Du blandar ihop självkänsla (en känsla av mitt värde som person) med kompetens/självförtroende/självförverkligande (min faktiska skicklighet/framgång inom ett område).
Jag drar absolut inte slutsatsen att den här drivkraften – viljan att utvecklas, mätas och prestera – skulle vara något negativt. Forskaren i exemplet lever ett mer tillfredsställande liv än utan sin forskning. Att du försöker patologisera den drivkraften och stämpla den som “låg självkänsla” är bara att nedvärdera en livsfilosofi du inte förstår/delar.
Och upptäckter som inte genomgår peer review, är verkligen inte samma sak som “the real deal”. Upptäckten kan vara helt värdelös i praktiken. Självupplevelser, historier och hypoteser kan vem som helst greja med. Men det är inte samma sak som att faktiskt åstadkomma något signifikant inom ett område. Tävling, upptäckt eller annat. Ett äkta kvitto på en reell förändring/framgång, som inte hade uppnåtts utan ens egna arbete.
Och för att knyta tillbaka så utgör arbetslivet en arena som man - om man har den inre motivationen - kan välja att använda för att åstadkomma något stort, godhjärtat eller nydanande. Eller alla tre.