Nja jag tänker inte så om beröm, mer att vissa gått någon ledarskapskurs och lärt sig att man ska ge positiv feedback. Men man ger ju det för lite vad som helst ibland så den är inte värd så mycket som jag ser det i alla fall. När jag får ny chef så berättar jag hur jag vill ha det. Jag är självgående, förväntar mig att inte behöva någon uppföljning. Tar ansvar både för mina ordinarie arbetsuppgifter, vidareutveckling och ständig förbättring, samt min egen utveckling, utan att någon behöver “dadda” mig. Och att jag inte är i behov av positiv feedback. Har man något negativt så vill jag förstås veta det. Har funkat med alla chefer hittills och så kan de fokusera på de som är nyanställda, osäkra etc.
Eftersom alla vill va högt på erkänt duktig-stegen men många ändå vill va lågt på skrytskalan blir ju en väldigt intressant fråga: Vilka tydliga symboler på framgång finns det som är ok att visa utan att va skrytig? Eller är alla synliga tecken på framgång skryt?
1 gillning
Fast det är inte alls säkert. Det finns fördelar även med att vara sedd som lataste snubben på jobbet som inte klarar något etc.
Fast om du inte bryr dig om ”statusstegen” så har du ju opted out.
Låt säga att du råkar hamna tillsammans med ett gäng rollspelsnördar på ett bröllop, såna som sitter med kort och kastar tärningar. De kanske sitter och diskuterar sitt nya kort med någon drake på som de minsann ska använda under nästa rollspelsträff, delar krigshistorier etc. På den stegen är du största losern med lägst status i sällskapet, du vet ju inte ens vilken sorts magi en Paladin kan använda. Bryr du dig? Med största sannolikhet nej. Har du opted out från den ”stegen” då? Ja.
4 gillningar
Snarare att känna sig duktig, eller nöjd med det man gör. Jag har över 30 år i arbetslivet och har nästan haft lika många olika chefer under den tiden. Det tar lång tid innan en ny chef ens vet vad alla jobbar med. Alla har dessutom lite olika uppgifter med olika svårigheter. Kort sagt blir det väldigt svårt att jämföra olika personers insats. Beröm från sidan, alltså från andra i organisationen än närmaste chefter är mer värt än om det kommer från närmaste chef, i det senare fallet kan det mer handla om ett slumpskott givet att man sällan har koll på arbetsuppgifterna. Så min strategi är att JAG ska vara nöjd med min insats, det räcker för mig.
Man kan bara opa out av en stege om den slutar finnas i mitt huvud och jag slutar finnas i deras. Vilket troligen vore fallet när jag gått därifrån.
En stege som genomsyrar sammhället kommer aldrig försvinna ur varken din eller andras huvud även om man påstår sig strunta i den.
Betänk hur många här som påstår sig strunta i en stege. Ändå lägger de tid på att hänga på ett forum som heter Rika tillsammans och påpeka fel på den och tillägga att de inte försöker klättra på den utan är jättenöjda på sitt steg 3.
Gärna ihop med att de minsann har eller kunde varit högre men det vore skrytigt, så de föredrar att mäta på en annan stege.
Det kallar inte jag att strunta i den.
Dessutom fortsätter vi alla att finnas på någit trappsteg i andras huvuden även om vi själva väljer att blunda för det.
5 gillningar
Tycker ditt resonemang om stegar är bra. Jag funderar på om det kan vara så att man under perioder är i en ”stegbubbla” där alla andra är vana vid stegen och därför inte tänker på den eller noterar den. Man märker den först när de man pratar med inte är i närheten av första pinnen på stegen eller är rejäla snäpp ovanför en på stegen.
Det kan ju gälla vad som helst från boende, familj, utbildning, osv. Man märker alltså inte av stegen och signalerandet förrän det bryter mot normen i den gruppen man råkar hamna i.
Ja. Stegen blir klart inte lika tydlig när man jämför med grannens några år nyare likadana Volvokmbi och man blir sugen på att byta upp sig. Som när hans bror hälsar på i en Ferrari och den uppenbart är utom räckhåll.
Men stegen är ju där hela tiden ändå.
Och jag tror som sagt att lusten att klättra är genetiskt betingad. Det leder till att vi ofta reflexmässigt vill klättra utan att veta varför och kan göra det omedvetet väldigt länge.
1 gillning
Viktig aspekt du nämner!
Viktigt att leva så både man själv och andra kan ha en positiv bild av vem man är.
