Nej exakt. Och vem vet åt vilket håll jag strävat om jag växt upp ex i en bättre förort till en storstad, jag vet inte om jag orkar stå emot grupptryck då. Nu blev det liksom som det blev och det ska man nog vara glad för 
.
Om du inte spelar padel för att andra spelar padel är det helt klart en agenda med signalering.
Om du inte spelar padel för att du inte vill spela padel men kanske inte vågat prova är det bättre.
Om du inte spelar padel för att du provat och kommit på att det inte är nått som gör ditt liv bättre är du rätt ute 
8 gillningar
De gäller å klara av att motstå grupptryck… Har själv som liten kunnat motstå de… Även motstå mobbing försök… Dagen unga blir mer utsatta me alla sociala medier, så att vara ung idag är ingen lek…
1 gillning
Jag köper Tropicana Apelsinjuice för 43:90 kr litern och då känner jag mig stenrik. 
2 gillningar
För mig nyckeln har alltd varit att försöka tänka på vad det är som jag verkligen vill för att JAG vill det vs. det jag vill för att jag känner att på något sätt behöver jag ha eller göra.
Jag har alltid levt långt under mina tillgångar. Är idag höginkomstagare som bor i en billig etta (hyresrätt) på landet, kör en Dacia Sandero som jag köpte begagnad och handlar mina kläder på secondhand (med vissa undantag). Det dyraste jag äger är min klätterutrustning och vandringsprylar och vandringskläder. Jag är dessutom en 36 årig singel kvinna med utländsk bakgrund. Många som inte känner mig tror säkert att jag är fattig, ensam, bitter och att något måste vara fel med mig då jag är singel. Men vet ni vad? Vad som verkligen ger mig djupt lycka är min ensamhet och mina skogspromenader. Det är i dem studerna när jag är ensam och ute i naturen som jag känner ren glädje och tillfredsställelse.
Däremot ska jag erkänna att för mig är det jobbet eller karriären där jag jagar någon sorts “något”. Det är inte status i sig men när jag blir gammal och tittar tillbaka vill jag känna att jag verkligen tryckte på gaspedalen på jobbet för att kunna se vad jag är kapabel till, var är min gräns, min potential. Kanske är jag en kass ledare, en katastrofalt dåligt chef men jag kan aldrig veta om jag inte testar.
20 gillningar
Stor igenkänning på det där med att lufsa i skogen. Det är också då jag har mina bästa stunder, och andningen landar rätt i magen. Jag lufsar även gärna i älgjaktstider, och min gamla mamma tyckte alltid jag tog onödig risk. Mitt svar var att händer det något så dör jag när jag mår som bäst!
4 gillningar
Spontant så är jag inte jätteförvånad att du känner så här. Eller kanske lite förvånad att det verkar vara nytt?
Tyckte det var ganska tydligt med erat bilköp, där ni hade långa och bra kravlistor men där ni i slutändan slutade med en Tesla pga status.
Oavsett är det här något som sticker i ögat lite, för det går i min mening rakt emot att vara rik (vilket ju är målet med rikatillsammans), där man istället bara vill ge sken att vara rik.
1 gillning
Känner igen det. Köpte idag bregott för 67kr/paket och kände mig väldigt rik under tiden medelåldersmannen bredvid kollade på prislapparna och efter en stund funderande gick därifrån utan något smör.
Jag känner inget statusbehov längre, det var störst runt 20-årsåldern men efter 30år är det nästintill obefintligt. Istället njuter jag och skämtar med vänner kring att jag köper kläder på Sellpy, håller igång vedkaminen så en kan undra om jag ens har något annat jobb. Allt detta trots en förmögenhet på flera miljoner.
Det finns något komiskt och soft med att leva väldigt billigt när man har vetskapen om att en inte ens skulle behöva fortsätta jobba eller att man skulle kunna leva som öfverklassen. Det gör en väldigt glad.
