Jag tycker humble brags brukar vara oerhört underhållande, och den här tråden visade sig ju vara en liten guldgruva.
Just bilar som statusgrej har jag aldrig fattat, det finns ju inget töntigare än folk som kommer med onödigt stora och dyra bilar. (Eller är det avundsjuka? hmm nej inte när det gäller bilar men möjligen med annat).
Barn och ungdomar försöker imitera de som är några år äldre, inget konstigt med det eftersom man inte föds färdigprogrammerad och hjärnan inte heller den är färdigutvecklad. Man förstår inte bättre helt enkelt, särskilt pojkar. Men om det hänger med upp i åren får man kanske ta sig en funderare
Jag skulle säga att det är normalt att imitera högrestatusindivider hela livet. Även folk i medelåldern dras ju till exempel med i de senaste politiska trenderna.
Om du menar normalt som i vanligt så kan det absolut vara så, de flesta är ju rätt så intetsägande. Men det är fortfarande osunt.
Här vet jag inte riktigt om jag håller med dig. Men du kanske syftar på något helt annat än det jag associerar med politiska trender.
Jag vet inte om man imiterar, kanske mer låter sig inspireras. Ser man en bild på någon som ligger på en varm vit strand med en sval drink i handen tänker man att det vore fint om det där vore jag. Trots att de flesta egentligen vet att de skulle bli uttråkade efter två dagar. Men tänk om …
När det gäller de politiska trenderna kan man tycka allt möjligt men när det kommer till valdagen tror jag att de flesta röstar på det alternativ som man själv gynnas mest av. Eller missgynnas minst av.
Status för mig handlar inte om vem man är eller vad man har, utan vad och hur man gör. Är man bra på det man gör, gör det på ett bra sätt och det man gör är bra - då bringar det status i mina ögon.
Sen är det ju alltid en definitionsfråga vad som är “bra”, men jag har åtminstone ganska bra koll på vad jag själv tycker är bra (och jag anser även status vara något essentiellt subjektivt).
Jag har ett hus som många berömmer väldigt mycket, och jag kör eller har kört många bilar som många beundrat väldigt mycket. Men mitt hus ser ut som det gör för att det är en stil eller ett koncept som jag tycker om och trivs med, liksom jag kört/kört de bilarna för att jag tycker det är kul - det har inget med status att göra.
Jag ska inte gå så långt som att säga att jag inte bryr mig om vad andra tycker, tänker och säger om mig och mitt leverne men däremot vill jag påstå att jag inte låter det definiera eller påverka mig (såvida inte det jag gör är direkt felaktigt ur framförallt en moralisk synvinkel). Jag har alltid uppfattats som lite udda och jag har alltid gått min egen väg.
Jag har heller inga problem med att erkänna att jag ibland - eller kanske ofta - blir avundsjuk på andra. Det är dock viktigt att hålla i minnet att avundsjuk inte är detsamma som missunnsam, och jag ser avundsjuka snarare som en sporre för egen del. Jag blir dock inte avundsjuk på andras status, inte heller på andras prylar för att de signalerar status.
Men tycker man inte att man har något att komma med återstår yttre attribut som i alla fall kan få andra att tro att man är framgångsrik. Ett annat ord för yttre attribut är statusmarkör. Mycket viktigt för många. Egentligen svårt att kritisera om nu den personen mår bättre av det. Kanske finns det större anledning att kritisera den som låter sig imponeras av statusmarkörer.
Beaktansvärt, men att man är framgångsrik innebär inte per automatik att man har status i min bok, det kan naturligtvis göra det men det är å andra sidan inte givet.
Jag kritiserar inte heller andras statusmarkörer, jag bryr mig bara inte särskilt mycket om dem såvida de inte anspelar på något av mina intressen (arkitektur och bilar, bland mycket annat). Då beror det ju dock just på mitt intresse, inte deras status (-markör).
Sen tror jag också att de allra flesta “har något att komma med”, oavsett om de själva eller deras omgivning inser det, eller om de av olika anledningar har svårt att realisera det.
Nyfiken fråga. Alla ni som inte reagerar på statusmarkörer eller att de inte betyder något i er bok. Vilka är de statusmarkörerna hos er som betyder något?
Jag tror ju inte att man kan opt out från statusmarkörspelet. Dvs vi signalerar alltid, för även signalen att jag inte signalerar är ju en signal. Dvs - det är ju lätt att tycka att man inte signalerar på jobbet om man redan har en statusfylld position. För den signalerar ju - oavsett om vi vill det eller ej - till andra.
Dvs min tes är att många i forumet tycker sig inte behöva signalera något eftersom de redan signalerar, fast passivt. Som i mitt fall, det är lätt att dissa något som man redan har.
Ungefär som fördomar, som jag påstår att vi alla har. Vi är bara olika medvetna om det och olika villiga att acceptera eller förändra dem.
Återigen, poängen är inte att dömma utan snarare observera.
Jag vet inte nödvändigtvis om jag köper det… Jag tror att det här beror mycket på sin personlighet.
Var det signalering som fick Björn Natthiko Lindeblad att överge sin (enligt honom själv) olyckliga stjärnkarriär inom näringslivet för ett buddhistkloster i Thailand under 16 års tid? Alla tyckte han var galen och han hade minimal kontakt med omvärlden.
