100% hemma i 5 år nu. Underbart nästan alla dagar. Den ökade flexibiliteten är det bästa. På med en diskmaskin innan arbetet startar, eller ta en träningsrunda om det hinns med. Möjlighet finns att slappa om moralen klarar av det. När jag arbetade på kontor funderade jag ofta på om livet skulle se ut så. Nu när jag är hemma dyker de tankarna upp väldigt sällan trots att jag arbetar med samma saker.
Möten nästan hela dagarna, men mellan dom kan man ta en kopp kaffe i hemmiljö och rensa tankarna.
Jag övervägde läkarspåret länge, men valde bort det på grund av den bristande flexibiliteten. Du har rätt att klaga.
Cheferna uppmuntrar det och dessutom är de själva där typ 10%. Det som räknas i slutändan är resultat.
Men för hemmajobb tycker jag man behöver ett dedikerat ställe att jobba på. Fattar inte hur folk orkar sitta soffan med en laptop. Ett rum där man kan släcka och gå ifrån när arbetsdagen är slut behövs rent psykologiskt imo. Sen eftersom jag har skogen precis utanför tycker jag det är gött att kanske ta en längre lunchpromenad och fundera ut lösningar på buggar t ex. Jag tycker inte det spelar någon roll för arbetsgivaren om jag gör det i skogen eller sittandes bakom en skärm.
Ja då hade du onekligen lite längre tankegång än jag när jag valde karriär. Det finns många saker jag trivs med såklart och inte alls säker jag skulle trivas bättre i någon annan arbetsroll. Omöjligt att veta såklart.
En fördel med läkaryrket är nog att man nog väldigt sällan tänker så på arbetsplatsen. På plats känner man sig ju behövd och meningsfull och att man gör något viktigt, och det är ju onekligen ett plus. Frågan ”vad gör jag här?” Har nog aldrig dykt upp. Däremot när man har svårt att få ihop det hemma och man hör alla som jobbar hemifrån och utan problem klarar av det för att de jobbar hemifrån, då börjar man fundera
Flexibiliteten är fantastisk av att kunna jobba hemma. Men som många nämner, svårt att skilja på arbete och fritid ibland. När jag bodde i lägenhet hade jag min arbetsplats i hörnet av vardagsrummet och efter arbetet gled jag över till soffan och gick och la mig och så började om. Blev ganska tråkiga dagar.
Men jag gör som många andra, reser på mig och tar en paus och hivar in något i diskmaskin, tvättmaskin eller liknande och går tillbaka. Jag skulle aldrig få för mig att starta datorn och gå ifrån en längre stund för att låtsas arbeta. Då hade jag fått problem eftersom jag inte skulle kunna leverera resultat.
Skulle jag vilja sneaka så kan jag lika gärna göra det på mitt kontor på jobbet. Är nog mycket hur man är som person.
Att slippa pendla och kunna vara med familjen 16.30 istället för 17.30-18.00 som det ofta blir när jag är på kontoret är det bästa med att arbeta hemma. Hade min arbetsplats legat i samma stad som jag bor hade jag alltid varit på plats utan tvekan!
Att fylla en schemaposition innebär tyvärr mycket liten frihetsgrad, men som dr/ssk finns ju möjligheten att forska på hel- eller deltid. Säkert inget nytt i det för er, men det medför definitivt en större flexibilitet vad gäller både var och när arbetsuppgifter utförs och är något som tar många år att bli klar med.
Det är ju dessutom något som ger en skjuts i karriären och t o m uppmuntras av (kloka) arbetsgivare.
Under pandemin jobbade vi ju alla hemifrån, typ. Nu är begränsningarna betydligt fler.
Jag tyckte att livet under pandemin var riktigt bra. Det gick att ställa livet hemma i centrum på ett annat sätt än vanligt.
Ja, det finns positiva och negativa sidor av ditt yrkesval precis som för oss alla. Hög lön är alltid bra för det kan hjälpa en på traven till att få ett mer drägligt arbetsliv. Rätt att jobba 75 procent har väl alla som har barn under 8 år så det kan du ju utnyttja utan att arbetsgivaren kan säga något. Sen har jag svårt att tro att hellre blir av med en läkare än att låta den jobba mer deltid än vad lagen säger.
