Tror hela detta forum andas utmattande arbetsmiljöer med framgångs-poddar och individer med oändliga ambitioner om att vara rika fria och bättre än alla andra.
Helst ska man även tillhöra miljöeliten och inte köra fossilbil och träna triathlon 15h i veckan.
Gärna med en månadslön < 125K och vara FIRE vid 45 års ålder.
Är man inte det, måste man uppfattas som detta 
Perfekta ingredienser för att bli trött och utmattad 
Min månadslön är <125k och jag tränar övermåttligt så inte helt utanför 
Men ja, tror starkt att många fler på detta forum än allmänt skulle passa som entreprenör även om jag tror at TS skulle hitta mer framgång som konsult.
Förtroendevalda politiker lyder inte under arbetstidslagen.
Det är entreprenören som kan påverka sin miljö på riktigt=kontroll.
Men i grunden är det arbetsgivaren som ansvarar för arbetsmiljön, det.är där det brister många gånger.
Organisationens påverkan på individen är enorm, ända in på cellnivå.
Det sitter oftast i väggarna…
Jag tror de flesta här har en månadslön som är mindre än 125k per månad.
Förlåt kunde inte låta bli…
Du är förlåten 
Exactly. Samma här. Skaraslätten är värdelös när man vill ha ett utmanande och bra ingenjörsjobb på heltid. Jag startade eget för flera år sedan, och det var faktiskt bästa lösningen.
Ett bra påpekande.
Jag ogillar starkt utvecklingen av offentlig sektor och skulle mer än gärna se det hårdbantas.
Däremot förstår jag mycket väl att både medarbetare och organisationerna i sig är hårt styrda av politiska beslut. En utveckling full av kontrollsystem, new public management, kommunikatörer och värdegrundsarbete motverkas inte genom att hoppa på utförarna.
Precis, i slutändan handlar det om vad medborgarna i samhället vill ha. Där är alla röstberättigade ansvariga i Sverige.
Politiker anpassar budskapet från vad väljarna vill ha, för att vinna röster och bli valda och just nu så vinner ingen större röster på skära ner offentlig verksamhet. Utan tvärtom man vill att offentlig sektor ska ”lösa” mer problem.
Jag tycker det överlag är sunt att vara en quiet quitter. Sällan spelar din egen arbetsinsats någon roll för resultatet, med undantag från ett fåtal roller. Arbetslivet handlar väl om att överleva för att spendera tid på annat.
Jag har varit en högpresterare. Jag skulle nog fortfarande säga att jag är det sett till majoriteten av alla i arbetslivet. Men när vi fick vår första son ändrade jag tankesätt helt. Jag gick från att försöka övertyga mig om att mitt arbete gjorde skillnad och att det var viktigt, till att tänka att det jag gjorde spelade egentligen ingen roll. Det handlar om att leverera tillräckligt och erhålla största möjliga ersättning. Detta gör att jag kan spendera tid och energi på vad som faktiskt betyder något, mao. min familj och mitt eget välmående. Några saker jag gjort under de sista 10 åren:
Arbetar för mig själv (slipper alla värdelösa lönesamtal, utvecklingssamtal osv)
Undviker möten i största möjliga mån
Arbetar på distans för det mesta (gör att punkten ovan blir betydligt enklare)
Prioriterar hälsa och välmående
Säger nej (både i arbetslivet och privat)
Jag tycker definitivt det ingår i lönen och jobbet att ha en viss nivå av engagemang. Hela diskussionen att bara göra exakt det som står i ens arbetsbeskrivning är löjlig. Men det betyder inte att man ska låta sig själv bli utnyttjad.
Alla relationer kräver att båda parter gör mer än det minsta möjliga de kan komma undan med, detta gäller även relationen anställda och arbetsgivare.
Låter som en vanlig medelålderskris.
Själv så har jag aldrig riktigt tröttnat på jobbet. Har dock aldrig varit intresserad av göra karriär eller högre studier. Jobbet är bara försörjning för mig. Min fritid har jag alltid lagt mer fokus på.
Uppskattar den här frågan och det här perspektivet!
Jag kan hålla med om att det låter som utmattning. Det kanske är en så att säga mer akut aspekt av allt. Både den krypande känslan av meningslöshet och distansen till människor omkring dig TS, där det känns som att andra lever i en verklighet som du är bortkopplad ifrån. Och en angränsande cynism som kanske lurar i mörkare stunder.
