Som ung (20-åring) levde jag ett minimalistiskt liv där jag under lång tid levde billigt med låga utgifter. Jag hade inget önskemål om dyra prylar eller resor (tackade flera gånger nej till billiga resor med kompisar även om boendet skulle vara gratis). Hela tiden var jag starkt emot barn och jag undrade vem i hela friden som ville ha ett Svensson-liv med heltidsjobb, barn och avsaknad av egentid.
Detta höll i sig till 30+ till att jag träffade min nuvarande sambo. Hon ville ha barn någongång i framtiden och jag var då ok med det (vilket jag inte var med mitt ex).
Eftersom jag då var 35 kände jag att jag inte ville vänta för länge, så efter 2 år ihop fick vi vår dotter. I samma veva köpte vi ett mindre hus. Huset var ingens dröm och efter några år satsade vi på ett stort fint hus som låg på ett ställe där vi ville bo och hade allt vi ville ha. Där har vi nu bott ett par månader.
Tiden med dottern har varit tung. Kolik och dålig sömn, men också ( i mitt tycke) mer krävande än våra kompisars barn. Jag har känt motsatsen till söndagsångest med att veckodagarna är det som känns bäst då det är lugnt och skönt (även om jag inte trivs särskilt bra på jobbet utan det är ok).
Men nu är jag här. Bor i ett stort hus som kostar massa i drift, har lån, på ett jobb som ger bra inkomst (typ taket vad jag kan få med min utbildning). Att byta bana skulle vi inte ha råd med utan att sälja huset. Jag känner mig fast i ett självvalt fängelse och det grämer mig.
Men vad skulle jag vilja göra istället då? Jag vet inte. Jag har tid för träning i vardagen men det har inte gett mig så mycket glädje, även om jag fortsätter göra det.
Egentligen söker jag inte en livsförändring, undrar mer om någon haft samma känsla och sen hittat ur det.
Känner igen mig. Hade vid tiden min första kom stora skulder, var deprimerad och fick en chock. Hade heller ingen direkt i min närhet, eftersom jag bodde i ett nytt landskap. Ett skakigt förhållande som sedan tog slut. Det resulterade i att jag jobbade måndag till fredag och sen hade min dotter Fredag-Söndag.
Det var en extremt tuff tid, allting kändes förjävligt rent ut sagt. Men vårda er relation. Trots att det är tufft är det en styrka i tvåsamhet, speciellt småbarnsåren.
När barnen växte upp, växte jag med dom. Det blev både mer givande, roligare och mer avslappnat ju äldre de blev.
Det kommer antagligen att bli bättre så småningom.
Hej, klart man känner igen sig. Och en väsentlig anledning är väl att man tror att varje förändring görs så att livet blir omedelbart bättre. Det gäller ännu mer när det handlar om saker man skaffar.
Men så är det inte. Och personligen så är en accelererande orsak till det hela att det är i allt lägre grad du som bestämmer. Partnern ska förstås säga sitt och sedan är det barnen som bestämmer i stora drag hur ert familjeliv ser ut.
Vägen ut? Prioritera. I första hand egentid, i andra hand partnertid. Så gör vi nu.
Antag att du i ett alternativt liv hade varit utan barn, hus och fru. Och samtidigt saknat svar på ovanstående fråga. Då är risken stor att du suttit ensam i en lägenhet och varit vilsen, istället för att vara vilsen med barn, hus och fru. Du hade förmodligen bara levt i en annan typ av fängelse, men ändå ett fängelse.
Sök svaret på ovanstående fråga och försök sen implementera det så gott det går i ditt liv så som det ser ut nu. Kanske finns det just nu bara utrymme för en timme i veckan? Använd den lilla egentid du kan ta till att göra just det du vill. Kanske går det inte att leva drömmen fullt ut just nu? Använd din egentid till att komma lite närmare din dröm, även om du inte kommer ända fram.
PS. Kolik och långvarig dålig sömn suger verkligen musten ur en. DS
Jag känner igen mig mycket i hur du beskriver dina tankar i din livsstil i 20-årsåldern, TS. Är själv närmare 30 nu.
Min tes är att fängelset är helt mentalt och tidlöst hos dig, och inte drivet av några externaliteter som jobb, hus, upplevelser eller ens familjen. Precis som för mig. Det har nog alltid legat latent.
Men det betyder inte att du inte kan leva och frodas i dig själv och dina omständigheter oavsett hur livet hade sett ut. Hela livet i sig kan kännas som ett diffust fängelse om man är lagd åt det hållet och tillåter sig själv att trilla ner där.
Eller så kan det kännas som en dans där du är koreografen!
Jag tror dig definitivt när du skriver:
Du har nog alltid sökt en inre frid och mening. Ett fullt mänskligt sökande.
Den hittar du genom att stanna upp och betrakta och bejaka nuet. Nuet är att du har en underbar familj, bostad och fantastiska ekonomiska förutsättningar för ett gott liv.
Vardagen må vara en tuff kamp för dig, särskilt på kort sikt… Men hela livet är en enda stor kamp vi alla ska igenom. Vi kan antingen dagdrömma oss bort till det som inte är och det vi inte har kontroll över. Vi kan barrikadera oss i fängelset.
