När det gäller resonemangen här på forumet angående barn och förmögenhet, så tycker jag ofta diskussionen springer iväg snett.
Det finns ingen “rätt” nivå som saker ska kosta för en i ens liv. Man blir inte mindre bortskämd för att man betalar de nivåer i samhället som är normala just nu. Det skulle lika gärna kunna vara andra nivåer. Högre nivåer också.
Utgifter, t ex:
- Säg att det kostar mig 15 000 kr per månad att leva ett någorlunda normalt liv.
- Vad är det som säger att det inte borde kosta 20 000 kr för samma liv. Eller 10 000 kr? Varför är just 15 000 kr rätt?
- Tänk om det kostade 0 kr för samma levnadsstandard? Varför kan inte det vara rätt?
När det gäller bostad:
- Säg att min bostad kostar 4 miljoner.
- Varför kan den inte kosta 2 miljoner? Eller 1 miljon? Eller den typen av bostad skulle kunna vara gratis?
Jag har med FIRE fixat ovanstående. Det kostar mig “0 kr” att leva nu (om man räknar i hur mycket lön jag måste ha för att gå runt). Innan jag var helt klar med FIRE så täckte investeringarna ett tag hälften av mina månadskostnader. Över tid täckte de mer och mer. Ingen av dessa kostnadsnivåer är “rätt”, de bara är.
Så när det gäller ens barn, varför låsa sig på den baseline som gäller i samhället nu? Det är inte samma baseline som gällde för 20 år sedan (man kunde köpa en lägenhet för 5000 kr som kostar 2 miljoner nu). Det är inte samma baseline som kommer vara om 20 år heller. Varför låsa sig på externa nivåer när man är förmögen nog att hjälpa sina barn att få en bättre baseline?
Jag tänker snarare:
- Få ens arvtagare att förstå ovan. Det finns ingen rätt nivå.
- Få dem att förstå investeringar och hur man hanterar kapital, att man kan köpa sig månadslön genom att investera på rätt sätt, och att man sedan kan jobba om man vill ha “mer”.
- Lär dem att pengar/kapital är en möjliggörare/förstärkare, och att det är ens ansvar att använda det vettigt, dvs på det sätt som förbättrar ens liv och gärna andras liv.
- Lär dem att livet är en balans mellan nu och senare. Att något man gör nu kan kosta något senare, och något man sparar nu kan löna sig senare.
Personer som fattar detta har möjlighet att maxa sin personlighet/kreativitet, kan ta risker utan att behöva fundera på om de hamnar på gatan. Det ger en enorm frihet, något som andra kan kalla bortskämdhet. Men attityden och “självsäkerheten” som kommer med detta, och med lite tur lugnet, är inte att förakta.
Man kan fundera på om man kunde lämna skuld till sina barn… Skulle folk för sina barns väl välja att t ex lämna 10 miljoner i skuld till dem, så att de börjar livet på minus för att de ska bli “mindre bortskämda” och “lära sig att anstränga sig?” 
Så varför är just 0 i förmögenhet/skuld något skulle vara mer rätt än att lämna 10 miljoner i arv? Vad är det som gör nollan till det som är rätt?
Var ens baseline flyttas till driver inte nödvändigtvis bortskämdhet. Det handlar om helt andra saker.