Njae, det skulle jag inte säga. Fördelen med pulsintervall är att det är objektivt och går att förmedla till skillnad från Borg som är väldigt luddigt. Din, min och Frida Karlssons definition av väldigt ansträngande skiljer sig nog åt, och det är nog vanligt att nybörjare tränar för hårt (eller är ansträngningsallergiska och tror de håller på och får hjärtinfarkt direkt när pulsen stiger). Dock, om man inte vet sin maxpuls på övningen man utför inom några slag när är det ju naturligtvis helt intetsägande och då kan man lika gärna säga lugn träning eller hård träning.
När man väl känner sin kropp och sin övning så blir pulsen mer något man följer upp. Jag vet vilken puls jag får, inom ett ganska snävt span, om jag går ut och kör km-intervaller i ett tempo med några sekunders spann. Slår det mycket kan jag fundera lite på om vad anledningen kan tänkas vara (sjukdom på intågande, nertränad, väder, dålig dag,…)
Roddmaskin och löpning har jag faktiskt nästan exakt samma (har dock aldrig varit aktiv på båda samtidigt)
Cykel vs löpning är dock skrattretande. Mina tändsticksben är helt slut innan hjärtat mättas. Direkt pinsamt. Har börjat lägga in lite cykel, och sista passet sade min biologiska smartklocka att det kändes som ett lite snabbare distanspass (om jag jämför med löpning) dvs lite småjobbigt. Snittpuls 99 (dvs ungefär samma puls som när jag skrapar en trisslott och blir lite nervös), darrande ben och skyblöt av svett efter 1h.
Såhär löser jag det:
Jobbar hemifrån, har hemmagym i samma rum som kontoret.
När andra lallar runt på kontoret o snackar skit vid kaffeautomaten eller ut o röker, så går jag o rycker lite vikter här hemma. Eller vid infomöten man bara behöver lyssna in på.
Där är styrketräning löst.
Vad gäller pulshöjande så siktar jag på att springa en mile om dagen i skogen bakom huset, jag väger 100+ så det är extremt pulshöjande för min del. Det rekommenderas 75 minuter av sånt.
Det tar mig 11 minuter att springa 1 mile. 7*11=77 minuter.
Ser till att springa varje dag efter maten, eftersom det tar så kort tid o jag springer direkt från utanför dörren så är det inga problem att vara borta från familjen den korta tiden.
Klart!
(OBS, detta är mina ambitioner, inte alltid allt går perfekt och det är helt ok. Jag genomför det iaf oftare än inte.)
Lite oklart, springer du en mile eller en mil (dvs 6.2 mile avrundat uppåt till 7). Varför ens räkna i imperialistenheten mile när fjärdingsväg är ett bättre och längre mått
EDIT: Nu fattar jag, 7 dagar och totalt 77 minuter i veckan
Jag sticker ut hakan och hävdar att alla hinner med träning, man får bara lägga ribban rätt. Under småbarnsåren kan man inte ha elitambitioner och man måste inse att all träning är bättre än ingen träning. En minimal träningsinsats ger dessutom störst hälsofördel per investerad minut. Lägg till bättre sömn, mer ork och tålamod med barnen, mer ork med sin partner, etc så väger fördelarna över de påstådda nackdelarna med mindre tid spenderad tillsammans.
Exempel på att få livspusslet att gå ihop:
Transportträning. Cykla/promenera/spring/rullskida etc till och från arbete (eller en del av sträckan)
Promenera på lunchen, om det så är så kort som 15 minuter dagligen
Styrketräna hemma. Armhävningar, chins i dörrposten, situps, knäböj, skaffa en kettlebell och lär er kettelbellsvingar, släng upp klotet på ryggen/nacken och gör utfallssteg. Styrketräningen kan vara gjord på 30 minuter inkl uppvärmning och ombyte. 3 set, 8-20 reps per övning.
Det korta men intensiva styrkepasset får ske kvällstid, efter att barnen somnat alternativt medans sin partner lägger. Varannan dag byter man så att partnern får samma träning.
Gör det så enkelt som möjligt för er. Strunta i pulszoner och komplexa övningar. Bara ut och gör jobbet, flåsa lite, bli lite mör i armarna och benen. Vissa dagar orkar man trycka på lite extra. Andra inte, och det är ok. Bara det blir gjort.
Bästa av allt; När helgen kommer är träningen redan gjord. Spendera då härlig familjetid tillsammans och njut av att ha en kropp som orkar med. Undvik långa (och ofta ineffektiva) träningspass som stjäl onödgt mycket tid från familjen.