Säljer gamla grejer på tradera och får betalt 39kr men behöver lägga mycket jobb på paketering och postning är en njutning. Senast förra veckan sålde jag en slipmaskin för ett par hundra samtidigt som portföljen kan öka 5 siffrigt under en dag.
Älskar att leva billigt och optimera.
Många säger vad nyttan är att dö med massa pengar på banken/börsen, jag skulle säga att hellre dör jag med oanvända miljarder än att konsumera statusgrejer och leva lyxliv.
En kåsa med Lövbergs lila i skogen ger mig 1000% mer än en resa till Dubai.
13 gillningar
Jag har tänkt lite på frågan och kommit fram till att för mig är det viktigare att andra ser mig som någon som är smart, kunnig, pålitligt, driven och detta är mest kopplat till hur jag beter mig än vilken bil jag har. Så helst delar jag med andra min kunskap om vissa saker eller är där och peppar andra än försöka visa hur mycket pengar jag har.
Sen finner jag en inre tillfredställselse av att leva billig och optimera men ha vetskapen att jag kan köpa vad som helst utan att behova oroa mig för vad det kostar. Det är en konstigt känsla.
4 gillningar
Provprat vid midnatt är oftast de bästa 
Jag kände ibland tidigare känslan av ‘det är orättvist att det går så bra för X men så dåligt för mig’.
Insåg dock med åren att dessa känslorna mer eller mindre bara dök upp när jag inte tagit något aktivt beslut själv, utan bara ‘hamnat’ på ett visst ställe.
I takt med att jag börjat vara mer medveten om vad jag vill och istället gjort övervägda vägval så har ‘offer’-känslan försvunnit.
Om jag inte kan stå rakryggad för mig själv och varför jag valt de vägar jag valt, så blir det väldigt svårt att våga stå rakryggad för andra.
8 gillningar
Haha känmer igen mig med tankarna om att komma inrullandes med en fet bil typ till en klassåterförening etc.
Ska jag vara helt ärlig så om jag hade sjukt mycket pengar så skulle jag nog lockas av o konsumera för att skryta vet ej om jag skulle kunna motstå den frestelsen.
Men verkligheten är att jag är en medelinkomsttagare och värderar min frihet framför att skryta så därför köper jag inga “skryt” prylar.
4 gillningar
När jag var yngre fantiserade jag också om att dyka upp till en klassåterförening med en fet bil, klädd i Armani kläder, en LV väska, osv. Men nu undrar jag vad poängen med det skulle vara? Särsilt om alla andra inte har det lika bra ställt. Hade alla mina gamla klasskamarater haft feta bilar och Armani kostymer så kanske hade jag känt behovet av att passa in, men om man umgås med “vanliga” människor, varför skulle jag vilja att det blir avundsjuka på mina prylar?
4 gillningar
Jag tror det finns en ålderskomponent här också. Man ser nog lättare upp till sånt här när man är lite yngre. Kanske ses som något larvigt och pretentiöst när man är äldre. Man blir nog lite tryggare i sig själv med åldern.
3 gillningar
Jag tänkte samma om Harry Potter-böckerna. När jag väl fick dem på min radar så var de så hypade att jag vägrade läsa dem. Omprövade mitt beslut och insåg vad jag hade gått miste om. När sista böckerna släpptes så campade vi i kö för att få köpa dem bland de första…
I övrigt, lite kul att du tog upp ämnet för jag har haft en liknande aha-upplevelse nyligen. Jag är ju åtminstone topp 15 i Sverige i mitt fält. Alla är fantastiskt nöjda med mina insatser och mitt kunnande. Ändå sitter jag med krisplanering (privat) och utöver mitt heltidsarbete läser in en till examen på universitetet. Varför? För att min nuvarande examen inte är fin nog, den är inte heller “internationellt gångbar”. Väldigt arbetsgivare/uppdragsgivare bryr sig om din högskoleexamen när du är en auktoritet på området och sitter med i rådgivande expertkommittéer. Likt förbannat sitter jag och skriver uppsatser och blir bedömd och kritiserad av människor som inte har varit “ute i verkligheten” på 30+ år.
