Jag vill bara tacka för en enastående text, TS. 
Den sätter verkligen orden på en känsla jag känt mer och mer efter bara några få år i arbetslivet.
Det enda jag inte relaterar till är just det där med prestationsångest och att anstränga sig extra för att kunna glänsa i relation till omgivningen.
Tankespjärnet jag vill bjuda på är om du inte, liksom jag själv, kämpat emot din din personlighet en längre tid? Jag är nämligen inte alls särskilt ”samvetsgrann” enligt Big Five-modellen. Medel eller medellåg. Går en bra serie av Anders Hansen om det på SVT nu. Big five - Vilka personlighetsdrag utmärker dig?
Jag har egentligen varit det hela livet när jag tänker tillbaka. Jag kan inte prestera i längden om jag inte känner den omedelbara faran/belöningen. Jag har så svårt att leka kontor eller vad det än handlar om utan ett tydligt svar på varför, annat än dygd, pengar och status.
Jag har försökt att anamma hustle culture och att låtsats bry mig om jobbet jag gör. In i benmärgen. För pengarna, status och/eller inre tillfredsställelse, som Karl-Bertil Jonsson skulle sagt. Men det går inte!
I slutändan blir jag utbränd av det om jag inte genuint bryr mig om jobbet. Jag börjar landa mer och mer i att bege mig ifrån kontors/IT-livet jag är i nu, strunta i pengar & status, och på riktigt söka efter jobbet jag skulle göra gratis. Inte för att jag vet vilket idag.
Min teori är nämligen att bara högpresterande, samvetsgranna personer kan göra vilket jobb som helst i längden. Inte jag.