Att gifta sig löser en del juridiskt som man bör ha avtal om som sambos, och en borgerlig vigsel tar ett par minuter.
När man gifter sig så finns det en praxis om att de egna tillgångarna “fasas in” i det gemensamma med 20% i fem år. När jag gifte mig funderade vi på äktenskapsförord, men vi hade tänkt någon form av infasning och skillnaden i sparande var väl ungefär som hos er, så vi nöjde oss med praxisen efter att ha pratat med en jurist.
Att din sambo bara villa ha gemensam ekonomi skulle jag se som en varningsklocka. Det betyder att alla ekonomiska beslut ska fattas gemensamt och det kommer bli en bra grogrund för osämja. Ska ni spara mer eller ska en av er fortsätta äta lunch på restaurang varje dag?
Hm, jag var nog otydlig. Sambon är absolut intresserad av sparande. Men det han vill är att lägga in mer pengar i vår buffert och våra investeringar. Om jag föreslår att han borde ha ett sparande helt i eget namn helt för något eget så rycker han mest på axlarna och menar att vi ska ändå leva ihop så varför ska han ha egna pengar som inte är till för oss?
Det är en bra fråga, som inte riktigt varit aktuell för oss ännu. I alla fall inte på så sätt att det blivit konflikter om det. Kanske borde vi ha en bättre strategi kring det?
Exempel på hur vi löst enskilda utgifter hittills:
~0-1000kr (tex kläder): har kunnat göras rakt av, man behåller helt enkelt den summan just den månaden.
~2000-5000kr (tex dyrare hobbyprylar): egentligen samma princip, men man sparar någon tusenlapp över flera månader.
~>5000kr: har inte varit aktuellt ännu, men vi har pratat om att om någon av oss behöver tex en ny dator så får detta gå på bufferten och att det får anpassas utifrån hur full bufferten är för tillfället.
Vi har väl haft “lyxen” att vi dels inte har den typen av dyra utgifter, många kompisar är gemensamma och resor/annat har varit något som båda deltar i, och om någon behöver/vill köpa något så har vi pratat om det tills man är överens. Vi har inte jättehöga inkomster och jag upplever att vi båda är duktiga på att anpassa oss till detta. Iom att vi ska få barn så ser väl inte heller någon av oss något vidare utrymme för att satsa på egna aktiviteter eller resor.
Ja, alla är olika. Men dina pengar borde ändå vara enskild egendom. Jag menar, hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Onödigt att krångla till det. Det borde vara så att den som vill ha ett eget sparande borde få ha det som enskild egendom. Han kan rycka på axeln och får stå för honom.
Detta kokar nog ned i djupa värderingsfrågor om vad som är viktigt för just varje person - varpå många hamnar i helt olika slutsatser. För mig och min sambo är individualismen lika viktigt som lagspelandet. Vi har både gemensamma målspar (bil, bröllop, resor) och egna sparanden (pension, bostadsköp, etc). Jag skulle bli galen av att behöva ta ett gemensamt beslut om jag får för mig att köpa en ny gitarr, eller att inte kunna spara till egna drömmar. Sen har vi inte barn, så det kan såklart ändra hur man tänker.
En liknande fråga är arv. Jag personligen skulle hellre skänka mina pengar till välgörenhet när jag dör än att mina potentiella barn ska ärva. Förväntar mig heller inget arv, hoppas att mina föräldrar lever av dem medans de kan.
Lustigt och intressant vad alla tänker olika kring detta! Min fru och jag har gemensamt lönekonto, och alla våra utgifter (privata och gemensamma) dras från detta. Jag sköter sparandet och investerandet, men det spelar ju ingen roll vem som kollar Nordnetappen oftast - det är ju bådas pengar. Jag ser inget värde alls i att jag själv eller min fru skulle ha separat sparande i eget namn. Jag är nog ganska lik trådstartarens sambo…
Så har jag och @carolinebolmeson det också idag. Vi har ju snart hängt ihop i 20 år så i vår värld vore det konstigt att ha det på något annat sätt än gemensamt. Sedan är det jag som sköter det, men får motivera investeringar över en viss summa för henne. Går sådär ibland vilket nog är bra…
Om man inte har flera gemensamma barn att försörja eller liknande förstår jag inte varför man ska envisas med att ha gemensam ekonomi. I min värld ställer det väl bara till massor av bekymmer om man av någon anledning känner att man vill gå isär (rent statistiskt har man tyvärr oddsen emot sig). Jag tycker det är bättre att man har delat så att en viss del är gemensam, de som inkluderar gemensamma utgifter mm. Om man sedan väljer att gifta sig så sätter det såklart kanske saken i annat ljus.
Rent praktiskt, separat ekonomi, gemensamt konto för gemensamma utgifter (fasta eller sparande till resor mm.). Har man olika stora inkomster så lägger man en procentuell fördelning (tjänar sambon 20% mer får denna betala in 20% mer till det gemensamma). Om man köper bostad lägger man lika stor del av kontantinsatsen.