När barnen är större och kan lägga sig själva kan man öka upp träningsvolymen. Småbarnsåren handlar mer om att bromsa förfallet än att sätta nya person-bästa. Acceptera inte förfallet, många kommer aldrig tillbaka! Och det är betydligt enklare att undvika att bli svagare än att bygga ny styrka.
Nu är jag egentligen emot dessa lallarmått, men i crossfiten så mäter dom i det så därför har jag börjat använda det. Men ska vi vara helt ärliga så är det väl snarare 1.7km jag springer, iaf enligt GPS-klockan.
Jag har ca 40-45 i vilopuls som 54-åring. På nätterna går den ibland ned under 40. Min Apple Watch brukar varna för låg puls då och då.
Lägsta uppmätta puls jag haft var 28, då var jag ca 45 år. Låg inlagd på sjukhus uppkopplad mot medicinsk utrustning så det var ingen felregistrering. Då hämtade dom dit kardiolog fort som ögat men det var ingen fara.
Jag är vältränad för min ålder, kör blandad träning ca sex pass i veckan. Men är långt från något konditionsfenomen. Min låga puls är egentligen sjuklig och har givit upphov till olika hjärtrytmstörningar genom åren. Men lite kul är det när man får utklassa en 35 årig triathlet i vilopuls.
Många bra svar och tankar här. Alla löser livspusslet på sitt sätt men det tråkiga svaret är väl att livet blir rätt tråkigt och inrutat om “allt” skall hinnas med.
Som kontext tävlar jag och min partner i triathlon, vi har ett hus vi renoverar (helt på egen hand), har ett barn ihop och driver ett företag ihop. Vi har valt att bosätta oss så vi har ca 5km till en stor mängd arbetsplatser (vi är teknikkonsulter så vi byter med jämna mellanrum), allt för att minimera pendlingen. Vi ser till att köra första passet för dagen på lunch och sen kasta i oss maten på 5 minuter för att hinna med en hel arbetsdag. Andra träningspasset sker på kvällen, antingen turas vi om eller efter att lillen somnat. Vi lagar all veckans mat på söndagen, en rätt till lunch och en till middag. Vi har förskola på vägen till jobbet (för tillfället) så vi växlar hämtning/lämning så för att båda skall få ihop 8 timmar på jobbet. Tiden som blir över kör vi renovering eller sociala sammankomster. Under tävlingssäsong ligger veckovolymen upp emot 20 timmar träning när det är extremt, snittet över året ligger runt 10 timmar.
Uppenbara nackdelar är att det är väldigt inrutat, allt måste klaffa och stressen är normalt sett hög. Vi väljer allting utifrån optimering på tid och det känns kanske inte hållbart över riktigt lång tid även om vi hållt på såhär i olika former i snart 10 år (inte barn hela tiden såklart).
Senaste året har jag verkligen funderat på om det är värt det. Skall livet bara genomföras så optimalt som möjligt eller missar vi annat när vi “förverkligar” oss själva? Planen var från början att göra någon slags FIRE vid 45, men det känns inte alls lika intressant längre. Jag siktar nog hellre på en balans i livet i större utsträckning.
När ni har det intresset/satsar så förstår jag prioriteringen. Jag hade upplevt er som imponerade disciplinerade och varit lite avundsjuk. Samtidigt låter din berättelse som om det ändå blir rätt lite tid som familj. Äldre barn, fler barn (?) som har en egen vilja, läxor, fritidsintressen, bekymmer och så vidare så kan det bli riktigt tight.
Själv bor vi landsbyggd (2.6 mil närmsta mellanstora stad) och klarar en familj på fem på lite mer än en heltidslön (vi i paret tillsammans) Nackdelen är den sämre tillgången till arbetsmarknaden och bil till allt. Och bostadsmiljonär blir man ju inte heller direkt.
Inspirerad av din beskrivning, men det låter klokt att utvärdera och prioritera efter hand. Ta hand om er
Kunde ju gjort det valet själv genom annat val av bostad. Minst 5 mil ToR på cykel till civilisationen är dock lite tungt vintertid
Jag som är uppvuxen i storstads-krans trodde i min enfald att man rörde sig tillräckligt på landet. Inte så genomtänkt. Krävs ett mindre lantbruk, häst, får, höns och elände för att det ska stämma, men då sliter man ut sig på andra sätt.
