Kanske för att jag en gång i tiden levt på absolut lägsta nivån i Sverige, dvs genom försörjningsstöd. Hade det dock ganska bra då ändå. Kände att jag hade så det räckte och blev över. Eftersom jag alltid känt till hur det är att ha som “lägst” och att alltid vetat att det inte gick någon nöd på mig så har jag alltid varit nöjd med min ekonomiska situation som gradvis blivit ett antal ljusår bättre än då jag startade.
Om jag ska ge något tips så är det att finna glädje i annat än sådant som kostar pengar. För mig har det aldrig varit några problem så därför har jag alltid levt billigt. När jag fick barn blev det än mindre viktigt med pengar utan då är det tid man saknar. Så länge jag får vara med med min familj, att vi alla är friska och har de basala behoven tillfredsställda är jag mer än nöjd
Hur har ni haft det ekonomiskt medan ni vuxit upp? Vilka jämför ni er med? Tror ni att det påverkar er?
Om ens förälder heter Ingvar Kamprad och man själv “bara” tjänar 50k/mån kan jag förstå om det inte känns tillräckligt. Men är man samtidigt uppvuxen med ärvda kläder och uteblivna måltider känns nog 50k/mån som en förmögenhet.
Såg nu att det dessutom rör sig om 100k/mån netto. Ni behöver nog hitta något att leva för. Något annat än pengar. Är ni inte nöjda med den inkomsten kommer ni aldrig att bli nöjda, tyvärr.
Jag får verkligen inte ut någonting alls av sånt där. Ett slags snitt av en massa randoms säger ingenting om min situation. Jag utgår ifrån mig själv och min situation och blir varken sporrad eller nedslagen av siffror på hur det ser ut för snittet. Om jag över huvud taget skulle få ut något av att jämföra med någon så behöver det vara en person i samma situation som jag själv.
Som vanligt otroligt viktig kommentar - livet är ingen tävling. Alla har olika problem, och det stora tricket i livet är att sluta jämföra sig med andra. Kör ditt race och hitta vad som är viktigt, om det är barn eller vin, spelar ingen roll.
Man lär sig uppskatta det viktiga i livet. Res till Afrika eller Indien ett par månader för perspektiv. Ni skulle kunna elda med hälften av pengarna varje månad och ändå ha en bättre levnadsstandard än Elvis Presley hade när han stod på toppen av sin karriär.
Med tanke på de ofantliga summor Elvis brände på ”läkemedel” och överflöd, så ska man nog bortse från det rådet. Om man inte har 300 000+ i månadslön, netto.
Om man tänker det på en djupare nivå så är faktiskt pengar bara en socialkonstruktion som vi accepterat. Svaret på lycka sitter inte i pengarna i sig, den finner du inuti dig själv. Det är absolut bra att ha pengar men man vill ju faktiskt använda dem till att göra sitt liv rikare inte fattigare. Unna dig saker som du genuint finner glädje i, gör en resa, upplev något, våga leva.
Som inledning vill jag säga att det är lätt att fokusera på ert fantastiska läge och inte din fråga:)
Dock så är min erfarenhet i livet att jobba mer med tacksamhet och det kanske även är svaret på din fråga. Logga in på Min pension och jämför er med er åldersgrupp så kanske en första tacksamhet infinner sig:) Men annars så har min nöjdhet främst kommit i tacksamheten över det som jag och min familj har. Och vi lever verkligen inget utsvävande liv.
Men till frågan. Min nöjdhet infann sig framförallt när jag började se att jag kan lägga undan en del pengar varje månad utan att uppleva att jag gjorde avkall på saker ihop med en känsla av att jag inte saknar något.
Skillnaden mot innan är att jag alltid kände att jag behövde mer pengar för att kunna köpa olika saker men när jag insåg att jag inte behöver alla dessa saker så infann sig den största nöjdheten:)
Några tankar från mig utöver alla kloka tankar ni redan fått:
Inse att mer pengar över en viss nivå inte ger det lugn och tillfredsställelse ni söker. Jag har skrivit om det förut här på forumet, att när jag fick en mycket stor summa pengar trodde jag att det skulle kännas tillräckligt. Det tog dock inte lång tid innan jag, precis som tidigare, började jämföra mig uppåt igen. Där någonstans lyckades jag dock fånga mig själv och idag försöker jag leva efter devisen att jag har Tillräckligt, för det vet jag att jag har. Det finns människor med otroliga mängder pengar som fortfarande inte hittat till den känslan, det är lite av en modern tragedi IMHO.
Att istället för att bara stränga uppåt är det värt att påminna sig själv om att man kan leva på mycket mindre än idag. Och att träna på att vara okej med den tanken. Då uppstår istället en känsla av glädje och frihet. Jag är fri! Så länge jag är beredd att leva lite enklare än jag gör idag.
Tänk på vart ni bosätter er och hur ni väljer att leva. Det här är en vattendelare men strävar man efter att känna sig rik i Stockholms innerstad kommer det vara mycket svårt att lyckas. Att lämna den och bosätta mig någonstans där jag faktiskt både är och känner mig rik var ett stort lifehack för mig.
