Nu behöver man inte dra det till extremer. Det finns ju faktiskt jobb som är utmanande och kräver kreativitet men är mer av här och nu-karaktär, än att sitta i evighetslånga projekt som då tydligen äter upp ens själ i en miljö där man dessutom måste spela ett socialt spel för att hålla sig framme. Jobb där man löser problemet under dagen och sedan är det bra med det. Ny dag ny utmaning. Inga papper på skrivbordet, ingen full inkorg i mejlen.
1 gillning
Riskmiljöer kontra Friskmiljöer
Det handlar om riskbedömningar och beteendepolicy, dåliga arbetsgivare fck around and find out. Har en systematisk förmåga att förbruka 1a linjechefer och humankapitalet på löpande band.
1 gillning
Har känslan funnits hos dig en längre tid? Finns det en risk att du är nedstämd/ deprimerad?
1 gillning
Jag vet att mycket av det som utförs för medborgare finns det tvingande lagstiftning för. Det jag menar är att man i bakgrunden utför massa saker som eg helt saknar mening både map lagstiftning, helt saknar stöd i regleringsbrev och inte skapar värde för någon förutom möjligen den som har det som arbete.
1 gillning
Jag håller med om det finns delar man kan effektivisera.
Kan du ge mig några konkreta exempel på det du nämner?
Javisst har jag exempel, men jag tror att det har framgått att högpresterare som tappat känslan av mening inte nödvändigtvis kommer hitta det i offentlig sektor. Snarare tvärtom, eftersom en av de saker som får oss att tappa gnistan är inneffektivitet. Blir lite ot att fortsätta diskussionen.
2 gillningar
Jag ger denna +1. Jag har haft tur i det genetiska lotteriet så till vida att jag alltid har haft lätt för att ta till mig nya saker (samt att jag gillar det) och varit högpresterande. Jag hade jobbat och konsultat inom finans i hela mitt yrkesverksamma liv och tyckte det var bra betalt och rullade på. År 1 ställa frågor. År 2 status quo. År 3 ställdes frågorna till mig och jag tyckte det blev ostimulerande. Byt ställe och gör om processen.
I en paus mellan två finansuppdrag tog jag ett kortare uppdrag i offentlig verksamhet och kände en yrkesstolthet som jag aldrig hade känt i finansbranschen, vilket gjort att jag fortfararande är kvar. Jag har även pratat med två gamla kursare som har haft snarlika karriärvägar i livet. Som ung ifrågasatte jag min fars val att vara kvar som lärare då hans militära bakgrund efterfrågades i den privata sektorn. Hans svar var kort och gott att vissa har ett kall.
Jag skulle inte kalla mitt val ett kall, men definitivt en vilja att göra Sverige lite bättre en dag i taget. Att jobba i offentlig sektor är definitivt inte en dans på rosor, men jag tycker det är kul, stimulerande och meningsfullt att gå till jobbet - även de tuffa dagarna.
Till TS: Jag tror att vi alla har olika miljöer där vi frodas och växer som bäst. Var inte rädd för att prova något nytt som du tycker verkar intressant eller tror skulle kunna vara kul. Du vet aldrig vad för spännande saker du kommer lära dig på vägen samtidigt som du utvecklar dig själv.
12 gillningar
Fast risken att bli utnyttjad är faktiskt ganska stor, det är rätt vanligt i min erfarenhet. Och då har man egentligen bara två alternativ, antingen så säger man upp sig eller så drar man sig tillbaka och gör bara det allra nödvändigaste. Det beror lite på vem man är som person.
Som jag skrev ovan startade jag eget för flera år sedan för att komma ur den där situationen. Men man minskar faktiskt inte risken att bli utnyttjad när man kör eget, tvärtom, risken ökar. Fördelen är dock att man har bättre möjligheter att komma ifrån en sådan osund miljö.
Jag har faktiskt fått höra från en av mina f d kunder att de tyckte det var väldigt bra att jag var konsult och ingen anställd, för annars hade de inte kunnat behandla mig så illa. De sa de faktiskt. Helt otroligt egentligen. Jag sa upp kontraktet vid årsskiftet, efter 12 år.
En annan kund jag har sedan många år har byggt hela sin verksamhet på att sälja min mjukvara. Jag har flera patent på den, och ingen annan har en sådan mjukvara. Det är bara jag som har utvecklat den och vet hur den fungerar, ingen annan var involverad, sticker jag så sitter de i skiten. Att ingen är oersättlig stämmer inte riktigt. Ändå så gör de sig inte minsta besvär att ens prata med mig mer än det allra nödvändigaste. Timtaxan är samma sedan 6 år tillbaka, jag får ytterst lite att göra, trots att kontraktet egentligen garanterar en viss faktureringsgrad. Det skiter de i. Det är förmodligen bara dumt att jag inte har sagt upp kontraktet än, men det jag gjort istället är att jag har gjort mig otillgänglig och tagit andra uppdrag. Som anställd hade jag slutat.
Jag skulle kunna dra fler sådan exempel.
