Fundering kring status, status-signalering och att duga till

Ett rikare liv
101

Den kör jag med, har inget behov alls av att visa status med prylar eller på annat sätt. Dessutom är jag av typen som inte behöver ha någon positiv återmatning, jag har hårdare krav mot mig själv än vad andra kräver av mig oftast. När jag får beröm känns det lite obekvämt men jag tackar och uppskattar det förstås. Det gör antagligen att jag är dålig på att ge andra beröm men jag försöker ändå, gäller framförallt de som verkar lite osäkra, nyanställda etc. I den mån jag skulle behöva bekräftelse så är det inte från andra utan mot mig själv.

Jag är väl “äldre” då jag är nästan 60. Men, jag har faktiskt tänkt på exakt samma vis hela livet, det ligger nog i personligheten. Å andra sidan har jag nog alltid haft bra självförtroende och bra självkänsla, det har räckt med detta helt enkelt.

Jag växte upp i en familj med små ekonomiska medel, ensamstående mamma med låg lön, inte någon akademiker. Från första början i skolan gjorde jag mina läxor själv och har då aldrig behövt eller efterfrågat någon hjälp med sådant hemma. Är av typen “kan själv” så jag vill oftast klara allt själv och det har jag gjort inklusive civilingenjörsutbildning med högsta betyg i nästan alla ämnen, bra jobb, bra lön etc. Men jag har inte sökt “bra jobb” eller “hög lön” som status utan det har bara kommit naturligt som resultat av hur jag fungerar. Mina egna krav på att göra rätt för mig, göra ett bra jobb, inte förstöra för andra genom att slarva etc. Så någon förstärkning via “penisförlängare” som dyra bilar etc. har jag aldrig behövt och därmed har jag heller inte signalerat om sådant.

Dressman jeans för 300 och T-shirt från Ica Maxi är ungefär hur jag är klädd på jobbet. Enkelt och bekvämt. Har inga dyra kläder, intresserar mig inte. Bil har jag för att ta mig från A till B men funderar på att avveckla av miljöskäl och klara mig på kollektivt och hyrbil vid behov. Har heller inga smycken, har inte fattat grejen med detta.

Jag har aldrig känt någon stress kring sådant, vare sig när jag var ung eller idag. Jag har alltid kunnat uppskatta det jag har snarare än att vara missnöjd med det jag inte har eller känt stress över att “uppnå” eller “uppleva” något speciellt. Tänker heller aldrig i termer av att “samla på minnen”. Jag är oftast glad och nöjd i nuet och med positiva tankar inför närmaste framtiden.

1 gillning
102

Jag är ganska ointresserad av mig själv och hur jag eventuellt uppfattas av omgivningen mer än att jag vill bli respekterad. Folk kan tycka vad de vill men de “måste” respektera mig.

Ungefär som jag respekterar folk. Inte utifrån titel, ekonomi, urseende och ägodelar utan utifrån hur de är som person och gentemot andra.

2 gillningar
103

Jag tänker att det här är en process där vi alla dock har olika startpunkt. Jag upplever att det är enorm skillnad på mitt behov av status och uppskattning nu och när jag var yngre. Dock är jag inte jättegammal precis (drygt 30) men jag tror mig ha tänkt och grubblat betydligt mer kring dessa frågor än de flesta gör under en livstid.

Min tanke är att det som finns bortom den där stävan är en lycka (och ibland längtan) efter att finnas och existera i stunden. Mitt fokus har gått från att gräva efter nya mål till att istället känna att lyckan finns när jag bara får finnas till i stunden och även om jag fortfarande har mål i livet så är dom mindre viktiga och jag upplever inte att dom definierar mig längre.

Att inse att de där idéerna man har kring status inte är verkligheten är ju ett första steg i en process att växa som person. Det finns en hel del intressant läsning kring detta och jag kan rekommendera exempelvis Robert Kegan (tips är att googla kegan levels och reflektera kring level 3,4 och 5 som start).

Sedan är ju det gamla stalltipset att testa att umgås med människor med en helt annan världsuppfattning en period. Jag upplever det befriande att spendera tid med människor som är helt ointresserade av vilken bil jag har utan själva vill existerar i stunden och vara ett med samtalet, promenaden i skogen eller vad det nu kan vara. Många jag umgås med är betydligt äldre än vad jag är av den anledningen.