Jag tror det stämmer rätt bra som du beskriver det, den spontana tiden med familj blir begränsad. Den tid vi spenderar ihop blir mestadels i någon producerade form. Och det fungerade jättebra på två personer som delade intresse, för då kunde vi styra allt. Med den lille så får vi pussla mer och turas om i större utsträckning, och då blir det mer press än nöje. Men givetvis går det göra ett jättefint kollage på instagram om hur fantastiskt allting är, men det skänker knappast någon glädje till oss själva. Vissa dagar älskar jag det livet för jag får känna mig produktiv, och vissa dagar blir jag bara så oerhört trött på mig själv för att jag väljer att leva så.
Jag lockas mer och mer av din beskrivning av er situation. Det viktiga är ju att ni trivs mer er situation och får tid till det ni värdesätter. Det klart att man får väga för-/nackdelar med allt men det ständiga jagandet och optimerandet gröper ur en över tid. Men jag är också rädd att förlora min identitet, fast frågan är om någon mer än jag själv egentligen bryr sig? Antagligen inte…
Haha vintertid är då jag alltid är nära på att “ge upp” bilfriheten och köpa en bil dom där dagarna då det är som värst som tur är är det inte många veckor här i stockholm som vintern är extrem
Har själv ägt bil en kortare tid men insåg att jag gillar upplägget att få in “tvångsträning” i vardagen där man är tvungen att ta promenaden/cykeln för att kunna äta/jobba etc så jag sålde bilen och köpte mig en cykel istället.
Men det är klart vissa dagar suger det att ej äga bil men när jag kollar min träningsapp så får jag in enormt mycket mer rörelse i vardagen nu jämfört med när jag ägde min bil
Men bor man på landet så förstår jag att bil är i många fall ej något man enkelt kan välja bort gäller väll o ha disciplin då att ta sig tiden att ta sin promenad/träning mellan alla vardagsbestyr
Skall du vara med i OS eller bara slita ut dig?
De flesta träningsprogram är ju helt orealistiska om man har jobb, familj och annat att göra här i livet. Kan man sätta av en timme några gånger i veckan får man vara glad.
Nu vet ju inte jag vad för sjukdom etc som ligger bakom. Men det låter mycket.
Det här med konditionsträning tror jag är överdrivet. Speciellt löpning som är hårt för kroppen. Jag cyklar en mil om dagen som kommunikation och gör inte mycket mer för konditionen. Sedan går jag på gymmet och lyfter lite skrot tre gånger i veckan. Har man lite tempo där så ger det också puls.
Kör Stronglift 5x5, då är du färdig på en timme inklusive ombyte och dusch.
Styrketräning är underskattat!
Stronglift är bara tre stora övningar per gång. Men sådana som tränar de stora muskelgrupperna. Bra nybörjarprogram som mer liknar styrkelyft än bodybuilding.
Tycker att många i tråden tänker fel och har fått allt om bakfoten.
Är jag stressad en dag när jag ska träna så gör jag armhävningar hemma och för mage lägger jag mig på golvet och försöker hålla upp benen så länge det går, istället för att dra till gymmet. Behövs inte många minuter för ett sånt pass, som är väldigt värdefullt för din hälsa.
Ska jag springa och är stressad så kör jag tre till fem kilometer istället för milen, inga problem, tar inte många minuter och kan man inte springa kan man gå i rask takt.
Du kan göra bägge dessa passen under 20 minuter. Att säga att man inte hinner träna och sen överäta och vara smällfet håller inte tycker jag.
Håller med till 100%. Det finns otroligt många ursäkter, men alla hinner träna tillräckligt givet lite fantasi. Det betyder inte att det är enkelt att komma dit.
Jag gör 10 armhävningar varje morgon, jag kör en joggingrunda 1-3ggr i veckan, har en runda som tar 35-40min, har jag dåligt med tid joggar jag 5min åt ena hållet och tillbaka och märker effekt av det lilla. Främsta skälet till min träning är att må bra här och nu, joggingen gör att jag mår mycket bättre, sover bättre.
Man skall inte vara för hård mot sig själva, är man i en tid i livet där man inte hinner med allt så får man prioritera, själv är jag 45år och har en 3åring som jag alla dagar i veckan prioriterar framför att lyfta skrot på gymmet. Jag själv är inte personen som jobbar till kl 16 är med barnen till kl 19 och sen lägger mina sista timmar i frihet på gymmet, det hade gett mig ångest.
När barnen är lite större och inte vill vara med mig kan jag tänka mig att börja smyga in lite styrketräning.
Med tränande är det som med sparandet - lite är bättre än inget.
