Jag tror att om man sköter ett företag optimalt så handlar det om att tjäna pengar. Då tillkommer alla de moment som tas upp i inlägget som bidrar till känslan om själslöshet eller transaktioner.
Självklart behöver det inte vara så, men i så fall handlar det om ett dåligt företag - vill man i så fall hellre hamna där?
Å andra sidan kan det innebära många andra saker att tjäna pengar. Det kan vara intressant, socialt, kul osv. Men om man letar efter meningsfullhet så kanske det är fel ställe att leta
Omotivation och meningslösthet kan också leda till utmattning vilket är värt att komma ihåg. Menar inte att TS är utmattad men ifall han fortsätter på samma spår är han snart där
Intressant. Jag tror det handlar om felaktiga förväntningar på ett lönearbete. Det kan säkert leda till sjukdom. Jag skulle iofs fortfarande i så fall hålla arbetsgivaren ansvarig för den sjukdomen om det skulle bli så.
Det biologiska är definitivt en del av det, däremot ska vi inte glömma miljö och kultur. Barn får det gratis av ungefär det du beskriver men sedan uppfostras vi till att lek och nyfikenhet inte är för vuxna. Jag känner flertalet pensionärer och vuxna som är lika glada i lek, nyfikenhet och bus som barn med skillnaden att de också lever ett fullgott liv med ansvar och allt därtill.
Med andra ord så kan vi alla vara nyfikna och ha mängder av entusiasm även som vuxna men vi tränas effektivt till motsatsen av systemet vi lever i.
(Läser för tillfället en kurs i utvecklingspsykologi där vi lär oss om detta)
Jag tänker att det utgår från att en stor majoritet jobbar för att man “ska” jobba och jobb “ska” inte vara roligt. Därtill så lever många svenson livet för att det är normen utan att någonsin riktigt följa sitt driv och det som ger dem livsenergi.
Då blir plötsligt lönen det som används som “motivation” men det är i ärlighetens namn ett oerhört dåligt instrument för motivation.
Sen tycker jag personligen att 40-timmars veckan är förlegad sedan länge och att det är skevt att så mycket i samhället fortfarande kretsar kring en abstrakt tid för arbete.
Problemet med politik för mig är att det inte finns några politker i linje med vad jag skulle vilja rösta på. Mycket är pest eller kolera på det stora hela.
Jag kan såklart engagera mig själv politiskt men eftersom jag anser att systemet i sig är trasigt ser jag inte att jag skulle kunna påverka särskilt mycket. Satsar därför istället på att utbilda barn och ungdomar för en ljusare framtid med mer kärlek och mindre rädsla i samhället och individnivå (politiker inkluderat).
Jag har samma uppfattning. Hela idén med demokrati faller isär när det inte finns några politiker man kan identifiera sig med eller lita på. Det kan förvisso ibland komma nåt vettigt från nån politikers mun, men kort därefter sägs det nånting annat som överhuvudtaget inte går ihop med vad jag anser är rätt och fel. Det är nästan så jag undrar om det är mig det är fel på, det kanske är jag som har så skruvade åsikter att jag helt enkelt inte känner igen mig i det politiska landskapet.
Jag är faktiskt rätt glad att jag inte är svensk och således på något sätt har hamnat utanför det demokratiska systemet både här och i mitt hemland. Man slipper rösta “fel” och behöver inte heller förklara sig när man säger att man inte röstar.
Undrar om det här fenomenet med “quiet quitting” är typiskt för Sverige eller globalt? Och om det är något som uppstått på senare tid eller funnits i många decennier?
Om det är typiskt för Sverige och uppstått på senare år så är det ju frågan om det är en god idé att investera i den svenska aktiemarknaden.
Misstänker dock att det kan finnas även i andra länder. I Kina vet jag exempelvis att det finns två liknande uttryck som heter “tang ping” (lying flat) och “bai lan” (let it rot). Det förstnämnda handlar om att inte överprestera, och det andra snarare om att ge upp eftersom man ändå inte tror sig kunna uppnå vissa mål som tex att ha råd med en bra bostad.
Jag jobbar i statlig myndighet (alltid gjort), och din beskrivning är helt korrekt på ett sätt, men som andra nämnt, så den stora skillnaden är att om man väljer att inte bara göra minsta möjliga, (för det går alldeles utmärkt) utan lägger manken till så är det inte för att någon annan kommer att se bättre utdelning på sina aktier, utan för att man kan få verksamheten att bli bättre.
Jag hade haft svårt att hitta motivation på ett privat företag, utan jag trivs med att vara en del i ett större sammanhang. Jag vet att det är klyschigt, och att ingen utomstående har en aning om vem och vad jag gör. Men jag vet det och det räcker för mig.
Men det gäller att vara på rätt ställe, annars hamnar man lätt i ts situation, har varit på väg ditåt jag också tidigare, när jag satt på en befattning jag inte trivdes med, men då sökte jag ny tjänst. Nu trivs jag riktigt bra.
Samma gäller dock att inte överarbeta, ingen tackar en för det heller, utan hitta en balans i hur mycket energi man lägger på sitt yrkesliv och sitt privatliv.