Men jag tycker också att du är inne på nåt större och mer väsentligt. Jag tycker att det är viktigt att (relativ) utmattning inte blir en fråga om “hur kan jag bli produktiv igen”, för att bara återgå till ett normalläge, utan att det snarare handlar om vad som är fel från början, precis som du är inne på.
Högpresterande är en del, men det du skriver om allt som du gjort avkall på är också väsentligt.
Det är lätt att bedöva det existentiella med att hela tiden prestera varvat med att distrahera sig. Och att utan prestation eller distraktion hamna i en tomhet, för vad finns om vi inte är produktiva, inte är i nåt som matar oss med intryck eller är på väg till nåt längre fram som inte bara är här och nu?
Det som borde finnas, om vi stannar upp, är att faktiskt känna efter. Verkligen känna.
…
Angående quiet quitter så känner jag för min del snarare som att jag aldrig gick in från början. Har jobbat på distans i stort sett hela mitt yrkesliv. Bara haft en anställning under knappt två år och då hade jag förtroendearbetstid efter första månaderna. Har sen drivit eget i över tio år. Har inte gått nån utbildning. Missade flera år i grundskolan. Med mera. Ofta känt att jag är högpresterande men att jag samtidigt inte riktigt ingår i nåt som jag uppfattar som det vanliga samhället. Apropå distans.
Jag tänker att arbete kan vara en del i nåt meningsskapande, men att det egentligen handlar om vilka behov vi har oberoende av arbetet och sen i vilken utsträckning arbetet kan fylla de behoven. Det kan förstås vara individuellt, men tänker att nåt konkret och relationellt snarare än oerhört mycket meta ligger närmare en djupare mening. Det senare kan definitivt vara stimulerande och intressant men inte ha en djupare mening i sig.
På samma sätt tänker jag att kopplingen mellan belöning och egen insats kan stärka motivation, men tror nog inte att det skapar djupare mening i sig. Även om jag driver eget så är det långt ifrån min passion. Det är stimulans och intressant, men inte djupare mening.
Vad det däremot gör, är att ge mig mycket utrymme för att hitta mening. Att hitta det utrymmet tror jag är väsentligt.
Törsten och längtan efter en mer meningsfull tillvaro har vuxit sig allt starkare för varje dag som gått och för egen del är det denna törst som kommit att bli raketbränslet på resan mot ekonomiskt oberoende. Jag längtar helt enkelt efter att få ge näring till livet snarare än att ge näring till näringslivet.
Det här kan vara helt rätt väg att gå. Det är den väg jag går själv. Men precis som många tar upp kring en sån idé, inte minst i det här forumet, så finns det en risk att du i själva verket bara väntar ännu längre på att nåt annat ska komma.
Fråga dig istället vad du kan göra här och nu. Och när du har en sån grund så kan du börja sikta på ett ekonomiskt oberoende om det känns rimligt och relevant.
För egen del så vandrar och seglar jag mycket under sommarhalvåret. Har ibland varit utomhus närmare tre månader.
Tibetansk meditation har varit viktigt för mig under många år och gett mig mycket. Där har du för övrigt också ett förhållningssätt som inte handlar om att värdera, där det varken blir prestation, distraktion, en positivt laddad mening eller en negativt laddad mening. Du hittar snarare närvaro och vila i vad som är just nu och där kommer du in på både kännande, kroppslig närvaro och acceptans.
Jag har också gått närmare hundra timmar i psykoterapi. En oerhört värdefull investering. Alla människor borde gå i terapi. Eller som en vän sa till mig för ett tag sen, hon märker så stor skillnad på folk hon dejtar, mellan de som gått i terapi och de som inte har det.
En annan sak som gett mig mycket men som nästan känns som för tabu för att prata om är psykadelika. Jag är oerhört tacksam för upplevelser jag haft genom det. Detta känns dock inte som rätt sammanhang för att prata närmare om det, men vill ändå nämna det (testade att söka och det har bara nämnts 1 gång tidigare på hela forumet). Det är som bekant inte lagligt i Sverige och många kan ha fördomar kring det. Det ska också sägas att det i sig inte är en mirakelkur och att integrering är centralt. Som ett verktyg för sökande och utforskande är det dock väldigt speciellt.
Vad har du behov av att utforska för att gå djupare i dig själv, i relationer till andra och i världen? Om du helt bortser från vad du kan prestera i förhållande till allt praktiskt som livet också innebär? Och inte heller tänker tio år fram i tiden?
Nja. Brukar avta med åren. Man nöjer sig med ett trivsamt jobb med trevliga kollegor, som är hyfsat betalt och inte inkräktar på fritiden.