Era pengar ska skapa frihet och valfrihet, inte en gyllene bur. Att som relativt ung vuxen vilja ha allt just nu är en snabb väg till utbrändhet. Att skaffa barn, leva upp till sociala förväntningar som förälder, köra hårt i karriären och maxbelåna sig på en villa kommer kosta mycket mer än det smakar. Jag kallar det ”staplade förväntningar”. Allt behöver inte hända på en gång.
Att hitta rätt balans mellan att spendera och spara. Precis som man inte kan spendera sig lycklig kan de flesta inte heller spara sig lyckliga. Att leva sparsamt kan vara en jättebra egenskap, men det riskerar också att över tid förstärka känslan att det är att bygga pengahögen som är poängen, och det är det ju i grunden inte.
Så länge man har pengar som ett stort intresse (som jag fortfarande har) finns alltid risken att man fokuserar för mycket på pengarna och för lite på de andra delarna i livet. Som många här skriver, försök att hitta djupare mening på andra plan som kan ta fokus från ekonomin.
Vi har båda växt upp med ganska speciell relation till pengar. När mina föräldrar skilde sig blev det bråk om pengar hela tiden. Att köpa en tshirt innebar bråk om vem som skulle betala, det ledde till att jag började jobba som 13 åring så jag slapp fråga mina föräldrar. 10 år senare var mamma helt plötsligt ”rik” efter att hon fått arv. Nu kunde jag helt plötsligt få present när det var påsk.
På andra sidan har vi min sambo som har rätt snåla föräldrar och som har sparat för mycket. De har aldrig åkt på dyra semesterresor även fast de haft råd.
Kombinera detta och du har mig som har kontrollbehov och ångest över pengar och min sambo som vill ta igen från sin barndom och leva flådigt.
Så ni lever på 31 000 kr/mån per person. Är ni nöjda med er materiella välfärd? Vart går pengarna?
Jag tycker inte att 31 per månad låter överdrivet dyrt för några som, tex, köper nya kläder varje månad, har bil, har dyr stor bostad, åker på skidresor och andra utlandsresor och äter ute ofta. Detta kanske inte är ni eller så ser det annorlunda ut för er, men varje icke investerad krona har ett pris i missad framtida avkastning. Lista vad ni får idag och fundera över om det är värt det, för er.
Personligen ångrar jag inte att haft hög sparkvot tidigare för att nu kunna leva ett fritt liv i föräldraFire. Finns inga resor jag ångrar att jag inte gjort, ångrar inte att jag aldrig köpt en sedelschredder på fyra hjul eller fina kläder.
Förstår inte hur du får det till uppmaning om pillermissbruk.
Även om man var superrik på slutet 60 talet så har idag en svensk medelklassfamilj tillgång till bättre standard i form av bostad, elbil, sjukvård, uppkoppling, resor och underhållning. Om man har 100 k i månaden och är orolig för ekonomin så har man problem med perspektiv.
Tror inte folk skakar på huvudet. Att leva lön till lön ger ingen ekonomisk trygghet, även om man tjänar 100k i månaden. Det är det uppbyggda ISK-kapitalet som är nyckeln till frihet i kombination med bra lön
När jag började dela på insatt kapital och avkastning och bestämde mig för att avkastningsfinansierad lifestyle creep är bättre livsinvestering och ränta på ränta än snabbare tillväxt på kontot. Att kunna ta en resa, ett tält eller en häcksax på avkastningen med stolthet över att den är avkastningsfinansierad istället för ihoparbetad till.
När jag första gången delade mitt kapital med min månadskostnad och insåg att jag skulle klara mig ekonomiskt utan jobb i flera år. Det blev som en liten f-u pott som gjorde att jag vågade sätta andra krav på min arbetssituation.
När jag köpte huset. Att ha kunnat välja belåningsgrad som både ger mig rimlig månadskostnad och en hygglig slant kvar i pengamaskinen.
Tid, det finns inget bättre än långsamma pengar. Ett råd är att kanske byta mål från när ni har spara tillräckligt till hur ni får dom att växa för evigt. Jag blev lugnare när jag fokuserade på motorn som byggde kapitalet inte själva kapitalet. Dessutom inser ni hur viktigt det blir att fokusera på er egen hälsa och välmående eftersom tid blir den viktigaste parametern.
Tycker bara att Elvis, som väldokumenterat levde ett liv i överflöd och på absoluta gränsen till vad hans inkomster tillät är ett konstigt ideal att efterlikna. Speciellt också eftersom han verkade må väldigt dåligt större delen av sin karriär.
Det är kanske där skon klämmer, att du är en HENRY (high earner not rich yet).
Jag minns själv när jag började tjäna riktigt bra men inte hade några särskilda besparingar. Det var en hel del ångest. Jobbet kan ju försvinna och kanske kan man inte få ett nytt jobb med monsterlön utan man skulle tvingas leva ett mellersta medelklassliv. Den tanken höll mig vaken om nätterna. Och att bygga kapital tar frustrerande lång tid.
Hur mycket pengar som krävs på depån för att man ska känna sig safe undrar jag dock fortfarande. Den gränsen verkar höjas hela tiden ju mer pengar man sparat ihop.