Tredje tanken jag har är frågan vad inom sig håller dig kvar där du är nu och vad handlar det om egentligen? För mig har det ofta handlat om någon yngre version av mig som vill bevisa något för andra eller på annat sätt känna trygghet genom att prestera på ett eller annat vis. Dock tror jag inte att bara vetskapen om vad det handlar löser problemet utan man måste öva på och lära sig att känna empati och kärlek för den delen av en själv som kämpar och känner så här. Då kan man växa (och ta makten över sitt liv) på riktigt.

Lite kvällsflum från mig :two_hearts:

3 gillningar
104

Håller helt med att ålder och livserfarenhet spelar en roll.
Den intressanta begreppet i resonemanget är ”status”.
Var på exakt samma resa som du. Bra utbildning till läkare på bra Universitet- Lund. Familj, barn, karriär, vackert hus på trevlig gata.
Problemet uppstår när ”status” dvs ställning i samhället blandas ihop med ens val. Gör man sina val för att man jagar status eller gör ens val att man hamnar bland människor som tycker att ”status” är viktigt och hur påverkar den dynamiken mig som person?
För min egen del var yrkesvalet helt rätt men en del av det andra inte. insåg mer och mer att jag inte trivs bland människor som ”jagar status”. Dynamiken blir en tävling och det passar mig inte alls. Jag blir bara trött av det. Så då kommer utmaningen att hitta människor som är intressanta utan att ha behovet att hävda sig- inte helt lätt.

Det här forumet verkar innehålla en hel del sådana så det känns kul.
Sen tror jag att
-njut du Jan av din tesla som en kul bil för att det är en kul bil inte för att det är status- eller sälj den!
-njut av ditt hus för att det är trevligt och passar bra just nu med barnen inte för att det är status- eller flytta!

  • åk på en trevlig resa för att det är trevligt men välj ngt ni gillar och inte för att det är status- eller välj att stanna hemma!
  • och inte minst omger dig med folk som ger dig energi och inte för att du vill tillhöra ett visst statusgäng
    —> skifta fokus på vad du vill (förstår att det är det som är knuten just nu) och ger dig energi så bli det bra!
    Lycka till- tycker du är modig som gör resan!
3 gillningar
105

Kastar in ett alternativt perspektiv i detta, inspirerad av Keith Johnstone och hans bok Impro, har hållit ledarskapskurser med min vän och tidigare kollega Pernilla som har gedigen teater/impro/regissör-erfarenhet och utifrån det byggt in en massa roliga (och ganska fascinerande) övningar just på tema status.

Tesen är att status inte handlar om yttre attribut utan om hur vi för oss.

Dels spelar kroppsspråket in (hur håller jag huvudet, vågar jag titta dig i ögonen, vrider jag mina händer etc) men ffa min egen uppfattning om min status, som kan vara trefaldig:
Hög (i betydelsen: jag anser mig vara förmer än dig) - låg (i betydelsen: jag är inget värd, helt värdelös) - skön (i betydelsen: jag är bra och det är du med.).

Testa själv.
Ställ dig upp och inta de tre olika statusarna ovan och se vad som händer!
Kroppsspråket följer liksom automatiskt med och är också en väg både in eller ut ur en status-känsla, så det går definitivt att påverka.

Så - det spelar mindre roll om du glider in med värsta fräcka bilen, om du samtidigt inte anser dig själv vara mer än en liten lort. Eller tvärt om, du kan glida in med en skruttbil men föra dig med en så skön status/energi att folk flockas runt dig för man vill det.

9 gillningar
106

Jag blir lätt irriterad på bilförsäljare som i förhand dömmer än.

Ett exempel

Jag och min bäste vän som hjälpte mig att köpa min första bil, blev aldrig tagna som seriösa när vi åkte till olika bilköpare. (Kan vara så att vi ser unga ut och att bilförsäljaren tror att vi endast lalar runt i bilaffären).

Hur fan vet bilhandlaren ifall, jag har kapital eller inte för att kunna köpa en bil. Resulterade i att jag köpte en bil av en försäljare som var junior istället för senior.

6 gillningar
107

Hemska tanke! En hel flock sportfånar och såssar som vill dunka rygg och diskutera rostlagningar och besiktningstvåor mellan rabblandet av antal mål och utvisningar på senaste korpmatchen.

Nä, bättre att glida in med den vanliga tykna attityden så blir det lätt att hitta en sittplats där man kan supa ifred. :sunglasses:

”- Nä, fan nu kommer den där. Han är skattekverulant och ser inte på teve. Kom nu Tracy, ta med tetran så går vi!”

