrar i arbetsklass. Kvinna och MAMMA. I samhällets hierarki står jag lågt, väldigt lågt och tror inte att det går att klättra särskilt högt. Om några år kanske jag har ordnat fint boende och fin bil, men jag kommer fortfarande vara kvinna och mörk. Betyder det att jag aldrig kommer kunna nå de fina kostymnissarnas status?
Eller ska jag som kvinna ta efter typ Bianca Ingrosso för att nå sk hög status?
En del av vår status ärver vi vare sig vi vill erkänna det eller inte. Får se om mina efterlevande fortsätter klättra på statusstegen i samhället och hur många generationer det tar.
Nu lyckades ju Rishi Sunak efter många generationer ta sig till högsta toppen, jag önskar att han också varit kvinna!!!
Detta blev ett halvklumpigt inlägg i all hast, borde egentligen tänka igenom och omformulera mig men tiden finns inte.
Det jag ville säga var att status inte är något som är konstant och varierar på vem man frågar och i vilket sammanhang.
Ps. Princessan Sofias status, har den följt hennes karriär?
Därför jag inte krockar plus att jag har en ganska saftig livförsäkring på mig själv. Skulle inte förvåna mig om fru både skrattar och gråter på samma gång när checken skall lösas in
Insiktsfullt skrivet. Håller med. Detta handlar endast om en själv. Det måste vara en djup biologisk evolutionär drivkraft som behövdes för att man ska vilja passa in och skapa en socialt samarbetande grupp.
Idag behövs den känslan / drivkraften egentligen INTE! vissa kan nog helt frigöra sig från detta rent mentalt … men det är nog svårt för de flesta. Jag tror faktiskt att det är något väldigt stort och viktigt att kunna frigöra sig på det sättet. Det känns meningsfullt för egen del. Mening är ju något av det största vi kan skapa för oss själva
Status: vet inte om jag valt bort såna tankar för att jag inte tror jag kan uppnå det, om jag låtsas att jag inte bryr mig om status eller att jag helt enkelt inte har energi nog att lägga på att försöka uppnå någon slags status…
Skulle dock tycka det vore gött skryta för idioter man träffat i sitt liv genom att glida förbi i en gul/svart Lamborghini i min gamla hemstad och vinka o nicka lite lätt
Men annars nej… Jag har nog aldrig varit en sån person, även om jag hade lika mycket pengar som Akelius (se dokumentären på SVT ) så skulle jag fortfarande snacka med personen i kassan på Ica och vara trevlig mot människor jag möter i vardagen… För mig är “trevlig och lättsam” normalläget som kostar minst energi.
Att slösa energi på vad andra tycker om mig har jag o stort sett släppt, men så har jag alltid varit lite annorlunda och vande mig nog vid ung ålder att “status” var något för andra människor, men inte mig.
Nej, mitt mål är att bli en hemlig miljonär. Frihet utan krav från omvärlden då jag aldrig varit intresserad av sakers pengavärde utan dess funktion och om jag “villhöver” prylen/plagget/grejen/bilen/båten osv
En kul reflektion vad gäller status är också att det är väldigt lätt att sätta sig “på andra sidan” och dissa alla statussymboler. Det blir liksom en tävling att verkligen inte bry sig om vad som anses mainstream-status… Sen sitter man med sina likasinnade och skryter om hur alternativ och upplyst man är (och jagar den ego-trippen istället)
Jag tycker personligen man ska var väldigt försiktig med att anklaga andra för att jaga saker som bara är ytliga. Väldigt mycket av det vi gör (utom möjligtvis äkta altruism som dessutom är tveksamt om det ens finns) handlar om att tillfredställa nån slags inre demon.
Jag kan känna nåt slags sug efter att ha saker jag eg skiter i, och jag gissar att det är typ samma mekanism som det här med status. Bilar och sånt ingår inte i min bild av hur man är lyckad men det kan ju ha med kön och klass att göra. Jag kan bli stressad av mitt ointresse för inredning, eftersom jag nog omedvetet ser det som önskvärt/status att ha ett vackert hem. För mig tror jag att det iaf delvis handlar om att jag i viss mån gjort en klassresa men känner mig inte alls hemma i mitt “nya” sammanhang. Jag slits liksom mellan en önskan att passa in mer och det faktumet att det som krävs för att passa in är sånt jag verkligen inte prioriterar eller gillar egentligen. Vi är flockdjur, alla vill vara med men också respekteras av flocken.
plus att jag har en ganska saftig livförsäkring på mig själv. Skulle inte förvåna mig om fru både skrattar och gråter på samma gång när checken skall lösas in 
) så skulle jag fortfarande snacka med personen i kassan på Ica och vara trevlig mot människor jag möter i vardagen… För mig är “trevlig och lättsam” normalläget som kostar minst energi.
