Sälj den och kör med en Dacia. Det är väl den bil med lägst status tror jag.
Vet inte om det fungerar, men den dagen du kan göra det helt oberörd, då har du nog frigjort dig ganska mycket från statustänk.
Hej!
Själv överläkare inom specialiserad öppenvård.
En annan aspekt. Får du flow när du opererar högspec, kommer du att få det om du opererar vanligt?
The 8 Characteristics of Flow
Csikszentmihalyi describes eight characteristics of flow:
- Complete concentration on the task;
- Clarity of goals and reward in mind and immediate feedback;
- Transformation of time (speeding up/slowing down);
- The experience is intrinsically rewarding;
- Effortlessness and ease;
- There is a balance between challenge and skills;
- Actions and awareness are merged, losing self-conscious rumination;
- There is a feeling of control over the task.
Se t.ex Mihály Csíkszentmihályi: The Father of Flow
2 gillningar
Ta en lång skogspromenad, då tänker man bra 
Fundera på sånt som…
Hur mår du på ditt nuvarande jobb?
Var skulle du må bäst?
Var skulle du mest känna tillfredsställelsen i ett gott jobb?
Hur skulle du använda den lediga tiden?
Skulle du ångra om du inte tog denna möjlighet?
Skulle du ångra om du tog den?
Vilket beslut skulle du inför dig själv vara stoltast över att ta?
Vad är egentligen status och finns det olika sorters status?
(Löneförhöjningen är ju inte avgörande i detta, ta bort den ur tänket, du tjänar redan mer än typ 99% av svenskarna…)
2 gillningar
Det som är viktigast för mig själv är att synen på mig själv alltid kommer att “läcka”. Med det menar jag att det sättet jag värderar mig själv på blir min allmänna värderingsmodell även för andra. Det kommer också bli den modell jag överför till mina barn på ett eller annat sätt. Jag vill att alla mina tre barn ska känna sig lika värdefulla oavsett status och prestationer. Och jag vill inte se ner på andra som inte är lika “lyckade”. Därför vill jag själv arbeta på att inte värdera mig själv efter vare sig prestationer eller status. Jag tror det finns en allmän rädsla för att flytta fokus mer utanför sig själv och det skulle vara själveliminerande. Det anser jag inte! Jag tror att det är en väg som alla skulle må bra av. Pengar är i sig ju bara ett verktyg för annat i livet. Tid som resurs är mångfacetterat och kan vara mycket värdefullt. Bara en tanke i ditt vägval. Lycka till!
1 gillning
@Anonym Det är en förutfattad mening att den som skär i kroppar skulle vara supermogen i alla mentala plan. Jag vet inte riktigt var du fått det ifrån, kanske för att du ser det som ett högstatus yrke. Man tenderar att tillräkna personer med hög status allhända egenskaper. Men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera ditt inlägg, som jag mer uppfattar som ett personligt påhopp snarare än att du bidrar med ett vettigt svar när jag - tydligt nog - ber om hjälp (se rubriken!).
Att det krävs en personlig mognad för att utföra ett visst jobb är en total illusion. Jobbet du utför kan vem som helst lära sig. Det gäller alla jobb. Även kirurgi. Det som krävs är 1) grit, 2) handledning. Visst, vissa yrken kräver vissa förutsättningar. Balettdans kräver viss vigör och ålder, tex. Men om du har grit och vi funkar som lärling-handledarpar så kan jag lära dig operera (du får gå klart alla steg i utbildningen först dock). Det här gör att alla läkare, världen över, inte bara i Sverige, har alla möjliga och omöjilga mentala belastningar. Men du kan vara lugn, för har de kommit så långt som till överläkartitel så har de stor vana och gör ett riktigt bra jobb. Vad de handskas med på ett personligt plan behöver du alltså inte bekymra dig om. Det tror jag du förstår om du ser det i ett större perspektiv.