3 gillningar
108

Fast om du inte bryr dig om signalerna du ev. skickar ut så har du ju opted out oavsett hur andra uppfattar dig. Vänd på steken istället och fråga dig vad du försöker uppnå genom status-signalering? Fungerar det?

Sedan får man ju skilja på status-markörer och att undvika att bli illa behandlad i princip. I öppningsinlägget pratas det ju om bilar, hus, utbildningar, titlar etc. Det är ju väsensskilt från att ex. undvika att klä sig som en trashank med ovårdat hår när man ska till tandläkaren. Det är ju inte en statusjakt, utan snarare att undvika risken att få sämre behandling pga. tandläkarens ev. fördomar.

2 gillningar
109

Jag tänker att det var signalering som fick honom att ta upp den där gamla stjärnkarriären i olika sammanhang. Det är ett väldigt vanligt narrativ från personer som nu lever enkelt och har hoppat av ekorrhjulet att de återkommer till sin tidigare karriär som reklamare/elitidrottare/vd för att peka på att man valt att leva enkelt, man är inte en vanlig fattig person som inte haft något val att leva annat än enkelt. Man har sin gamla status som en ballong på ett snöre som man kan hala in vid behov, som nån skrev. Frågan är om han hade valt att bli munk om han inte först gjort en karriär?
Detta är mänskligt. Men det är ju en signalering.

11 gillningar
110

Tänker att det finns två delar, individen och samhället. Har du som person utseendemässigt, kulturellt och / eller ekonomiskt kapital ökar onekligen möjligheterna i samhället.

Räcker att öppna upp Instagram för att se vad som premieras, helt plötsligt känns sökandet efter social acceptans / tillhörighet genom ekonomiskt kapital nästan rimligt.

För egen del var det först i 40 -års åldern som jag var stark nog att börja se på mig själv och mina egna drivkrafter / behov utifrån förhoppningen att bli accepterad. Att acceptera att livet blev helt okej, även om det finns dom som har (eller iaf. visar upp) så mycket mer :smiling_face:

2 gillningar
111

Jag ser det inte som status utan bara att man har olika roller på jobbet. Alla vill ju inte bli chefer, projektledare eller ha andra typer av ansvarsroller. Det jag tittar på är inte vilken “status” en person har utan hur man beter sig mot andra och hur duktig man är i rollen. Jag har jobbat i många år som cilvilingenjör i en omgivning med personer med liknande utbildning, akademiker man väl säga. Men det finns även annat folk som rena administratörer (kallades tiidgare “sekreterare”), städpersonal etc. Jag har aldrig upplevt att folk tänkt i termer av status utan alla kan uppskatta varandra för det man gör inom resp. roll. Jag brukar tänka på städpersonalen som går runt och dammsuger eller städar toaletterna, de behövs och är lika viktiga för att verksamheten ska fungera som jag är i mina ansvarsroller (har flera olika) eller andra i sina. Man hejar på alla oavsett.

Här skiljer det sig mycket från hur det är i andra länder där man har en mer hierarkisk organisation där beslut alltid tas av chefer, eller ska upp till några högre chefsnivåer för beslut. I Sverige är det oftast inte så utan man kan på “lägsta” nivå ta beslut helt självständigt och så får man “medhåll” av chefsnivån och så kör man vidare. Det blir mer som ett stort grupparbete där alla samarbetar, än att man jobbar åt någon som ger order. Jag tycker att det är ett fantastiskt sätt att arbeta på och i och med detta faller det allra mesta av statusresonemanget.

Däremot finns en koppling till ansvar. Alla vill inte ha “formellt” ansvar utan vill att någon annan tar besluten och godkänner dokument etc. Men det ser jag inte som en dimension med status utan jag tror att det kopplar mer till självförtroende eller oro. Lite grovt kan man då dela in personalen i två kategorier, de som vill ta olika formella ansvar och de som inte vill det. För den kategorin som vill ta formellt ansvar räds man oftast inte för att ta större och större ansvar. Men jag har ändå svårt att se det som status. Det är möjligt att vissa kollegor ser det så men jag tänker aldrig i de termerna.

5 gillningar
112

Jag tror det går faktiskt. Det kan till och med vara nått att sträva efter.

Det är ju två aspekter, en sak har väl att göra med nån slags behov man känner att passa in osv. Detta tror jag man kan klara att frigöra sig ifrån även om det inte känns naturligt när man är lite yngre tex.

Den andra delen är vad man sänder ut för signaler. Det går ju inte att bara “koppla bort” såklart :grinning_face: däremot kan man ju lära sig att vara trygg i att man inte behöver bry sig om det.