Acceptans och tacksamhet är mentala verktyg jag använder emellanåt. Både när när jag blir för pessimistisk och optimistisk. Kan kännas lite som hybris då, istället för deppighet.
Det krävs lite disciplin och övning att komma ihåg det, men jag kan åtminstone komma ur det med lite ansträngning.
Epictetus säger det inlevelsefullt i början av Enchirideon, i princip att bara försöka ändra på det man kan ändra och acceptera resten.
Norman Vincent Peale går igenom vikten av tacksamhet på olika vis. Finns massa klipp med honom. Finns gott om personpåhopp och guilt by association mot honom och andra inspirationsföreläsare, men om man letar efter guldkornet så finns det mycket att hämta - särskilt i sättet han uttrycker det.
Minns särskilt en grej där han listade allt som inte gått fel i ens liv. Din fru har inte lämnat dig, du är inte hos kronofogden, dina barn lever och sitter inte i finkan o.s.v.
Allt detta är så sant och jag kan teorin bakom då jag plöjt många böcker inom området Buddhism, Stoicism, logoterapi, ACT men kan ändå inte få till det i skallen.
Är nog få som är lika teoretiskt kunniga men kroniskt missnöjda som jag haha
Jag vet inte om det här hjälper men jag är du, fast jag tackade nej till barn och allt det där och det blev uppbrott istället. Är mycket nöjd med mitt yrkesliv, men allt annat känns för det mesta trist, och framför allt, utan mening. Orkar inte engagera mig i ett träffa någon ny partner. Jag har vänner, men relationerna med dem känns stagnerade. Sov mer eller mindre bort hela helgen. Avundas ditt liv, minus koliken och den dåliga sömnen. Hoppas situationen blir bättre på sikt.
Det jag reflekterar över nu när småbarnsåren är förbi och lånen är hanterbara är hur självvalt livets utveckling egentligen är? Det finns väldigt många “val” man behöver göra för att inte vara ett UFO, och vi är sociala varelser som vill framstå ansvarsfulla och rationella.
Vi vill och “bör” skaffa familj, ta hand om våra gamla föräldrar, vårda relationer agera som alla andra och så vidare. Det är rationellt att köpa bostad (se hur “rika” alla blir) ha en hög och fast inkomst, följa med på AW osv. Man vårdar barnen genom hela skolplikten och måste då vara stadig och bofast, för man vågar inte segla jorden runt, chansa på hemskolning, och riskera barnens fyrkantiga plats i det framtida samhället. Man ska vara snygg och investera i sin hälss. Man ska också spara flitigt, investera klokt och hoppas kunna göra FIRE innan ålderspension.
Mycket i samhället styr in oss i rationalitet och konformitet genom lagar strukturer, stöd, skatteavdrag mm och det lär kosta på rejält att själv försöka leva utanför de ramarna. (menar inte att man ska bryta lagar)
Ju mer relationer och prylar vi har, ju mer låsta är vi. Man kan kanske behöva göra sin “return on investment” på många sådana
Nu var det inte för att lägga sten på bördan, utan klandra inte dig själv för fängelset, det är snillrikt byggt och vi fostras in i det.
Du behöver hitta dina egna (dock lagliga och morsliskt acceptabla) frizoner. Jag vet själv inte, jag letar fortfarande efter dem.
Har du synkat dina tankar med din respektive? Att man ska ha hus, bil, bo på en viss storlek, barn ska ha alla sina kompisar på gångavstånd osv är ju enbart normer man absolut inte behöver leva efter.
Om du var stark nog att stå emot normer redan som 20-åring bör du kunna stå emot det ännu starkare idag.
Fint, och lite sorgligt, att höra från andra sidan. Gräset är alltid grönare på andra sidan.
Det är väl så att oavsett livsval hänger ens personlighet med. Jag var bekymrad även innan barn och jag är bekymrad nu. Och ser jag nu tillbaka på mina dåvarande problem så tycker jag de var icke-problem, på samma sätt som jag säkert kommer kunna göra dagens problem om tio år.
Ligger mycket i det du skriver. Och det som grämer mig är väl att jag i min ungdom såg fängelset på håll och tänkte ”dit vill jag inte” men likväl körde rakt in i porten tio år senare.
Då är det kanske det som är din väg framåt. Hitta en väg ut från ekorrhjulet, hur nu det ska gå till. Gör upp en plan. Vad vill du i livet? Vad skulle du vilja ändra?
Det är den aldrig sinande strömmen av saker som måste utföras dagligen/veckovis i mängder av år framåt.
Barn som ska tas om hand och uppfostras. Hus som ska städas/repareras, mat som ska lagas, disk som ska fixas. Möten som ska hållas och närvara på. Kvar är en trött själv som kl 20:00 sätter sig framför en skärm för att jag är för trött att göra något annat.
Du är i peak arbetsbelastning/påfrestning och minimum ekonomiska marginaler i livet. Det blir bättre med båda grejerna efterhand. Vi som bekymrar oss för mycket är våra egna största motståndare. Håll i träning och undvik depp så du inte knallar in i den berömda väggen, för då blir det sju resor värre. Ta hand om familjen, de är din största tillgång.