Ja, man har ju ständigt dåligt samvete för man inte tar hand om sitt barn på ett bra sätt. Hade på sätt och vis varit bra om man var tvungen att vabba för då kan man fokusera på sitt sjuka barn. Å andra sidan kan det lätt bli mer ojämställt om man är tvungen att ta ut vab. Risken tror jag blir större att det är mamman som får vabba i höger utsträckning. Det är lite grann det här som gör att jag ställer mig skeptiskt till statistiken för vab då jag tror att män vobbar än kvinnor vilket inte syns i vab-statistiken
Är man “workaholic” så är det inte så bra att arbeta hemma. Under pandemin gick jag ofta upp 7 och var inloggad 07.10 där några av mina kollegor som jag arbetade med en hel del redan satt.
På kvällen satt jag med mina kollegor i USA eller Kanada då “någon minut gör kanske inte så mycket”.
Lunch blev oftast en sallad framför datorn även om jag alltid tvingade mig själv till iaf. en liten promenad.
Många företag har ju sett att produktiviteten gått ner, vissa har ju helt stoppat work from home.
För mig fungerar det inte, så jag sitter heller i lite bilköer eller på en buss för att få distans till jobbet, om en kollega i USA vill ha ett möte får vi ta det då vi båda har arbetstid, vill en kollega chatta 07 så går det inte då jag sitter i bilen eller (i mitt fall) oftast på cykeln.
Jag jobbar dock hemma en dag i veckan och det är ju bra att kunna tvätta lite när ingen annan tvättar eller kunna plocka i diskmaskinen, men det är ju knappast något som förändrar mitt liv direkt.
Jag går förresten mot strömmen här men jag vobbar inte. Jag vabbar eller jobbar, gör inte både och. Jag jobbar inte heller sjuk, har dragit en gräns vid feber. Jag vill dels inte sudda ut gränserna mellan arbete och annat men tänker också att jag ska orka/kunna jobba på en rimlig nivå annars bör jag/man inte jobba den dagen.
Rätt, ja.
Men lycka till att propsa på för den typen av arrangemang om du är mitt i karriären, inne i en chefsroll eller jobbar för en internationell organisation som reden tycker den svenska föräldraförsäkringen är generös nog.
Det får konsekvenser.
Det finns väl inget annat land där det är så oattraktivt att bli läkare som i Sverige. I de flesta andra länder blir ju läkare rika. I Sverige är de fattiga, men måste arbeta som tokar. Läkare får respekt, men det är ungefär allt.
Det finns rätt många länder där läkare inte tjänar så mycket, men i grunden är du ju något på spåren - högkvalificerad arbetskraft är relativt lågavlönad här.
Så är det ju, och i många andra yrken kan du ju driva egen firma och då år du genast en bättre skattesituation, det är ofta svårt för läkare. I många yrken är det ju så att när du börjar nå över gränsen till statlig inkomstskatt så ser du till att inte vara anställd, utan att de anlitar din firma istället och då kan du i praktiken alltid se till att få behålla lite mer efter skatt. Detta skadar ju t.ex. läkare (och andra).
I Sverige är utbildningen gratis, medan du får betala extrema summor i USA för en läkarutbildning. En av massa anledningar de tjänar mycket mer också.
Du kan ju bli en sån där Försäkringskasseläkare som aldrig behöver träffa patienter och bedöma deras rätt till sjukpenning.
Denna attityden är rätt frustrerande, att folk som inte kan jobba hemifrån tror att hemmajobb skulle vara lyxigt eller glassigt. När jag arbetar hemifrån så jobbar jag precis på samma sätt som när jag är på kontoret, minus pendlingen vilket dock är fantastiskt att slippa.
Det enda skillnaden är att hemma så blir det färre eller inga pauser alls, och ingen social interaktion (vilket inte behöver vara negativt). Lunchen blir kort och äts oftast framför datorn. När arbetsdagen är klar så blir det inget tydligt avbrott eftersom man redan är hemma. Låter detta verkligen lyxigt?
Nu har jag inte läst igenom alla svar du redan fått, men min upplevelse under pandemin är att det var underbart. Jag älskar att vara hemma mycket, frihet under ansvar och kände efter att ha varit hemma 1/2 år (kanske lite längre än så, minns ej) att jag inte hade fått nog av att befinna mig hemma.
Jag tror mycket beror på hur social och utåtriktad man är. Jag har behov av få sociala kontakter, jobbar jag på plats räcker kontakterna där (plus kanske något fritidsintresse samt någon enstaka vän utöver det), jobbar jag hemifrån har jag lite större behov av att träffa andra på fritiden (men absolut inte nödvändigtvis varje dag, det har jag anhöriga till).