Varför? Inget tjafs om man vill lägga sina “egna” pengar på nån hobby man tycker är rolig, “dyrare” kläder, eller vad du kan vara. Inte heller några problem ifall man går isär och ingen känner heller att man är låst i ett förhållande pga att den andra försörjer en. Kanske låter det cyniskt och okänsligt, men för mig och min sambo har det funkat fint i 5 år.
Tja. Vi är alla olika. När jag fick 300 000 kr amorterade jag dem på huslånet, så det kom ner på en lagom nivå. Indirekt “fick” min fru 150 000 kr, men so what?
För mig är det en självklarhet att vi delar allt lika, oberoende av exempelvis lön.
Vi har väldigt olika ekonomiskt sinne, så skulle inte funka med gemensam ekonomi känner jag.
Jag:
Väldigt ekonomiskt, men kan också exempelvis köpa ett par skor för 5 000. Har runt 400 000 investerat.
Hon:
Extremt oekonomisk, har ingen koll på nånting. Köper inte så mycket saker eller kläder, och gör hon det så bara tar hon något, ofta från ganska billig tillverkare. Tittar inte på prislappen. Har okänt antal hundra tusen som hon knappt vet var, och äger även en obelånad fastighet värd uppskattningsvis 4 mkr. Hon äger även 70 procent av vårt gemensamma boende.
Båda har en lön på runt 50 000.
Vi har ett gemensamt konto för gemensamma utgifter (främst mat) och kläder och så till barnen, och ett annat konto för räkningar. Funkar bra.
Älskar henne men vill inte dela ekonomi med människan.
En dynamik som är bär att fundera på - nu säger jag inte att det är så för er - men det är ju att när en part är duktig / intresserad så finns det inte samma utrymme för den andre.
Min helt ovetenskapliga observation är att man ofta tar olika roller som balanserar. Caroline är inte intresserad, men hade jag inte varit det så skulle hon naturligt tagit ett större ansvar.
Helt ärligt så känner jag inget par där båda är lika ”intresserade” av pengar och investeringar. Det handlar inte om kön heller. Har vänner där det är kvinnan som investera är, har koll och mannen är lite clueless.
Tycker också att det varit intressant att läsa olika perspektiv. Min inställning är som sagt i grunden att vi har gemensam ekonomi, även om jag inser att jag har en emotionell inställning till just dessa pengar som tråden startades för.
För oss har gemensamt konto för lönen etc. inte varit något principbeslut, utan snarare en praktisk lösning på något som redan var ett faktum. Vi hade mer problem med var man skulle lägga sparande till möbler, resor, mm. samt swishningar och uträkningar när man skulle boka/betala att det helt enkelt blev smidigare för oss att ha allt samlat. Vi hade tidigare en lösning med procentsats av lönen och på ett sätt har vi ju fortfarande det fastän det gäller 90% av lönen istället för 50%. Det är mer en spegling av att mer och mer av utgifterna blivit gemensamma, än att vi ändrat inställning radikalt. För mig är den största skillnaden att vi kan lägga mycket mer på sparande till exempelvis kontantinsats, vilket vi båda tycker är viktigare än att ha pengar på varsitt håll.
Men sedan har vi väl också tur som har väldigt lika inställning till ekonomi och pengar, och om man inte har det eller är överens om vad pengarna ska läggas på. så skulle jag heller inte rekommendera samma upplägg. Finns verkligen ingen one size fits all!
Hej! Jag tycker du glömmer en sak i resonemanget: kvinnor blir automatiskt ekon förfördelade pga att “de” ofta är mer lediga för barnen o deras karriär får pausas o de har generellt lägre lön o blir negativt förfördelade på massa andra sätt?
När jag blev sambo hade jag mycket mera tillgångar än min blivande hustru. Det var aldrig några tankar på att vi skulle dela på de pengarna.
Även nu när vi har varit tillsammans i över 20 år och gifta i snart 10 år så är mina pengar självklart mina och hennes pengar är självklart hennes. Annars tror inte jag att det skulle fungera för oss att jag oftast vill spara och hon oftast vill spendera!
Det är okej för mig att hon vill köpa saker för sina pengar och så kan jag spara mina pengar!
Jag tror att det viktiga är att man är överens om vad som fungerar för en i sitt parförhållande. Sedan finns det inget rätt eller fel, särskilt inte i dessa frågor som kommer ner på värderingsnivå.
Det som jag brukar tänka på är viktigast att:
Vara medveten om de juridiska implikationerna - så att man gör rätt med enskild egendom, äktenskapsförord eller liknande.
Man är genuint överens och har pratat om det.
Man tar hänsyn om det är en part som t.ex. lägger mer pengar på hushåll, barn, vab, ledighet etc.
Sedan brukar jag rekommendera följande avsnitt där man kan få inspiration till frågor att prata om pengar:
. Haha