Jag har länge sneglat på Nassim Nicholas Talebs tankar om risk och hur statistik som vetenskap inte är tillämpbar på börsen ex.v. (eftersom vi inte kan förutsäga den på ett korrekt sätt).
Jag har märkt att jag på senare tid driftat bort från strategin att spara globala indexfonder för 90% av mitt sparande till att kanske snarare ligga på 50% av mitt sparande på globala indexfonder och 50% på hög risk fonder eller andra investeringar. Jag har ännu inte ändrat något dock.
Min tanke är denna: om jag sparar på som jag gör idag kommer jag vara trygg mångmiljonär någonstans i 50-60 års åldern, förutsatt att inget drastiskt händer i världen.
Om jag istället börjar ta höga risker idag, kommer jag säkert förlora mycket, men då finns också chansen att bli rik betydligt tidigare i livet. Notera att jag med ”hög risk” fortfarande avser i första hand fonder vilket nog inte ses som hög risk för många här.
Ta risker eller tuffa på säkert.
Så länge jag inte gör av med mer än vad jag tjänar, kanske tillochmed 80% av investerandet i hög risk? Såsom Taleb lägger upp det, sök efter saker som inte har en begränsad uppsida men en begränsad nedsida. Är verkligen globala indexfonder den bästa strategin antar jag att frågan är
Svaret på min fråga kanske också bara är att jag behöver en större lekhink. Men det gnager mig att se hur en del av mina fonder gjort typ 80% på ett år. Jag blir girig av det! Hur stoppa girigheten😂
Högre risk är inte heller alltid kopplat till högre avkastning. Idosynkratiska risker får man inte betalt för i form av högre avkastning.
Sen kan man även fundera på hur “säkert” det är att tuffa på i indexfonder och hur stor osäkerheten faktiskt är. Jag skulle säga att den är riktigt stor redan där. Testa ränta på ränta kalkylatorn och applicera (under avancerat) slumpad avkastning från Svenska börsen.
Allt från multi dollarmiljonär till att knappt vara miljonär får man på även längre tidsperioder (20-30 år).
Tvekar inte en sekund på att all forskning tyder på att breda globala indexfonder ger den bästa riskjusterade avkastningen, men ger de den bästa avkastningen? Hittills har fallet inte varit så för mig.
Jag är själv ganska ung med en bra lön. En årslön för mig är fortfarande en betydande del av min portföljs värde. Dvs gör jag en dålig investering tar det inte lång tid att tjäna in förlusten på jobbet.
Med bakgrunden ovan har jag därför valt att göra ungefär så som du tänker, 50% går in i indexfonder, 50% investerar jag själv. Min “lekhink” har under flera år presterat bättre än indexfonderna. Är ödmjuk och erkänner att detta beror på tur och ett tacksamt börsklimat. Mina analyser är inte så djupgående och ofta stil med Peter Lynchs. “Detta verkar nice, jag köper aktier där”. Det skänker mig mycket glädje och som sagt, hittills bra avkastning. Dock är min riskjusterade avkastning sämre än med mina indexfonder. I dagsläget är det okej för mig men i takt med att jag blir äldre kommer jag årligen vikta mer och mer mot indexfonder.
Kan verligen relatera, går med samma tankar. Jag tänker som du att ha en stadig global index-grund i portföljen men också ha en del där jag tar lite mer risk (säg vikta småbolag) i förhoppning om ökad avkastning.
Filosoferade lite om det här tillsammans med @Nightowl. Läs inte enbart mitt startande inlägg då nightowl och jag har olika värdegrunder så är hans inlägg bra att läsning. Tyvärr är det inte den kortaste tråden
“Bästa sättet att bli rik” är otroligt mycket utifrån ens egna definitioner. Ställ istället frågan “Vilka risker är jag villig att för att öka potentiell avkastning”.
Med ovan sagt så kan man kanske generallisera med att:
Desto längre tid man tänker investera, mer pengar man kan investera och lägre mål man har desto mer risk kan man ta?