3 gillningar
Utmaningen är ju att den typen av extra insats mer och mer tas emot med ett tack istf bonus/högre lön/ befordran
Det är ju den här nya ledarskapsfilosofin att pengar är oviktigt som ju är helt osann och leder till att många bara gör minimum. För kollegorna som gör minimum får ju nästan exakt samma. Dvs, det upplevs som orättvist att man inte kompenseras för engagemang, så varför engagera sig?
Det gäller ju såklart inte alla arbetsplatser, men många. Och de arbetsplatserna får mindre ur sina anställda såklart. Lösningen blir att rekrytera visionära ledare utifrån, vilket såklart ytterligare minskar värdet av att anstränga sig. Sen har man ett bolag med quiet quitters som går halvrisigt. För högpresterarna har flytt eller slutat bry sig.
5 gillningar
Men lösningen på att man har en dålig arbetsgivare eller en dålig kund kan väl inte vara att checka ut och bli oengagerad? Varje dag man låter det fortgå så uppmuntrar man ett sådant beteende.
Vad är alternativet?
Ofta inte ens ett tack. Efter att ha upplevt detta ett antal gånger och sett hur det inte lönar sig att anstränga sig mer än nån annan så känns det rätt så meningslöst att överprestera.
1 gillning
Ja, självklart kan arbetet vara ett problem. Att säga upp sig är såklart det första man tänker på.
Jag funderar mer på de i tråden som hade provat flera arbeten och haft samma upplevelse. Skillnaden på Riskmiljö och Friskmiljö verkar vara högst subjektivt, vilket leder till att det kan röra sig om yttre omständigheter, men också om hur man väljer att tolka dem.
Jag jobbade t.ex. med ett företags största gnällspik och efter några månader så såg även jag problem överallt. Efter det har jag stött på liknande karaktärer på alla arbeten jag haft men har slutat lyssna på dem. Dessutom förväntar jag mig inte att saker ska lösas i en handvändning. Om reallöneökningen varit positiv de senaste åren så gnäller jag inte över att det blev en liten sänkning ett enskilt år. Om någon är aggressiv mot mig tolkar jag det som att de har en dålig dag, om ett problem känns oöverkomligt så tar jag en smörgås o.s.v.
Det här med att “lämna själen i sängen” på morgonen kan bero på en jädra massa saker.
- Dålig kost och motion
- Absurda inre krav
- Fultolkningar av allt som händer en
- Allmän svacka
- Dålig sömn
Förutom att tänka på det ovan; byt jobb.
4 gillningar
Tack Stormtrooper! Vilket fantastiskt välskrivet inlägg. Hög igenkänning! Tack för att du satt ord på många av mina tankar.
4 gillningar
Jag jobbade på industrigolvet tidigare, och nu kan jag ibland bli nostalgisk när jag går genom min nuvarande arbetsgivares produktionslokaler. Man stämplar in, startar sin maskin, producerar enligt instruktionerna, stämplar ut och går hem. Extremt vilsamt för hjärnan. Man behöver inte hålla 100 saker i huvudet, besluta vad som ska prioriteras och fundera hur problemen ska lösas. Jag är i grunden väldigt lat så när jag jobbade i produktionen kom jag alltid på det effektivaste sättet att göra mitt jobb, vilket resulterade i att jag oftast var effektivast av alla samtidigt som jag ansträngde mig minst.
3 gillningar
Visst, man byter ju jobb till sist. Men det är inte alltid ett alternativ, jobben växer inte på träden liksom. Så jag förstår absolut att en del blir helt passiva på jobbet när de tidigare har slitit som idioter för att senare behöva inse att de inte får nånting tillbaka. Lite uppskattning kan faktiskt göra underverk. Det behöver inte vara i form av högre lön eller förmåner. En enkel klapp på axeln och ett “bra jobbat” nån gång ibland är mycket bättre för själen än några hundralappar extra i månaden. Och dessutom helt gratis för företaget.
4 gillningar
Vad tror du om det här som Bolmesson skrev för ett tag sedan då?
1 gillning
Jag tror att när man väl har kommit till en punkt att man är missnöjd så är det extremt lätt att man hamnar i en ond cirkel som kan vara väldigt svår att ta sig ur. Hjärnan har lärt sig att vara missnöjd. I början var det kanske bara jobbet, men sen sprider det sig till andra delar i livet, familjen, bilen, allt möjligt. Allt är skit liksom. Sen beror det helt och hållet på de personliga egenskaperna om man lyckas vända på det igen, eller om man blir bitter och arg. Det underlättar om man t.ex. har en partner som man kan prata med, eller en kompis. Men har man inte det så blir det rejält jobbigt. Man är helt ensam och gräver ner sig mer och mer. Jag är ingen psykolog, jag vet inte vad som är bäst.
1 gillning
Jag jobbade offentligt i knappt tio år. I kvalificerade roller. En sak som slagit mig efteråt är att många av mina tidigare kollegor hade mycket dåligt självförtroende gällande sin attraktivitet på arbetsmarknaden och sitt värde i en privat miljö. Oftast HELT felaktigt. De hade varit en stor tillgång i det privata.
3 gillningar
Uff, det känns extremt deppigt och begränsande för mig med inställningen att företagande “bör vara själslöst och transaktionellt”.
1 gillning