Oavsett vad du tycker finns det ingen anledning att skriva till en annan användare att de inte hör hemma i detta forumet, för att de själva beskriver något de känner är ett problem. Ts har inte varit otrevlig, och ni tycker helt enkelt olika. Att ts dessutom är ung borde väl ringa en klocka om förståelse att hen inte hunnit få så mycket perspektiv och erfarenhet i livet ännu. Om ts frågeställning gör dig såpass upprörd att du känner att du måste trycka till hen, trots att hen inte ens varit otrevlig eller varit kontroversiell-då skulle jag rekommendera dig att ta ett djupt andetag och bromsa. För vi gör inte såhär mot varandra i detta forum.
13 gillningar
Bra där!
Kom ni fram till något? Fick några aha-upplevelser?
Skaffa tre barn på raken! Då är man glad att man får sova ngr timmar eller sitta men en kopp 
(Finns ingen tid för andra konstiga tankar/känslor)
6 gillningar
Vi kom väl fram till att vi borde försöka leva mer i nuet och exempelvis pröva jobba remote en månad per år (som vi får göra på bådas jobb), prata mer om våra drömmar och läsa mer om ämnet HENRY. Ska ta och läsa lite böcker kring pengar och lycka också, ska kika på förslagen jag fick!
5 gillningar
En sak jag lärt mig som nivå 5. <100 miljoner är att jag är och tänker likadant som när jag inte hade några pengar.
Mig har det inte förändrat något, mina kollegor och kompisar upplever mig likadan som innan. Jag tror att det har att göra med att jag blev “rik” under lång tid, ca 10 år.
Försöker ha ett avslappnat förhållande till pengar. Köper det jag vill/behöver men köper inte för att jag kan.
Det gäller att se pengarna som ett verktyg för trygghet och förstå att man kan må lika bra eller bättre än många som på pappret är rika oavsett Summa på kontot.
6 gillningar
Mitt enkla svar på den här frågan är att definiera tydligt vad som är viktigt i livet. Om man ska ”följa strömmen” innebär det att låta andra definiera vad som är viktigt. Det innebär också att kostnaderna snabbt drar iväg.
Om man på riktigt tycker att det är viktigt att bo på en viss adress i Stockholms innerstad så ska man naturligtvis prioritera det. Som jag ser det borde man dock först undersöka alternativen. Möjligen kan det se konstigt ut i vissa branscher och roller att bo i typ Farsta men det är inte sannolikt att merkostnaden för boende på en tjusig adress på riktigt innebär ett mervärde som motsvarar kostnaden.
På samma sätt bör man tänka kring allt annat. Gällande bil kan det också finnas sociala krav som driver upp kostnaden på ett omotiverat sätt. Förmodligen är det då mer rimligt att avstå från bil än att välja en ekonomisk bil som drar ner statusfaktorn.
Jag har själv definierat att det här med status inte är viktigt. Sedan får jag ju status indirekt ändå via olika val. Jag framstår knappast som ”sunkig” eller ”skum” bland kollegorna på jobbet. Om jag skulle jobba i en mer pengainriktad och materialistisk bransch eller roll är det förstås sannolikt att jag skulle uppfattas så.
Här är några fler förslag:
- Stumbling on happiness
- The psychology of money
- The art of spending money
- Die with zero
- The 5 types of wealth
1 gillning
Det där kan jag också skriva under på! 
Glöm inte bort alla andra delar av livet pengar är långt ifrån det viktigaste när allt kommer omkring. Försök hitt balans i dit liv mellan relationer, jobb, fysiska aktivitet, avkoppling (yoga meditation, ut i naturen), läsa böcker, äta bra, lär dig saker som du själv tycker är intressant (inte för att du måste). Framförallt våga vara offline (man behöver inte vara tillgänglig på telefonen 24 /7), och ja det är ok att tacka nej till saker man faktiskt inte vill göra 
Vill man spendera pengar på något specifikt, tycker jag absolut att man ska göra det, dock hade jag själv valt något som ger mig glädje.
2 gillningar
Du har rätt, jag borde inte ha blivit så provocerad. 
Ber om ursäkt till TS.
4 gillningar
Vart nöjd att jag kan jobba när lusten infinner sig, det är inte pengarna utan friheten att jobba när jag vill.
Bor billigt och har låga omkostnader ca 25 tkr/mån, företaget har mycket bra omsättning med extremt bra vinstmarginal > 65%.
Både företaget och jag har bra likviditet, vinstmarginal och soliditet.
Jag är grymt tacksam 
1 gillning
Håller med. Men det finns en skillnad mellan att ha oroliga och/eller överdrivna beteenden (tex att man har planerar överdrivet mycket eller ignorerar sin ekonomi nästan helt) runt pengar mot att vara lite orolig när det är ett faktum att man har svårt att klara sig. När man har oro eller beter sig oroligt runt utgifter, trots att man har pengar och budgeten mer än väl går ihop, då handlar det om något annat och kan inte lösas med mer pengar.