Jag tror båda dessa grundar sig i externa (utöver interna) faktiska faktorer som skapar förutsättningarna för relationer med andra. Det hänger väl på hur beroende man känner sig av andra. Det finns nått att säga om kopplingen till ekonomisk frihet här tror jag. En ekonomisk trygg och självständig person kanske inte känner samma tryck på att passa in i ett affärssammanhang tex. Ekonomi skapar trygghet, trygghet skapar självständighet och frihet i relationer till andra. Självklart kan man känna sig beroende av andra av icke ekonomiska skäl också. Men jag tror faktiskt även detta går att jobba med. Det går nog att tänka vidare på detta och landa i något bra. Det behöver inte sluta i ett tempel i Tibet på livstid utan ägodelar, utan relationer :grinning_face:

Det finns en del spännande att läsa om i stoicismen här också som passar in.

113

Det låter rimligt. När man träffar någon för första gången får man ett första intryck. Det intrycket är ju en signal i sig. Den signalen blir ju som en markör på något vis.

Egentligen blir diskussionen om status väldigt egofixerad eftersom den bara utgår från jaget. Kanske hälsosammare att vända på resonemanget och fundera på vad som imponerar hos andra människor.

Om man anser sig vara en lort kan värsta fräcka bilen vara halmstrået som “räddar” en. Det är inte bara att ta sig i kragen, lyfta blicken och få en bättre självkänsla. Inte för alla. Uttrycket “man får det inte roligare än man gör sig” är det absolut mest nedbrytande som man kan höra om man känner sig som en lort.

1 gillning
114

Att imponera på andra är helt klart en bra grej. Frågan är om drivkraften att medvetet vilja imponera på andra är bra, eller som du säger hälsosamt?

115

Jag menar tvärtom, vad hos andra imponerar på dig. Det utgår mer från den andra personen, medvetet eller omedvetet.

När jag funderar bakåt över vilka personer som gjort mest intryck på mig hamnar jag på personer som inte gått den breda vägen utan gått sin egen. Utan att trampa andra på tårna, snarare tvärtom. Och som har tagit fullt ansvar för sina val, anpassat sig efter rådande förhållanden och egentligen aldrig klagat eller gnällt. Jag kommer inte på något fall där pengar, karriär eller fysiska ägodelar har varit grejen.

En sådan person vill jag vara!

3 gillningar
116

Ser inte heller någon status i en chefstitel, ofta tvärtom. Ett nödvändigt ont i organisationer pga hur vi människor fungerar socialt och organiserar oss. Någon behöver ha sista ordet när det är nödvändigt och tvingas hantera en massa skit på köpet.

2 gillningar
117

Det här kan man känna igen. Mest pga av något slags ”hade du så låga tankar om mig tidigare?”, att man känner lite förakt pga personens dåliga människokännedom. Narcissist? Kanske :stuck_out_tongue:

4 gillningar
118

Instämmer!
Men jag har själv försökt leva så.

Varje människa är unik. Man blir lite ensam när man vänligt men kompromisslöst följer sin egen bana i livet.
Genom att bejaka och utveckla allt jag är, så passar jag inte riktigt in någonstans.

Människan är ett socialt djur. Vi behöver få höra till en grupp och mår ofta inte så bra i ensamhet.

Att ibland berätta om sin kompetens och det man med glädje brinner för det är viktigt för att få vara med i en grupp med liknande intressen.

1 gillning
119

Jag tror inte heller man kan opt out. Statussymboler ligger i vårt undermedvetna och styr hur vi ser på andra oss själva. Vi vill alla bli sedda som framgångsrika, men inte som att vi skyltar med det. Lite som Ingvar Kamprad.
För Ingvars status kom inte av att han levde snålt utan statussymboler. Den kom av att alla visste att han hade miljarder men valde snålt ändå.

Så vi skapar olika statusstegar som vi anser va legitima, medans vi avfärdar andra som inbördes beundran bland de där andra.

Tex kan man påstå att man helt struntar i status för att man inte vill ha porsche och kostym. Men bedömer ändå folk på stegen hur fin amerikans muskelbil de har, hur gammal Volvo de minsann kör till jobbet, eller hur nya jaktkläder de har. Hur självförsörjande de är och hur mycket återvunna kläder de har. Alla har ett inre måttband som vi omedvetet mäter folk med.
Vi kan inte opt out från varken vår egen eller andras.

Dessutom vet vi om att ett antal statusstegar finns och kan inte undgå dem.