Det är en vanlig missförståelse att en marknadsviktad portfölj (implementerad via t.ex. indexfonder) ger den “bästa” avkastningen. Det är sant (om man antar effektiva marknadshypotesen), att man får den bästa riskjusterade avkastningen, men inte nödvändigtvis den bästa absoluta avkastningen. Med CAPM-modellen och dess varianter, så kan man räkna ut optimal portföljviktning för maximal förväntad avkastning givet att man kan acceptera en viss risknivå (det som fondroboten Opti sysslar med). Ett bra tankeexperiment är att kolla på risken för den marknadsviktade portföljen (14.7% enligt Opti) och fundera på hur du skulle reagera om portföljen svängde med 2-3 standardavikelser under ett år, eller ett antal år på raken.
Om man är ok med det, så öka den förväntade absoluta avkastningen för all del. När allt är sagt och gjort vill man ju ha avkastning, inte bästa riskjusterade avkastningen (då kan man lika gärna investera i stadsobligationer som har högre sharpekvot än globala aktier). Ett annat alternativ är att använda hävstång på den marknadsviktade portföljen (vilket kan ge samma avkastning som en småbolagsfond till lägre risk).
Kostnaden för lånet kan dock äta upp den riskjusterade avkastningen. Dessutom finns ju risken att du förlorar mer än ditt insatta kapital, vilket kan kännas fel ur en emotionell synvinkel.
Jag vill börja med att sticka ut näsan och säga att statistik fungerar utmärkt på börsen. Problemet är att väldigt många gör antaganden som gör att resultaten blir missvisande. Det kanske mest konkreta som Taleb framför är kvantifieringen av risk som standardavvikelse. Om man köper det som han säger om att börsens avkastning har en fördelning med så kallade “feta svansar” så är den oftast inte definerad. Det är detta som ligger till grunden för Talebs syn på risk.
Som du säger anser Taleb att man bör begränsa den nedre “svansen” av sin potentiella avkastning: begränsa din nedsida, helt enkelt. Problemet jag har med Taleb är att han sällan bidrar med några lösningar på de problem som han identifierar. Hur omsätter vi denna observation i verkligheten som småsparare? Det finns ideer om att konstruera en avgiftsbelagd försäkring som utlöser om markaden sjunker tillräckligt mycket, men det är knappast något vi som småsparare skulle ha fri tillgång till.
Det närmaste jag har kunnat komma till något som begränsar den nedre svansen på fördelningen av min avkastning är att äga guld. Dess avkastning verkar vara okorrelerad vid normala börslägen och visar en tendens på negativ korrelation vid stora nedgångar. Den kända 60/40 portföljen med aktier och guld som allas vår favorit Eric Strand förespråkar är inte helt tokig ur denna synpunkt. Enligt de analyser jag själv har gjort kan vi åstadkomma en signifikant högre riskjusterad avkastning (modifierad Sharpe-kvot) med denna portfölj jämfört med marknaden som helhet. Även om det inte är signifikant så blir fördelningen också skew:ad till höger vilket tyder på att den nedre svansen blir tunnare.
Jämför detta med 60/40 med aktier och räntor. Där får vi fakiskt också en signifikant högre riskjusterad avkastning jämfört med marknaden som helhet. Här finns däremot ingen tendens till att den nedre svansen krymper mer än den övre. Faktum är att räntorna tunnar ut både den övre och den nedre svansen. Enligt min tappning av Talebs resonemang är detta egentligen inte alls vad vi söker.
Min strategi är att hålla sig till billiga aktiefonder, lite räntor–för att jag är en förbannad hycklare–och en redig portion guld/silver.
Det tar ju bort det roliga men det är helt sant som du skriver och det är egentligen det enda rimliga sättet att tänka.
Rimligt. Viktigt också att komma ihåg att det är lätt att bli girig när börsen går på anabola, hade mina fonder sjunkit med 80% har jag en känsla av att jag inte varit så girig…
Jag lutar mot detta också.
Och även intellektuell för mig, då gör jag av med mer än jag kan förlora o riskerar att hamna i otrevligt läge. Beror ju förstås helt på räntan på lånet man får men inom rimliga nivåer är det inte aktuellt för mig.
Håller med.