Har man växt upp med en neutral inställning till pengar så har man oftast inte den sortens nojor. Man kan irritera sig på att man har för lite, men pengar är inte förknippat med oro eller ångest på samma sätt. Man hindras inte på samma sätt av olika idéer och begränsande tankar om pengar, pengar är bara ett medel.
3 gillningar
Jag har blivit nöjd med tiden när mitt sparade belopp har ökat till en nivå där jag kan känna en ganska stor ekonomisk trygghet.
Första gången jag hade 100000, på nittiotalet, tyckte jag att jag hade mycket pengar och när det sedan blev 200000 och 300000 tyckte jag att jag hade väldigt mycket pengar. Efter det gick det väldigt fort uppåt under en period.
Första gången jag passerade en miljon började jag nog känna en ganska stor nöjdhet och trygghet. Att passera en ny miljongräns efter det har inte känts lika mycket.
1 gillning
Jag är ju en av de du faktiskt beskriver, och jag känner mig träffad i det du beskriver! Jag har växt upp i förhållanden där det inte gått att ha en oneutral inställning till pengar (barnfattigdom). Den där känslan att känna sig som en fattig knegare som inte bör ta några risker ekonomiskt av rädsla för att hamna i mina föräldrars situation (som var egna företagare, i mina ögon den största risken av dem alla)- fastän jag numera egentligen har det bättre än många andra. Jag har liksom varit låst i ett osunt ekonomiskt tänk där jag inte vågat hoppa över några skaklar för att kunna göra det bättre för en själv, då jag varit rädd för “då riskerar jag förlora allt”. Jag har inte varit snål. Men jag har tidigare ex inte vågat tänka tanken på att studera (varför studera när jag har ett jobb som ger mig trygg inkomst), eller spara på börsen (“jag kan förlora allt jag har på spekulation”). Jag har aldrig ens vågat ha ett enda bolån utan bunden ränta, av rädsla för att inte kunna räkna på framtida utgifter- trots att jag egentligen haft marginalerna att kunna ta ordentliga höjningar. Min man lät mig “hållas” när vi träffades, förstod hur viktigt ekonomisk trygghet var för mig och har låtit mig sköta planeringen av ekonomin och bolån och el-avtal osv. Han har liksom aldrig brytt sig om ekonomi, och tycker det är en tråkig del av livet 
Men min man har också varit den som uppmuntrat mig att våga lite mer-tex att börja våga studera. Att vi ens bor i hus idag är jag oerhört lycklig över-men det var för mig också en tanke som var riskfylld och innehöll många potentiella faror ekonomiskt. Jag visste dock hur mycket trädgård och odla betyder för min man (han är delägare i en stuga där ett av hans största intressen var att påta i trädgården när vi träffades), så den tanken började gro när vi pratade om att skaffa nytt gemensamt boende. Det är också hans förtjänst. Jag flyttade inte till hus för hans skull, men att jag ens tänkte tanken på att kunna bo i hus är pga honom. Och det har jag aldrig ångrat. Nu kan jag inte tänka mig annat än ett liv i hus. Och genom att börja hänga på rikatillsammans så har jag lärt mig så mycket mer och börjat få en mer avslappnad syn på pengar. Jag har sen i augusti börjat våga spara på börsen igen (gjort det innan också för många år sedan, men sålde vid första bästa dipp) och stannat kvar trots dagar som lyst ilsket rött, och har för första gången i mitt liv numera bolån med rörlig ränta. Rikedomstrappan gav mig också insikt och en knuff i rätt riktning i tanken kring pengar. Jag har fått mycket perspektiv och lärdomar härinne. Trots att jag gått mycket i terapi (bästa investeringen jag någonsin kommer ha gjort i mitt liv, och jag har lagt en mindre förmögenhet på det) när det gällt annat, så tror jag inte psykoterapeuten hade lyckats lösa den knuten i mitt liv
9 gillningar
Lurigt med att allt är relativt.. jag sparade ihop mina första 500k på gymnasiet, jag börjar närma mig 2mkr nu och känner fortfarande att det är för lite för hur jag vill bo. Husen jag gillar kostar typ 15mkr lägenheterna typ 9mkr.
Tur att vi är 2
4 gillningar
Det fina är att det går att ändra sina värderingar fortare än att tjäna en massa mera pengar.
Nu kommer säkert några att säga att de inte vill leva som asketer, men det är ju att missförstå vad Epictetus menade. Det som är viktigt är ju att man är nöjd med livet. Om man helt enkelt inte är attraherad av något så saknar man det ju inte heller. Och, visst, det är rätt svårt att lära sig detta till den grad att man inte behöver kläder eller tak över huvudet, men det är ju inte det vi talar om här.
Det är annars väldigt lätt att, när man till slut får det där man strävat efter, det visar sig att man ganska snart är onöjd med det också, och nu får man börja om igen. Det är ju därför det kallas “den hedonistiska löpmaskinen”, den tar aldrig slut. Antingen springer man för evigt eller också kliver man av och bestämmer sig för att man är nöjd med det man har.
6 gillningar