Dissar absolut inte privata sektorn, men det är inget för mig personligen.
Nej, problemet är att många arbetsgivare låtsas att man ska bry sig om annat. Själv bryr sig chefen om pengar. Alla ser att chefen låtsas vara passionerad, men eg främst bryr sig om pengar. Och vill att alla andra ska bry sig om passion, personlig utveckling eller vad som helst bara chefen får större del av kakan. Det är kul att bygga organisationer, men bara för att man kan skapa ett bättre liv för sin familj, inte för att skapa ett bättre liv för chefens familj.
Lön är visst viktig. Det är bara folk som vill tjäna pengar på andra som skambelägger medelinkomsttagare som också vill ha en del av kakan. Men det finns arbetsgivare som är rättvisa, sök en sån istället.
Ja, jobb kan vara roliga och givande. Men det är bara idioter som gillar att bli utnyttjade.
Är både förskräckt och samtidigt på något själviskt vis glad över graden av igenkänning. Jag har läst allas inlägg med stort intresse och nyfikenhet.
Tack för era tankar, tips och framförallt all fin återkoppling! Hade skickat ut ännu fler hjärtan om det inte vore så att jag fick slag på fingrarna för att ha skickat ut för mycket kärlek på kort tid.
Får lite känslan att quiet quitters är Jordan Petersons nya målgrupp. Ta er i kragen, skärp er och ansträng er lite, så blir det bättre, liksom.
“I was in a bad place, I was just quietly quitting, but then… I read your book, I started shaping up, adopting responsibility, and things are WAY better now!”
Är det bara jag som känner att jag utnyttjar min arbetsgivare?
Alla kanske inte provat att starta eget, men värdet av att ha en löpande inkomstkälla, stabil kundtillströmning, allt det juridiska på det torra, att hålla konkurrensen i chack, en plan för några år in i framtiden och tid över för produktutveckling och löpande underhåll av maskiner, lokaler och relationer är enormt.
Starta eget. Går det bra så går det bra. Blir det motigt kan du återkomma som anställd med ett nytt perspektiv på om företaget utnyttjar dig eller vice versa.
Säger inte att lön inte är viktigt, men som enda motivationsfaktor tapar den stinget efter en viss gräns. Ihållandet av motivationen blir kortare och kortare. Utan andra mer långsiktiga förutsättningar blir det platt rätt snabbt.
Jag ser mer att problemet är att arbetsgivarna, med ditt perspektiv, är giriga och inte bra ledare, istället för, precis som du nämner, rättvisa arbetsgivare. Jag föredrar att tänka på hur det skulle kunna (och på visst sätt borde) vara och se potential till förändring snarare än att stå och trampa lera.
Började i omvänd ordning och svarade på andras kommentarer innan din. Vill börja med att tacka för din delning och säga grattis till insikterna du kommit till. Att bli medveten om det som skaver är första steget till förändring.
Själv var jag en quiet quitter från andra halvan av gymnasiet upp till förra året. Jag fick ofta komplimanger om att jag presterade bra eller var duktig när jag själv upplevde att jag knappt hade försökt. Detta ledde till en mentalitet där jag tänkte att det var meningslöst att anstränga mig mer än absolut nödvändigt (förutom i exempelvis sport och gruppsammanhang). Mitt motto blev “minsta möjliga ansträngning för största utbetalning”, vilket i sig inte nödvändigtvis är dåligt men min take på det var destruktiv.
Efter 10 år av att jobba med någonting jag inte brydde mig om kom jag äntligen till skott och bytte stad i september och hade min sista arbetsdag dagen före julafton. Med betydligt lägre månadskostnader har jag inget behov av att ha ett välbetalande IT jobb som långsamt tar kol på min själ utan jag har tid och ro till att utforska vad som gör att jag känner mig levande och hur jag på sikt kan livnära mig på det.
Jag fångades av den här delen av ditt inlägg
Jag har försökt gå till botten med hur jag faktiskt hamnade här
För mig står svaret i klartext i ditt inlägg, men det är såklart enbart från mitt perspektiv sett och behöver inte stämma överens med din sanning.
Allt som allt känner jag en otrolig pepp för dig! Du är på en plats i livet där du vaknat upp och har möjligheten att hitta det som inspirerar och ger dig enrgi och mening, det är helt fantastiskt.
Har själv ingen statistik och tänker inte mottsäga att det du säger gäller för “de allra flesta”. Däremot finns det enligt forskning en gräns över när pengar slutar köpa lycka och den är mindre än en kanske tror. Där någonstans blir lön som motivation väldigt kortsiktigt eftersom det alltid krävs mer, det finns inget tak på den resan.
Bestående motivation kommer snarare från bra arbetsmiljö, inspiration och att känna att det en jobbar med är meningsfullt med mera.
Rättvisa är också centralt för motivation. För högpresterare innebär det oftast hög lön. Men pengar i sig behöver man förmodligen inte mer än kanske 100 tsek i månaden för att maximera lycka. Vilket iofs gör att de flesta i Sverige kan må bra av mer pengar. Därmed inte sagt att pengar är det enda, eller viktigaste sättet att höja lyckonivån. Rätt stressnivå, bra relationer m.m. är nog viktigare.