Självbilden beror dels på det liv man själv lever och dels på vad andra bekräftar eller säger om mig.
För 30-35 år sedan förstörde jag mitt rykte. Jag är inte alls samma person idag, men det är fortfarande en belastning.
Jag kunde vända mitt liv, skaffa bra utbildning, bra jobb och vara en omtyckt älskad far!
Men jag var tvungen att bryta kontakten med vissa släktingar, för jag kunde inte ändra mitt rykte.
2 gillningar
Kul reflektion, hur gör man då liksom ?
Jag måste säga att jag är lite överraskad över hur så många värderar rykte, stegar och andras åsikter så högt. Inte för att det inte borde va viktigt. Men det är ju definitivt saker som är helt utanför ens egen kontroll. Jag tänkte ärligt att efter en viss ålder / viss nivå av trygghet / viss nivå av personlig utveckling så slutar man bry sig så mycket om andras åsikter eller kritik och fokuserar mer på vad man själv vill och tycker om. Det man själv kan påverka direkt. Man definierar sig själv utifrån sin egen person, inte utifrån en reflektion från andra.
Som en evig INTJ (2% av befolkningen) i varje ledarskapskurs eller soft skills träning får jag nog inse att jag är den udda fågeln i sammanhanget. Jag är också en sån som inte vill ha beröm för jag litar mest på egen kritik
Det är nog väldigt mycket vanligare än jag trott att bry sig om status.
1 gillning
I exemplet jag använde skulle den där stegen du pratar om inte ens dyka upp i huvudet på de flesta… eftersom de helt enkelt inte reflekterar över saken. De känner till att det existerar rollspelsnördar men kunde inte bry sig mindre om vad dessa anser om deras D&D-kunskaper.
Det är självklart att man är medveten om och kan diskutera ett fenomen samtidigt som man tar avstånd eller inte befattar sig med det. Förstår inte alls hur du resonerar här.
Och detta är ju själva topic egentligen, hur vår käre @janbolmeson ska förhålla sig till detta. Frågan man bör ställa sig är: varför bryr jag mig, vad tror jag att det ger mig? Fungerar det?
Låt säga att det skulle fungera, att man bryr sig för att man tror att den där fina bilen ska ge en den snyggaste bruden i stan, och man faktiskt skulle få denne pga den fina bilen - då skulle vi inte ens ha den här diskussionen. Anledningen till att den här tråden överhuvudtaget skapades är ju att det @janbolmeson listade inte ger något positivt utfall i praktiken.
Det har du en poäng i. Och det gör många.
Men det är också många som blir upprörda över hur andra positionerar sig på stegen samtidigt som de påstår sig strunta i dess existens vilket blir väldigt motsägelsefullt.
Min tanke här är för övrigt inte att det är bra att klättra omedvetet och att skryta med fina bilar. Jag är precis som Jan intresserad av hur man ska förhålla sig till den här stegen som ju uppenbarligen skapar så mycket känslor åt ena eller andra hållet.
Jag har en tes om att system man inte kan stänga av är bättre att använda till sin fördel än att försöka rymma från. Har jag kommit på att jag klättrar på en stege som finns i allas huvud och inte gillar stegen och steget jag är på, behöver jag inte hoppa av eller skrota stegen. Jag kan placera mig på rätt steg som hjälper mig istället.
Dvs försöka identifiera sådana symboler som kan stärka ens första intryck som duktig och trovärdig utan att verka skrytig. Och därmed förbättra folks mottagande av vad man har att säga. Sen jobba mot dessa symboler istället.
3 gillningar
Eller är det för att många tror att ALLA ANDRA värderar sådant högt? Ett gott rykte vill väl alla ha men alla ser inte behov av att artificiellt försöka lyfta sin status genom att visa upp sig i dyra kläder, guldkejdor, dyra sportbilar etc. Sådant saknar helt värde för min del. “hel och ren” är nivån jag eftersträvar angående kläder, för bil gäller “någorlunda bekväm och säker”. Har aldrig lockats av dyra sportbilar, skulle inte ens vilja ha en om jag fick en gratis, det skulle mest bli ett tråkigt besvär att då behöva sälja något jag inte behöver.
Detta är tex något de flesta är överens om.
Traditionella statussymboler som bil och kläder HAR betydelse. Vi tenderar bara att sikta onödigt högt. Helt rent och passande räcker långt.
Men få skulle ha stort förtroende för Ronny och Ragge om de kom sladdande till ett affärsmöte i sin rostiga Forrd, Gällivarehäng och träskor.