Däremot kan jag berätta att jag har släppt jakten på statusmarkörer (som en form av extern validering). Jag köper sånt som är utvecklande eller gör mig glad. Tidigare tankar på privatjet, 40-fotsbåtar, fina bostäder på en massa platser har jag helt släppt. Jag orkar ju knappt ta hand om ett boende fullt ut även med mycket outsourcing.
Jag landade i några kärnvärderingar
- Jag värnar om min energi, så jag försöker fokusera på sånt som ger mig energi och minimera det som tar energi
- Jag vill vara oberoende, så jag bygger en ekonomisk framtid där jag inte måste jobba
- Jag vill må bra, så jag försöker komma igång igen med träning och äta bättre
- Jag vill ha bra relationer, så jag lägger tid på att vara en bättre partner och en bättre vän (här finns potential för förbättring)
Att leva bra är den högsta vinsten…
(Måste gå tillbaka till uppsatsen)
16 gillningar
Jo precis. Det är också sant att man är mer lättimponerad av vissa saker när man är yngre. Man har sett mer och upplevt mer med åldern och lärt sig vad som är viktigt för en och vad som är bara fluff.
Sen är det också en skillnad mellan dem som köper saker enbart för att imponera andra vs. dem som gör det för att dem verkligen tycker om en viss sak. T.ex om ingen hade sett dig köra X bil, om bilen hade varit helt osynlig, osv, hade man köpt den ändå? Om ingen skulle sig dig bära X plagg, väska, osv, skulle du köpa den ändå för att sitta hemma när ingen ser dig? Om svaret är ja så kör på!
2 gillningar
Det fanns såklart en komponent av status när jag var yngre, nu anser jag inte att jag är så gammal (30-års åldern), där kläder etc. var viktigt samt hur man skulle uppfattas utåt sett.
Svårt att veta vad den bakomliggande orsaken var, troligtvis någon form av acceptans samt att man gärna ville tillhöra en specifik grupp i skolan, som man där & då ansåg vara av en specifik status.
Lever efter helt annorlunda principer idag, fokuserar inte på vad andra tycker & tänker utan tittar mer inåt. Vad är bäst för mig och min familj, samt utgå från detta och bygga en stabil grund.
Tänker mer praktiskt & ekonomiskt idag snarare än vad det skulle utstråla för status & signal utåt.
Samtidigt tycker jag till en viss del synd om den yngre generationen som växer upp idag klistrade vid sina telefoner & sociala medier. Tror det är mycket skadligt som kommer ur detta, unga killar & tjejer som dagligen (säkerligen undermedvetet också) bombarderas med olika inslag av ideal på killar & tjejer. Bilar hit, handväskor dit - märkeskläder etc.
Om något så är det en fasad som målas upp på sociala medier, där endast det som är perfekt & tillgjort publiceras. Klart att man kan få ångest av det.
Mvh,
4 gillningar
När man är ung ska man ju forma sin identitet. Det är lustigt att se ungdomsgäng där alla söker sin egen identitet genom att göra som alla andra. Alla blir lika unika. Precis som på min tid i samma ålder.
Det är väl en naturlig gång i den åldern men om det fortsätter upp i vuxen ålder kan man bli fundersam.
7 gillningar
Håller med det mesta i ditt inlägg förutom just detta, jag åker hellre till Dubai!
4 gillningar
Jag tänker att det kan vara ett kraftfullt verktyg att nyttja för att motivera och ge den drivkraften som behövs för att nå sina mål.
Men baksidan är väl då att det hela blir väldigt ytligt och tomt.
1 gillning
Inte konstig, härlig känsla…
2 gillningar