Vi kan säga att vi hoppat av villa, fin bil och dyra kläder och dömt ut den stegen som skrytig. Men vi och alla andra vet att den finns och var vi och handra står på den.

Vi kanske inte gillar miljövänlig mat och kläder och elbilsstegen. Men alla vet att den finns och var vi står på den.

Och att medvetet placera sig i botten på dessa stegar innebär inte att man klivit av dem. Varken i vårt eget eller andras huvuden.

5 gillningar
120

Men Jan :joy: du är ju bra, det du gör är ju bra mycket mer än okej, du duger finfint och du får vara med.

Inte nog med det, alla vi vill ju hänga med dig varje dag/vecka för att se vad du kommer för nya tankar. Du har en fin familj och en fru som älskar dig. Ganska uppenbart eftersom hon jobbar med dig vecka ut och vecka in med era avsnitt. Det är kärlek det :grinning:

Du vet såklart redan att ditt ”problem” bara finns inom dig, och det är där du måste komma till frid med dig själv. Vi har alla komplex och är nog lite lätt nevrotiska till mans. Men man får vänja sig vid att leva med sig själv.

För att vara lite tuff. Det som jag tycker är lite lustigt är att trots att du egentligen vet att ”problemet” ligger inom dig så är din första reaktion att messa @tankespjärn för att hitta svaret med någon annan. Inget ont alls mot Helena, tvärt om, men du kanske ska försöka själv först? Du har ju provat coaching tidigare men ändå inte riktigt landat i dig själv.

Det är inte alltid det är ”något på gång”. Ibland får man bara köpa hur man är, mentalt och fysiskt, goda och dåliga sidor (som vi alla har), ibland uppe och ibland lite nere. Det är ju det som gör att du är du. Det är något jag tror man måste landa i själv. Helt själv. Om det verkligen ska landa.

Därefter kan man absolut behöva coach hjälp för att bli bättre på att hantera sina svagheter och märkligheter.

Och man måste nog ge det tid. Det finns nog inga patentlösningar eller genvägar. Det får mogna fram. Själv har jag landat i en grundtrygghet med alla mina fel och brister genom att vara själv ibland. Tex gå på långpromenad själv. Urtråkigt första halvtimmen men sen kommer jag på en massa bra grejer. Jag kan gå ut sur och komma hem glad. Glad för den jag är, glad för min fru, glad för allt jag redan gjort och hoppas få göra i framtiden, för ingenting är ju givet. Det finns egentligen bara nu.

När det gäller status och signaler så tror jag samhället rätt lätt fångar in oss i sådant. Jag kommer från rätt ”små” omständighet och har skapat det jag har helt själv. Klart att när man fått fina examen, fina jobbet mm så fastnade även jag i att ha fina bilen, fina kostymen mm.

Men jag tog mig ur det igen där det väl var en del avgörande situationer som fick mig tillbaka till mina grundvärderingar som även lillkillen JFB hade men först i 40 års åldern

  • Backpackade ett halvår relativt sent i livet och återupptäckte hur lite det materiella betyder. Om allt jag egentligen behöver ryms i en ryggsäck, vad ska jag med alla andra prylar till? Jag kan ju ändå inte ta dem med mig för att uppleva världen. Jag kan inte heller ta dem med mig in i döden.

  • Bott och arbetat många år i Asien och på djupet insett - dels att jag redan dragit världens vinstlott att vara född i ett land som Sverige - dels att det enda som är viktigt är mitt rykte och hur andra ser på mig som människa - dels att det egentligen inte finns någon korrelation mellan lycka och hur välbeställd man är, ofta tvärt om. Dock skiljer det i trygghet om man har tillgångar eller inte.

  • Når jag på nära håll sett både höga chefer i Sverige och extremt rika människor som ändå aldrig är nöjda. Det finns alltid ett pinnhål upp i karriären eller i rikedomslistan (mätt i pengar). Jag blev så ledsen av att se denna osäkerhet i övrigt bra människor att jag bara bestämde mig för att leva mitt liv som jag vill och inte relatera det till andra.

Det enda som är viktigt för mig är vad jag och min fru tycker om mig samt att jag gärna vill betraktas av personer i min omgivning som något med kunskap men framförallt integritet.

Tror det var i 7 Habits som jag gick för många många år sedan att man skulle visualisera vad man skulle vilja att ens nära, kära och vänner sa om en på ens begravning. Sedan leva därefter. Något morbid scen men ack så effektiv att ha målet framför ögonen. Inte lätt att leva upp till men viktiga saker är sällan lätta :grinning:

10 gillningar