Kanske till viss del men jag tror inte jag skulle vilja stå vid ett löpande band oavsett om det är bra lön och trevliga kollegor
Mycket träffande. Känner igen mig i det mesta du skriver.
Har insett själv att jag i många fall värderat mig själv utifrån prestation. 10-15 år in i arbetslivet och insikten om att det “kontrakt” jag trodde fanns, faktiskt inte existerar…Då började även min motivation dala.
“Kontraktet” jag talar om handlar om att jag naivt (i början av min karriär) trodde att alla ville göra ett bra jobb, man ställde upp om någon behövde hjälp, man är ett team och ansvar tas för leverans osv. Denna bild faller sönder ju fler år i arbetslivet man har skulle jag säga. Naiviteten är bortbytt mot en form av cynism och känsla av förlust, samt en krass syn på hur verkligheten ser ut. Idag försöker jag inte att alltför mycket fokusera på min egna prestation, utan snarare hitta sammanhang och relationer som ger mig något av värde.
Möjligen att detta kan påverka också: The brain undergoes a great "rewiring" after age 40 - Big Think
Vad jag undrar är hur ledarskapet ser ut på den arbetsplats du befinner dig på?
Att visa upp en grundläggande nivå av intresse och engagemang för sitt arbete tycker jag hör till sunt förnuft. Det är däremot inte riktigt det jag läser in i artikeln.
Arbetstagarna kommer längre och längre från att vackert stå med mössan i hand och tacka och ta emot arbetsgivarens allsköns påhitt. Och det är bara bra att folk inser att de faktiskt inte är livegna utan kan ställa krav på sin arbetsplats. (Och att ingen är oersättlig.)
Men återigen- det går åt båda hållen.
Exempel 1) X klagar konstant på arbetsgivaren och segar sig maximalt för att komma undan med så lite utfört arbete som möjligt. Både personen i fråga och arbetsgivaren skulle må bäst av att en uppsägning.
Exempel 2) Y bjuder till det där ”lilla extra” och får därför bättre löneutveckling än kollegorna. Gott så.
Exempel 3) Z bjuder till det där ”lilla extra” men får inget för det i form av vare sig högre lön eller vidare möjligheter till avancemang. Här tycker jag inte arbetsgivaren kan vänta sig annat än det mest grundläggande från personen i fråga. Och krasst sett gör personen sig själv en otjänst med att fortsätta på samma sätt utan att få något konkret för det.
Kontrollerar inte kunder och myndigheter en istället, då? Precis som arbetsgivaren gjorde. Jag misstänker att den här defaitisktiska hållningen är en inställningsfråga, snarare än ett yttre problem. Bär man på den inställningen spelar det ingen roll vad man gör eller var man är. Tankemönstret följer med en.
Vad tror du/ ni om det?
Jag tycker mig se tre nivåer eller delar i den här frågan. Den första är att synen på jobbet som transaktionellt inte är orimligt. Man kan se den insikten som en del av att “jobba smart”. Jag menar då att man anstränger sig gällande uppgifter som är mer mätbara och “synliga”. Övrigt kan man göra halvdant utan att det spelar någon roll. Detta är rationellt och en anpassning till hur arbetet rent faktiskt fungerar.
Det andra är att privat sektor enligt min uppfattning (och erfarenhet) ofta är mer själlös. De där större syftena bakom det man gör saknas. Uppgifterna är ofta mer eller mindre meningslösa. Man kan se dem som en form av prostitution. Det är ingen självklarhet att det ska se ut så här överallt. Det finns högre värden och arbeten med mer kvalitet men främst inom andra områden och branscher.
Det tredje är att du kanske inte mår så bra. Att gå och prata med någon kan vara bra. Jag menar nu inte att prata om jobbet utan att gå i terapi och försöka hitta rätt i tillvaron. Den regelstyrda tillvaron i arbetslivet består av en stor dos meningslösheter, så är det. Om man fastnar i det där så blir det bara deppigt i överkant. När man beskriver verkligheten på ett visst sätt blir det som en självbekräftande sanning. Det är värdefullt att försöka hitta fram till en ljusare berättelse om verkligheten och arbetet. Det borde gå.
Nu har den här guldtråden bidragit till att jag sa upp mig idag.
Hade ansökt om tjänstledigt för att starta företag. Arbetsgivaren nekade. Tänkte på @Stormtrooper och insåg att jag inte bryr mig, så det blev tack och hej.