Jag har definitivt inte facit, men kanske några små vinklingar som intensivvårdsläkare.
Jäv: Jag är generellt positiv till hjärtstartare (ff a på offentliga platser) tillgängliga för allmänhet och är också registrerad SMS-livräddare.
Några frågor att ställa sig:
Är en hjärtstartare en hjärtstartare? Precis som artikeln länkad ovan klargör så är svaret NEJ. Hjärtstartare/defibrillatorer fungerar BARA på hjärtstopp där orsaken är ett ventrikelflimmer eller en pulslös ventrikeltakykardi. Detta är en MINORITET av alla hjärtstopp. MEN! NÄR man har någon av dessa arytmier är snabb defibrillering helt avgörande. Det blir ändå en liten andel av totala antalet hjärtstopp. Något som man ofta dribblar bort lite i debatten länkad till ovan, genom att prata procent AV DE MED DEFIBRILLERBAR RYTM. Utan att erkänna att de är relativt få. Det är dessutom inte någon garanti att defibrillering fungerar ens på dem.
Vilka patienter har en defibrillerbar rytm? Minoriteten av hjärtstopp som sker utanför sjukhus har det (och andelen är minskande). Av hjärtstopp som sker, vilket är vanligast har < 20% defibrillerbar rytm. Hjärtstopp på offentlig plats (mer ovanligt) är det en större andel.
Är överlevnad ett bra mått på vad vi eftersträvar? Det tycker jag är något som också behöver nyanseras. Här kan jag kanske låta lite cynisk men jag menar vad jag skriver. Får man ett hjärtstopp är det hjärnan som tar skada först. Om man får hjärt-lungräddning framgångsrikt (hjärtat börjar slå igen) är det liksom inte bara att ta sin säng och gå. Många förblir medvetslösa och rätt ordentligt påverkade av akut organsvikt. Vi tar då som regel patienten till IVA där vi ger intensivvård (respiratorbehandling, cirkulationsstödjande behandling och utsätter patienten för allsköns inte så bekväm mysterapi). Först efter 3 dygn (om patienten inte vaknar) kan vi börja prognosbedöma hur mycket skada hjärnan tagit. Av de som överlever och skrivs hem återhämtar sig de flesta väl, andra får en hel del handikapp och ytterligare en relativt stor andel dör på sjukhus, ofta efter att vi konstaterat att de aldrig kommer att vakna. Dessa anhörigsamtal är ingen rolig arbetsuppgift. Och här får man ju bara konstatera att det bästa för patient och familj troligen varit att återupplivningen inte hade lyckats. Ytterligare andra patienter har ett mer utdraget dödsförlopp där de överlever utan intensivvård men blir svårt handikappade och slutligen avlider på sjukhuset. Det är inte heller något man önskar någon. Ytterligare vissa patienter som uppnått en respektabel ålder och som man lyckas “få igång” med HLR hade nog önskat att de sluppit den sista tiden i livet med omfattande smärtsamma revbensfrakturer (ja, det kommer som ett brev på posten) och lång sjukhustid även om de tillslut återhämtar sig hyfsat och kanske får något år extra och därmed utgör en positiv överlevnadspinne i statistiken.
Givetvis kan en snabb defibrillering på rätt patient leda till att de återhämtar sig bra och slipper hjärnskador och intensivvårdsdebaklet (här är ju det starka FÖR-argumentet), Men vad jag vill poängtera är att vi vet inte säkert att patienter som hade kunnat få dö en plötslig död inte i onödan utsätts för vårdinsatser utan nytta när man experimenterar med allmänhetens hjälp, utan vetenskapligt stöd. Det vet inte jag, när jag är SMS-livräddare, heller.
Risken att tekniken “tar över” intresset. Det absolut mest avgörande man som lekman kan göra för en person med hjärtstopp är HLR. Såg att någon skrev något ovan om att en defibrillator är lättare att lära sig. Här ser jag en risk att vi då tror att har man en def tillhands kan man strunta i de där jobbiga kompressionerna. Då har man verkligen inte gjort någon nytta. Det har skett ett stort arbete med att öka kompetensen hos allmänheten kring basal hjärt- och lungräddning senaste decennierna och det är sannolikt här vi ser de stora vinsterna för överlevnaden.
Uppfattningen att defibrillatorn “löst problemet” Bara för att en defibrillator kopplats på vid ett hjärtstopp är det inte sannolikt att det bara är den som är hela lösningen. Vi får igång patienter även utan def rätt ofta och problemet är som sagt inte löst för att hjärtat börjat slå.
Är mannen på gatan alltid till hjälp? Intuitionen säger GIVETVIS!! eller hur? Jag har en kollega som jobbat en del på läkarbilen i Stockholm (som ofta larmas på hjärtstopp) och beskrivit den stundtals kaosartade situationer som ibland uppstår av alla SMS-livräddare som dyker upp (och mest är i vägen) när någon får hjärtstopp i centrala Stockholm. Det är inte DÄR sms-livräddaren behövs. Däremot ute på landsbygden med lång framkörningstid för ambulans kan det givetvis vara avgörande.
Ska man ha en defibrillator hemma i sin villa? Jag är tveksam. Man får ställa sig frågan hur många man bor tillsammans. Finns det någon som skulle kunna använda den? Bor vi långt ut i obygden så att tidsvinsten för ambulansen vore stor? Hur upprätthåller vi kompetensen på alla i hemmet så man är bekväm? Service, batteribyten mm? Och vill jag ha en hjärtstartare som hänger i hallen eller ger det mig en dålig känsla? Icke att förglömma; Vad händer om någon får hjärtstopp och dör och jag inte lyckades få till det med hjärtstartaren? Hur skulle det kännas? Kan säga att många anhöriga skuldbelägger sin insats ganska mycket när de bevittnat en anhörig som dött i hjärtstopp. Här tror jag att enkelheten och vinsterna med basal HLR inte nog ska poängteras.
Ska vi ha en hjärtstartare i radhusområdet? Här kanske vinsten är större. Fler potentiella användare. Lättare med service och organiserad utbildning. Men! Det “kräver” något av grannarns. Svärmor har länge försökt få till det men vissa grannar motarbetar det hårt. Varför kan man undra?
Med allt detta sagt; Jag är positiv till god tillgänglighet till defibrillatorer på allmän plats, SMS-livräddare och att man testar sig fram till olika sätt att förbättra prognosen vid hjärtstopp utanför sjukhus med allmänhetens hjälp. Dock behöver man ta på sig glasögon med fler nyanser och utvärdera vad man håller på med. 