Låter klokt. Eftersom vi ej har och med största sannolikhet aldrig kommer få tillgång till dom i princip pengatryckande finansiella instrument som existerar är kanske guld det enda vi egentligen kan hedga aktiemarknaden med. Får man fråga hur du har ditt guld o silver?
Intressant, alltid avfärdat dem för att de är dyrare(?) än Lysa, men får kolla in dem då.
Jag tar själv högre risk för att få förhoppningsvis högre avkastning. Vem vill ha normalt utfall liksom? Get rich or die trying typ Ibland kan man pga livshändelser ha mindre tid på sig än andra att bygga upp ett meningsfullt kapital, och då har man inte så mycket annat val än att öka risken.
CAPM-modellen är troligtvis den mest ifrågasatta modellen inom finans, och enligt mig är det befogat. Det är en ganska naiv modell som går att härleda från Markovitz portfölj-teori (minimera kvadraten av avkastning plus standardavvikelse). Att vikta modellen enligt Markovitz är något som jag hoppas att Opti inte sysslar med då det har visats otaliga gånger att det inte fungerar i praktiken.
Det som förvånar mig är att—mig veterligen—ingen fondrobot ännu äger ädelmetaller i någon form. Är det på grund av att ägandeformen är problematisk eller anser de att det inte finns tillräckligt mycket forskning på området? Det kan vi nog bara spekulera om såvida ingen här redan sitter på svaret.
CAPM i dess originalutförande är väldigt simplistisk (modellen har endast en faktor, nämligen betat mot marknadsportföljen).
Enligt vad Opti själva skriver i sin white paper, så delar man upp aktier, råvaror och obligationer i ett hundratal faktorer
men optimeringsprincipen är densamma som CAPM. Det är ett kvadratiskt mean-variance optimeringsproblem (dvs förväntad avkastning mot risk). Synd bara att Opti tar alldeles för mycket betalt för tjänsten annars ser jag den som ett bättre alternativ till automatiskt sparande än t.ex. Lysa. Deras mest riskfyllda modellportfölj använder bara 75% aktier men med ca 9% förväntad avkastning långsiktigt. Man kan också välja 100% aktier, vilket bör innebära ännu högre risk (men också förväntad avkastning).
Jag börjar landa i att jag tycker att globala indexfonder är så volatilt just nu att det känns som att man borde diversifiera risk därifrån… jag har idag bara ca 50 procent där, och kommer att minska ytterligare. Jag kanske tänker fel, men det känns inte som att det är mer risk i att inrikta sig mot ett specifikt land eller specifikt tillgångsslag just nu.
Är du nöjd med att bli mångmiljonär vid 50-60 års åldern? Om svaret är ja, fortsätt som du har gjort hittills. Jag känner igen mig i girigheten. Om man har investerat i några år, så blir man lätt lite fartblind, under vissa perioder går utvecklingen lite långsammare eller rent av backar, då vill man gärna “stuva om” men frågan är om det är rätt. Man vill gärna uppnå dem där delmålen eller målet, men att stressa och avvika från en strategi som har tjänat en bra är jag tveksam till. Det tar tid att få ihop några miljoner. Jag säger inte att man inte ska utvärdera sin strategi och justera om den inte levererar det man har tänkt sig (inom rimliga gränser)
Jag ska ta och läsa deras white-paper mer noggrant, men vid första anblick så verkar det som att de använder diverse prognoser av olika makro- och mikroekonomiska mått för att bedöma förväntad avkastning och kovarianser. Sedan gör de en Markovitz-optimering för att bestämma vikterna. Jag personligen är extremt skeptisk till detta då det, som sagt, visats att genom en liten förändring av kovarians eller avkastning så blir resultatet mycket annorlunda.
Det värsta är att vi har varit inne i en lång period där risk belönas och sällan slår fel. Har samma tankar som du. Men tänker ibland på depressionen och liknande kriser när man ser historiska filmer hur fel det kan gå. Hade nästan varit enklare att hålla sig som indexkramare när börsen går mediokert än när allt rusar uppåt.
men det är helt sant som du skriver och det är egentligen det enda rimliga sättet att tänka.