Visst, sen blev det föreläsningar och intervjuer om det hela när han väl återvände. Böcker skrivna och en Wikipedia-sida upprättad. Men var det huvudsyftet när man går under jorden så länge? 
Det är ett extremexempel men jag tror genuint inte att vissa människor bland oss bryr sig om sådant här. Alls. Jag säger dock inte att jag är en av dem…
Att inte måste jobba utan kan fokusera på sina intressen är nog den största jag kan tänka mig.
En annan är om man är jävligt duktig på något (nästan oavsett vad det är).
Att visa att man inte bryr sig om vanliga statussymboler är i sig en statusmarkör som betyder mycket för mig.
Eh, det man kan ändra på är ju hur du själv reagerar på statusmarkörer? Vilka signaler du själv skickar ut är nog som du säger omöjligt att helt kontrollera.
Alla vill inte syns å höras, dvs inge behov av de… Så tv programet om Ingemar Stenmark igår å kom att tänka hur han va i början av sin karriär.. Ville inte va me på all uppståndelse.. Va liknande med Björn Borg i början.. Finns folk som inte vill ha uppmärksamhet..
Själv har jag haft engen firma (mekanisk verkstad) hemma utan anställda i massa år… Där kunde man jobba ifred utan att folk undrade hur man gjorde saker å varför de gick så fort å vart bra…
De är jätte skönt att inte vara i centrum…
Jag tror att det handlar om upplevelsen av signalering. Bara för att man signalerar betyder inte att man reagerar överdrivet på signaler eller att det betyder något överdrivet väsentligt. Folk har olika interna upplevelser. Den som säger att de inte signalerar, gör ju det, men de kanske inte känner att det betyder särskilt mycket eller tänker på det.
När det kommer till olika interna upplevelser finns det exempelvis en del människor som inte har en intern röst, eller inget autobiografiskt minne (SDAM), eller kan inte visualisera något (Aphantasia), men utifrån ser ut att bete sig helt normal, i fallet SDAM t.o.m jobba som forskare inom fysik. Det vill säga folk kan uppleva saker mer annorlunda än vad man kan tro.
Varför blir man som man blir? Intressant fråga.
Det finns en rolig och fin låt som handlar om varför Uje Brandelius blev som han är.
Tänker lite på det där med att stå över hela grejen (statusjakten) och statusen som kommer med/genom det.
Minns speciellt (nu blir det ytterligare ett bilexempel) när motorjournalisterna I Förnuft och känsla diskuterar hur det i vissa extremt välbemedlade kretsar blivit status att ha en BMW i3 istället för något flashigare/dyrare alternativ.
Strax efter 9 minuter in i det här klippet:
Jag har inte helt slutat reagera på statusmarkörer men nästan och ett par saker har inverkat starkt:
Sen har jag inte sett upp till det som många kan prioritera fram:
’ klockor
’ kläder
’ bilar
’ restaurangbesök
Dyr bostad imponerar tyvärr fortfarande på mig men är inte längre något jag eftersträvar.
Jag har lite svårt att svara på frågorna eftersom jag inte känner igen mig i jakten efter statusmarkörer.
Men jag tolkar det som att det handlar om ett bekräftelsebehov, antingen att man söker bekräftelse från andra eller från sig själv. Var ifrån detta bekräftelsebehov kommer är säkert högst individuellt. I vissa fall kan det nog också handla att man förväntas ha/göra vissa saker för att passa in i den sociala kontexten/bli accepterad av gruppen (men detta vet jag inte så mycket om då jag valt en väg i livet där jag slipper detta.)
Jag upplever inte att min avsaknad av jakt efter statusmarkörer i sig är för att jag tycker det är status, utan för att jag inte tycker att dessa markörer är “jag” och att jag inte vore ärlig mot mig själv om jag då skaffade dem. Senast jag gjorde något som kan liknas i denna tråden var för många år sen när jag skrev högskoleprovet även om jag inte behövde för att jag tyckte att jag kom in med ett resultat lägre än jag trodde skulle gå och därför ville bekräfta för mig själv att jag kunde få ett bättre resultat och därmed ha “förtjänat” min plats. Berättade inte resultatet för någon då det var bekräftelse från mig själv jag sökte.
Innan jag var 20 år sökte jag mer bekräftelse från andra. Men därefter fick/skaffade jag mig en god självkänsla och sedan dess har det räckt med bekräftelse från mig själv, dvs det som betyder något är vad jag tycker och tänker om mig själv, inte vad andra tycker och tänker.
Tillägg: Läst ditt inlägg några gånger till. Om det handlar om vad jag värderar mig själv och andra efter så handlar det snarare om personliga egenskaper/personlig kompetens/sätt att vara istället för materiella ting.
Mina ststusmarkörer är personliga egenskaper såsom: oberoende, självständighet, trygg i sig själv, visdom, kreativitet, omtanke, tacksamhet.
Att inte följa strömmen.
Kort ovh gott - att vara en god medmänniska med fötterna på jorden som kan tänka själv.
Jag har tänkt på frågan och hur jag skulle kunna formulera mitt svar men du löste problemet åt mig.
Jag kopiera ditt svar rätt av 