Vi har lätt för att se neråt från vår egen preferens, vad vi inte skulle ge trovärdighet och svårt att se uppåt vad motsvarande uppgradering skulle öka den i andras ögon. Även om vinningen troligen blir mindre och mindre ju längre från helt, rent och passande vi kommer.
Tja man säljer ju jeans som medvetet är massakrerade med stenar i maskin etc. för att få slitageskador eller stora hål. Och sen påstår någon att detta är mode och folk betalar dyra pengar för sån skit.
1 gillning
Ja. Och jag gissar att det är en typisk sån statusstmbol som man kan bränna massa pengar på. Och som får en att klättra på stegen av modeintresserade. Men inte på duktig och trovärdigstegen på ett jobbmöte tex. Såvida man inte jobbar på ett modebaserat företag då.
Nej nej nej. Man underskattar varken Ronny och ragge eller korvmojen!
Gjort en affär på miljonbelopp med trasiga kläder ny snö och bakhjulsdrift;) ford sierra för att vara exakt.
Går absolut att skratta åt men sanningen är den att sticka ut är bra. Alla kommer komma ihåg dig och detta är till ens fördel när minnet ska hämta upp nästa affärspartner. Vad hette han galningen som kom in på bredställ och trasiga jeans. Byggde inte dom ganska bra ändå?
Vips så har du sprungit förbi pr och inköp genom att ha störst snus;)
Mvh
Fredrik
2 gillningar
Ja. Så kan det också va. Att sticka ut och äga sin situation är säkert mer värt än det mesta annat.
1 gillning
Spännande tråd!
Jag skulle vilja nyansera vad status är… det finns ju stereotypen av status som att man köper lyxprylar och signalerar rikedom, men personligen har jag alltid känt mig lite av en outsider gällande norm-status företeelser som att inte vilja skaffa barn, inte värdera trygghet och stabilitet, inte viljat bo större/bättre/“finare” fast än jag haft möjligheten.
Ofta ställs mina typiska “statusmarkörer” emot de normativa, exemplevis: hon offrade sin ungdom för en krävande utbildning, hon offrar sin tid för att kunna avancera, hon offrande sin möjlighet till familj för att kunna komma dit hon är i jobbet etc.
I ljuset av det skulle jag vilja vända lite på det och hävda att jag nog uppfyller mycket av de typiska boxarna för hög status men att jag samtidigt ändå inte uppnår hög status då jag i förhållande till min förväntade norm inte passar in.
Gör det mig något? Föga. Då de valen jag gjort i livet faktiskt har gett mig ett stort värde utifrån min egna behovsuppfyllelse. Hade med andra ord valt samma utbildning och jobb även om ingen såg på. På samma sätt som jag också hade avstått från att skaffa barn även om jag inte hade haft statusgrejerna.
Kan man hävda bekräftelsebehov om valet baserar sig på självförverkligande/egen behovsuppfyllelse? Om det elementet inte finns tror jag däremot att det absolut kann vara skdligt och att man får fråga sig själv varför man tycker jakten på statusmarkrerna betyder något.
Tror vi människor i allmänhet har en tendens att vilja kategorisera andra i små färdigtryckta mallar för att ge oss själva intrycket av att vi förstår andra vid en första anblick. Därför blir bilden av sanningen ofta så endimensionell att vi sedan också dömer oss själva efter samma hårda formel.
6 gillningar
Det där är bara vanlig svensk avundssjuka / Jantelagen. Inget att bry sig om. Då alla har olika behov går det inte att definiera “offra” från någon annans perspektiv, bara från sitt eget i så fall.
6 gillningar
Det jag tänker spontant när jag läser detta är att du är i perfekt fas i livet, mentalt och själsligt för att prova på en guidad psilocybin-trip. Finns flera bevisade psykologiska och kognitiva fördelar med denna typ av “experience”. Väldigt vanligt förekommande bland högpresterande individer på väst- och östkusten i USA. Kan hjälpa dig direkt gå till “kritan” av vad som faktiskt driver dig, vad dina omedvetna beteenden är, vad som styr dig, vilka osäkerheter du suppressat mm. Sådana frågor som du, eventuellt, kan reda ut efter några hundratals timmar i terapi.
Du återskapar bandet med den riktiga Jan, barnet i dig som gömt sig bakom alla lager och masker du ansamlat över åren genom uppfostran, samhällsinflytande mm.
Ge det en chans Janne!
7 gillningar