Antar att jag letar tankespjärn med det här inlägget, för känner mig lite vilse.
Jag närmar mig 40 med stormsteg och vet inte riktigt i vilken riktning jag ska gå. Jag får panik när jag tänker på att jag ska jobba i 25+ år till. Kanske inte för att jag tycker att det är så tråkigt att jobba egentligen, men för att jag har grova problem med att acceptera att jag inte alltid har ork kvar till det jag vill göra med mitt liv. Inga stora grejer egentligen, mest träna, vara ute i naturen och hänga med familjen som i mitt fall består av sambo och hund (av olika anledningar som är irrelevanta för inlägget så blev det aldrig några barn). Delvis beror nog det här på att jag har ett relativt högt arbetstempo och aldrig lärt mig att hitta en “mellanväxel”. Dvs hamnar jag i en roll som jag är nu, med höga krav och mycket olösta arbetsuppgifter på mitt bord så ligger jag i mitt maxtempo hela tiden. Vill verkligen inte låta dryg, men jag vet att är jag i det tempot så gör jag mer än de flesta av mina kollegor (uttalat både av chef och kollegor). Jag trivs egentligen bäst att jobba i det tempot, när jag är komplett inzoomad och gör mitt bästa arbete. Men det är inte hållbart för mig att göra detta 8 timmar varje dag 5 dagar i veckan tyvärr. Kommer det övertid in i bilden blir det ännu värre. Optimalt hade jag velat jobba mot prestation, så att det fanns en möjlighet att faktiskt ta en halvdag ledigt när jag är klar med förväntad arbetsbelastning. Alternativt att det är accepterat att ta en långlunch och dra och träna utan att behöva logga tid minutiöst. Men säg den arbetsplats som funkar så? Så den tanken försöker jag lägga åt sidan så mycket det går då den inte stämmer med verkligheten i min bransch riktigt.
Sen har jag funderat på FIRE tidigare, men då måste jag göra avkall på en annan livsdröm, dvs vårt hus som “äter upp” det jag behöver spara för att kunna gå vid typ 55. Och det skaver också enormt då boendet här ger mig så mycket. Det är en av de saker jag önskade att jag kunde lägga mer tid på så det är lite moment 22. I övrigt har vi inga stora kostnader alls, lagar mat hemma, inget direkt sug på resor (gjort det tidigare i livet), klädposterna är under normalen osv.
Nästa steg skulle väl vara att börja dra in mer pengar under en period, men jag är livrädd för att acceptera t.ex. chefstjänster, då jag misstänker att det kommer dränera mig ännu mer om jag försöker genomföra dem på samma sätt som jag jobbar nu, dvs full fart i 8h eller mer. Kraven höjs ju med en sån tjänst tänker jag.
Ibland funderar jag på om jag är vek, då det känns som att “alla andra” orkar men inte jag. Jag är så sjukt imponerad av alla med små barn, för jag ser inte hur jag skulle klarat av det livspusslet.
Som sagt, vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget mer än att få skriva av mig och eventuellt se om någon känner igen sig alternativt har några tips på hur jag kommer vidare i det här dilemmat, om så bara ändra tankesätt på ngt vis. Upplever att jag sitter lite fast. Fattar också att det låter som ett lyxproblem (speciellt för er som är föräldrar och har ännu svårare än jag). Men ber snällt om ett ödmjukt bemötande ändå
Skippa huset. Alla är ju olika, men utan familj hade jag aldrig i livet bott i något annat än antingen en liten lägenhet eller ett torp någonstans, boendekostnaderna hade varit minimala.
Kan bara säga att åldern skapar två effekter, den ena är att man blir tryggare och vet vilka genvägar man kan ta och vad man kan strunta i. Den andra är att man tål stress sämre, dvs man märker fortare av kroppsliga reaktioner på stressiga perioder. Så man måste lära sig att utnyttja ettan för att undvika tvåan. Räkna med att du kommer på sikt sannolikt inte må alls bra om du kör på fullt blås 110%. Det är hög tid att se till att du vet hur du kan jobba mindre maxat. Det intressanta är att folk märker ingen direkt skillnad.
Vad det gäller hus rekommenderar jag att ha lägenhet plus fritidshus. Alternativt fundera kring om det går att dra in pengar på huset på något sätt tex genom uthyrning veckovis när man ändå är på semester eller genom att skapa en liten lägenhet i huset eller bygga en attefallare.
@Guldfeber - får egentligen ingenting mer än en klapp på axeln och löneförhöjning i enlighet med fackavtal. Största lönehoppen har jag gjort när jag bytt jobb.
Torp på landet var egentligen grundtanken innan vi köpte huset, men då vi kom till skott lagom till Covid drog igång så var marknaden galen och de små husen vi kollade på drog iväg i pris till den milda grad att det i det läget framstod som bättre att bygga nytt. I retroperspektiv såklart ett korkat beslut, men lätt att vara efterklok. Lägenhet är inte ett alternativ, det ger mig mer ångest än att jobba vidare i mitt tempo som jag gör nu. Alla är olika som sagt . Men visst har jag tänkt tanken på att sälja huset och hitta ett mindre torp någonstans.
@simino ska grunna på de tankarna att försöka få huset att dra in inkomst, ingen dum ide. Dock är som sagt en av livsdrömmarna ett liv på landet och just nu i alla fall har jag svårt att kompromissa bort den.
@SNS ironin är att jag jobbar som konsult nu och upplever att tidsskrivningshetsen är värre här än någonstans annars - min lön är avhängigt tiden jag fakturerar, inte vad jag presterar (utöver att att jag inte skulle få vara kvar om jag inte presterade då).
Tack för bra inspel i alla fall, säkerligen så att det är en process att komma fram till svaret.
Jobbar också som konsult och vill tillföra en tanke här.
Det är två olika saker att debitera sina 40 timmar och hålla ett hållbart tempo vs. debitera sina 40 timmar och jobba på som sjutton.
Se det som två växlar, en variant jag kör emellanåt är att köra på växel två i tre veckor och sen växla ner en vecka. Så får man lite vila innan man kör på igen med ny energi.
Då slutar du vara så ambitiös på jobbet och lägger din energi på att skapa sidoinkomster som ger dig något. Där har du lösningen gällande att behålla boendet utan att skjuta på pensionen för mycket.
Jag var i din situation. Kände mig vilsen och utan riktning. Gnuggade på som högpresterande konsult men märkte att det var ohållbart av flera skäl. Fick en allvarlig sjukdom. Efter ca 1 år var jag tillbaka i sadeln igen. Men inte mentalt.
Tog ett par månader ledigt och reste. Bl.a. var jag på ett “tyst retreat”
Fick då lite nya insikter vad som ger mig meningsfullhet. Bestämde mig för att bli en “quiet quitter” och det paradoxala var att jag arbetade smartare (inte lika hårt som tidigare) och fick mer uppskattning både i ersättning och roligare uppdrag.
Startade egen firma och tog bara uppdrag på distans så jag kunde provbo i andra länder. Fick fler uppdrag så jag började anställa. Vips så fick jag världens bästa medarbetare och roligt arbete med mycket tid till andra saker. T.ex. så tränar jag ungdomar i utsatta områden - vilket ger mig energi.
Mitt råd är att ta ledigt (om du har möjlighet) och gör bara saker som du gillar, samtidigt som du söker ny arbetsgivare.