Tänk så här. Skulle en akutläkare som till yrket hanterar stressiga livsavgörande beslut inte bli stressad inför dagishämtning, och be om hjälp med stresshantering? En landskapsarkitekt skulle inte kunna slarva med sin trädgård, och be om input från plantskolan? Skulle en artist inte behöva hjälp med plötslig scenskräck mitt i karriären?
2 gillningar
Personligen anser jag att yrkets eventuella status är helt irrelevant. Däremot håller jag med om att en 46 årig superakademiker / överläkare / familjefar bör ha goda förutsättningar att jobba med denna typ av frågor 
1 gillning
Hej!
Personligen tror jag att svåraste att släppa är bekvämligheten / vanan. Samtidigt jobbat upp sig i hierarkin. Nu har jag inte med status i ekvationen. Man blir fostrad av akademin/miljön. Lång grundutbildning, AT, ST, Disputering… Det blir snabbt många år. Om man utgår från att man inte gör ST/PhD samtidigt så är det där minst 9-10 år + grundutbildning + erfarenhet. Du kommer snabbt upp i 20+ år utan att vara speciellt gammal. Svårt att bara dra.
Kan berätta mitt upplägg, så får du ta ut det du upplever är relevant för dig.
När jag gick privat så var jag supernaiv. Tänkte att jag skulle tjäna mer och få mer tid över. Så blev det inte. Det bottnar i olika orsaker. Jag tror “girigheten” har tagit full kontroll - har bytt ut exakt all tid mot pengar. Jag kanske klarar av att köra så här 10-15 år till. Tror det är svårt när det är väldigt bra betalt att bara säga nej, nu skall jag vara ledig. Många tänker kanske, ähh, det är väl bara att ta ledigt. Lättare sagt än gjort.
Jag avundas mina kollegor som jobbar för landsting imellanåt. Skönt att kunna gå hem och koppla av.
Uppsidan är väl att jag kan pensionera mig när jag vill. Det är på mina villkor, men vägen dit har kostat mycket tid!
Fin bil, stort hus, semester på fina ställen hade jag kanske inte kunnat unna mig på samma villkor som jag kan nu. Men jag vet fortsatt inte om det är värt den tid jag spenderar.
En perfekt balans hade varit att ha mindre betalt (men fortsatt högt) och jobba betydligt mindre. PRECIS SOM ERBJUDANDET DU FÅTT!
Jag kan inte bara sluta, utan jag har investerat för mycket tid och pengar i detta projekt så detta gör jag tills jag slutar jobba. Tanken är att jag ska jobba med något annat när jag blir äldre. Statusen finns där, men jag tror att många yrkesfolk är “stolta” över sitt jobb och tror det är viktigare än vad det egentligen är. I slutet betalar status inte dina fina middagar och utomlandsvistelser.
Jag hade tagit samma val igen, bara pga ersättningen. Den ger min familj en trygghet och levnadstandard som är bekväm. Mitt nya mål är att sluta jobba för pengarnas skull inom nästa 10-15. Jag kan tänka mig att jobba för landsting/universitet då, utan att ens diskutera lön. Utan för att jag gillar det jag gör. Men nu så är det pengarna som styr.
2 gillningar
Jag håller inte med.
Jag kan på rak arm räkna upp dussintals jobb som kräver personlighetsdrag, talang eller andra förmågor som knappast ”vem som helst” kan bygga upp. Inklusive ditt yrke som kirurg.
Inte om du sätter det på sin spets kanske, men jag håller med om att normalbegåvade kan nog utföra ett OK arbete inom de flesta yrkena, förutsatt att de haft viljan och intresset.
Det är kanske en förutfattad mening, eller en felaktig önskedröm.
Men det beror inte på att jag ser läkare eller kirurger som en yrkesgrupp med särskilt hög status, utan för att min bild av dessa som grupp är väldigt positiv. Jag känner många och de flesta är mogna, stabila och empatiska. Ett fåtal är mer sugna på att se bra ut än att vara bra på riktigt, men de hör till undantagen skulle jag säga.
