Den här frågan som jag tyckte var spännande att reflektera över kommer från avsnitt 281 och Kiyosakis bok “Rich Dad, Poor Dad”. Även om jag lagt en undersökning nedan, så tänker jag att diskussionen är mycket mer värd, än undersökningen.
Ja, rädslan för att misslyckas har stoppat mig någon enstaka gång
Nej, inte vad jag kan minnas
0röster
Även om det alltid är mer intressant att läsa om självupplevda händelser, så kan det ibland även vara intressant om du har sett någon i din närhet att bli stoppad av sin rädsla att misslyckas. Så låt oss testa tillsammans.
Jag kan ju börja själv. Jag upplever absolut att jag har haft tillfällen då rädslan för att misslyckas (och att jag kommer se dum ut) har stoppat mig. För mig handlar det väldigt många gånger om saker som är relaterade till relationer än saker som är jobbrelaterade. Typexemplet innan jag träffade caroline var ju att fråga ut en tjej jag tyckte om på dejt…
Idag klarar jag mig många gånger genom att jag kommer över rädslan med en större rädsla. Det vill säga att i mitt liv är det en värre tanke att tänka - “undrar hur livet skulle ha varit om jag gjorde X?”. Så jag är mer rädd för ångern i efterhand än för att misslyckas nu.
Jag var rätt gapig och orädd när jag var yngre men efter 40 upplever jag att halsstarrigheten avtagit, hungern likaså. Testiklarna hänger längre ned och jag vågar nog inte lika mycket som förr. När jag tänker på allt jag dragit igång i livet så kan jag ibland inte tro att det var jag.
Ja nog har det hänt (liksom att jag satt mig över den och misslyckats).
Tackade bl a nej till ett par utlandsuppdrag vid sekelskiftet eftersom jag inte trodde mig kunna leva upp till vad de efterfrågade. Sett i backspegeln var det väldigt bra beslut eftersom alla företagen försvann i kraschen under våren.
För att citera Skånes stolthet Bob Hund i deras låt Nu är det väl revolution på gång? skulle jag oskamset hävda att en av mina stora personliga styrkor är att jag kan “gå på en smäll och sen rusa som en tjur rakt in i nästa” med oförändrad grad av engagemang och optimism inför möjligheten runt hörnet.
Jag tror att jag har ett skapligt utvecklat konsekvenstänk och gör alltid en ganska genomtänkt bedömning. Jag gillar (och behöver) testa gränser och backar inte för risker om jag bedömer att oddsen är på min sida.
Tänker jag tillbaka ser jag att jag ganska ofta tagit risker, men utan att vara dumdristig.
Inte jag själv men min far. Han tackade nej till ägarandel och jobb i ett nystartat bolag till förmån för sin trygga anställning. Detta var nog 20-25 år sedan men bolaget omsätter över en miljard idag med god marginal