Precis så, och du uttryckte det bättre än jag som i mitt tidigare inlägg till TS framstod som oempatisk och arrogant. Ber om ursäkt för detta.
I grunden måste man som ”lyckad”, välavlönad och begåvad medelålders människa försöka klura ut vad som är viktigt. För mig är svaret busenkelt: familj, vänner och min tid. Inte vad eventuella kollegor tänker om mig, så länge det inte hindrar mig från att göra ett bra jobb och försörja min familj.
4 gillningar
Kan rekommendera Ralph Keeney’s Decision Mapping när man behöver vägledning i hur man tar stora beslut. Beskrivs ganska bra här, men det handlar om hur man identifierar sina grundläggande värderingar och mappar beslut mot dessa
Samma här. Jag har även svårt att ta in frågan i trådstarten eftersom jag inte kan relatera till “förlust av status”.
Lägre arbetstid och högre lön för liknande arbete, det hade tagit en millisekund för mig att bestämma mig.
2 gillningar
Det här är lite intressant, även om det är ett sidospår. Jag känner många väldigt högutbildade människor eftersom jag själv är väldigt högt utbildad och jobbar på ett universitet. Är det något högutbildade människor med ansvarsroller och många intelligenta människor runt sig lär sig under gång så är det hur man bör bete sig för att visa pondus och kapacitet. Man får vara försiktig med att blanda ihop förmåga att föra sig och säga rätt saker (läsa rummet) med personlig mognad tänker jag.
Visst. Men det är skillnad på karriärakademiker vars hela tillvaro kretsar kring akademisk kredibilitet, och läkaryrket som i många avseenden kräver något helt annat.
Jag har en hel del seniora ledare runtomkring mig i min bransch, och jag skulle säga att det är rätt ovanligt att man stöter på folk som är bra på att föra sig medan de samtidigt är omogna som personer. Men det varierar såklart med vad man har för referensramar.
1 gillning
Visst är det så. Ni andra som råkar läsa följande inlägg, tänk er att jag skriver detta med väldigt snäll och vänlig röst. Så att det inte uppfattas fel nu.
En personlighet som är överrepresenterad bland kirurger är psykopati. Då är man inte så skakig, utan kan fokusera på uppgiften. För superempatiska personer skulle det bli en helt ohållbar press. Det finns selektionsbias i alla yrken.
Jag lägger ingen negativ värdering i det. Man kan ha personlighetsdrag åt det hållet - utan klinisk diagnos, har jag hört. Kanske får man då acceptera status som en del av ens personlighetsprofil. Förhålla sig till det. Inte se det ett problem som behöver “lösas”.
Alla är olika, och det måste väl vara helt ok att ha ett högre behov av status och bekräftelse?
Jag har en hel del seniora ledare runtomkring mig i min bransch, och jag skulle säga att det är rätt ovanligt att man stöter på folk som är bra på att föra sig medan de samtidigt är omogna som personer.
@Anonym Jag tycker det är viktigt att inte skriva inlägg som dömer trådskapare utanför trådens dimensioner. Värdeskapande inlägg uppskattas mer. Om lagar och regler tillät hade jag bjudit in dig till en arbetsdag, så hade du fått se själv hur omogen jag är.
@PedroH Jag har läst boken skriven av mannen med det svårlästa men enkeluttalade namnet >>Cheek Sent Me High>> 
Jag tycker han sammanfattar det hela väldigt bra, och jag skulle svara ja, jag kan absolut få flow privat.
2 gillningar
Jag skrev att jag sällan träffar på ledare som både är bra på att föra sig och är omogna. Kontexten hade inte ens med ditt inlägg att göra utan var en replik på ett annat inlägg.
On topic och som replik på din trådstart: du har blivit erbjuden mycket mer pengar för mycket mindre jobb, i en roll som för den breda massan är statusbetingande, för den som bryr sig om sådant. För de flesta hade det inte ens varit något att fundera över.
Din situation liknar en professionell idrottare som lägger av på toppen av sin karriär.
Kanske du kan söka svaret där.
1 gillning