Det är stor skillnad på att ha pengar som ett överordnade mål med sin karriär, och att man prioritera pengar över allt annat…
För mig handlar det om att inte göra dumma val, jobba smart och ha integritet. Man kan tjäna 30 000 kr och stressa ihjäl sig för att man följer minsta rörelse i chefens ögonbryn, och man kan tjäna 100 000 kr/mån utan stress om man jobbar smart, vet hur man prioriterar och vågar säga nej.
Så är det. Sett flera som säger att “chef ska man inte bli för man måste jobba 60h/vecka för att tjäna 60+” eller “kontorsjobb är jobbigt för då tänker man på jobbet utanför arbetstid”. Inget av detta är absolut sanning, allt beror på var man väljer att slå ner sina rötter. Finns jobb där man stressar ihjäl sig för < 25k och jobb med 100k+ där man har det gött.
Din bekant kan säkert ha fått 50 papp i ingångslön, men jag är extremt tveksam till att normala människor får den ingångslönen.
Men jag bor ju inte i Ståckhålm.
Jag tänker en viktig faktor att definiera är “hög lön när”? 50kkr är kanske en hög lön för en akademiker som jobbat några år i yrket men 50kkr är inte en hög lön för en akademiker som har jobbat i 30 år.
Sen är det även viktigt att ha med aspekten att 50kkr som lön är inte hög om du har väldigt höga utgifter. Någon som tjänar 30kkr kan ha mer pengar över varje månad än någon som tjänar 50kkr pga att den med 30 i lön har mer vett när det kommer till privatekonomin. Allt för ofta ser jag personer som får en löneökning eller likv som direkt ökar sina utgifter med minst lika mycket som ökningen var på. Det gör dig inte direkt rikare om alla extra pengar slösas på onödiga utgifter.
Viktigt att reda ut vilken linje inom ekonomi man tycker är intressant då det är ett så brett område och ens arbetssätt är väldigt olika. T.ex. är det stor skillnad på hur man jobbar med redovisning, revision, controlling och finans (även om vissa har likheter).
Något av det värsta jag personligen kan tänka mig är att jobba med revision på ett av BIG4 företagen, men älskar istället redovisning (dock inte som konsult). Roligast är det att vara Ekonomichef, utan större personalansvar.
Inom alla dessa linjer kan man dock komma upp i +50K efter inte så lång tid, förutsatt att man byter jobb ofta.
Så är det absolut. Kruxet är bara att de segment som är väldigt penga- och prestationsinriktade tenderar att locka till sig mycket specifika typer av människor. Är man sådan själv spelar det förmodligen mindre roll men för den som är student är det förmodligen en klokare modell att först inrikta sig på ett område med relativt hög lönenivå och därefter låta andra faktorer styra valet på detaljnivå.
Mer generellt bör man välja saker som man är ovanligt bra på. Då kommer framgång och inkomster som ett brev på posten (om de nu inte upphört att komma). Att välja det som förväntas ge hög lön är inget jag skulle rekommendera till någon.
Verkar snarare vara många som ångrar sig när de inte gick efter pengarna. 50’000 som ingångslön måste vara ovanligt men efter ett par år är det inget märkligt om man inte valt helt fel bana. Skulle däremot fundera på att bygga kompetens eller erfarenhet i början och sikta på att håva in pengarna senare.
Sedan är det lite chansning, det är mycket pyramid i många branscher. Vad händer om man inte går vidare uppåt i pyramiden?
Kan du inte konkretisera det där något? Det låter konstigt för mig.
Det kan vara så att den här frågan delvis har koppling till klassbakgrund. Jag kommer själv från en av de rikare delarna av Stockholm. Under min uppväxt var det i någon mening självklart att alla kunde bli vad de ville. Jag menar nu inte att bli ”den nye Warren Buffet” eller ”den nye Zlatan” men kanske att jobba på högre nivå inom i finansvärlden i USA eller spela hockey på elitnivå. Detta var nu exempel men alla motsvarande möjligheter inom i princip alla områden betraktades som självklart tillgängliga.
Med en annan typ av bakgrund tänker jag mig att man skulle lägga större fokus på att ha riktigt hög inkomst, som kvitto på att på riktigt ha lagt det andra bakom sig, att bo på rätt adress, att köra en bil av rätt märke osv.
Detta funkar kanske upp till en viss nivå, men vill du avancera vidare är det mer lämpligt att stanna ett tag på samma ställe. Vissa typer av problem går inte att lösa utan stort förtroende i en organisation och längre historisk kontext. Löser du den typen av problem kommer du upp på nästa trappsteg efter senior utvecklare.
Den ”säkraste” vägen till en ingångslön på 50K/mån och sedan snabb ökning av kassaflödet är dessa fyra enkla steg:
Utomlands hade varit ännu bättre, men nu frågade du om Sverige.
Glöm inte att ha kul på vägen, annars blir det svårt att nå hela vägen. Sannolikt blir det lite mer än 40h/veckan under en rätt stor del av resan.
Instämmer, det är en myt att chefer måste jobba mer än 40h/veckan.
Att sedan många gör det kan bero antingen på dålig planering/acceptans av vad som helst från överordnade etc - men det kan också bero på att många som har en ledande roll gillar det som de gör och gärna lägger lite extra tid.
Sällan svart eller vitt.
Jag vet inte jag. Det är inte svart eller vitt.
Själv finner jag att de som gillar pengar och lyx är mycket roligare att umgås med än medelsvensson som jobbar som lärare och åker till Lanzarote, dvs “normies”.
Och att satsa på något man är riktigt bra på är inte heller alltid en väg till lycka. Jag vet en person som gick en dansutbildning till exempel. Väldigt duktig på att dansa men hon jobbar på hotell som nattportier. Hade nog varit bättre att läsa till jurist och sedan dansa på fritiden istället.
Vilken del vill du att jag ska utveckla?
Jag kommer inte ens från stockholm så det kanske spelar roll.
Det är lite naivt att tro att man kommer till toppen av pyramiden om det är i konkurrens med andra. Alla kommer helt enkelt inte dit. Jämför antal professorer med antalet som börjar doktorera med ambition att göra akademisk karriär. Hur stor andel av de som spelar hockey på hög ungdomsnivå spelar senare på elitnivå? Eller börjar jobba på McKinsey som når toppen.
McKinsey tror jag du kan ha nytta av erfarenheten i många andra jobb. Hockeyspelare som inte nådde eliten har det nog svårare.
Jag uppfattade påståendet att ”ångra att man inte gått efter pengarna” som konstigt. Jag tror aldrig att jag träffat någon som på allvar sagt något sådant.
Jag vet inte om ”toppen på pyramiden” var målet när jag gick i skolan. Vi hade inte en så utvecklad bild av världen att vi tänkte i de banorna. Det handlade mer om att vi var de som skulle sitta på bra positioner, kunna påverka saker osv. Det fanns liksom inte någon diffus elit någon annanstans som skulle vara bättre eller snuva oss på konfekten.
Jag har jobbat i den värld där medelmåttorna dominerar stort och kan hålla med om att de inte var sådär jätteroliga direkt.
Det jag föreslog från början var att välja ett område med generellt ganska bra löneläge. Sedan kan man välja mer fritt inom det området. Att ägna sig åt mer hobbyinriktade saker inom kultur är en helt annan fråga. Jag har också vänner som har tramsat runt med saker som konst och teater. Efter att ha vuxit upp och tillfrisknat har de skaffat normala utbildningar och normala jobb.
Även inom höglöneyrke som IT, jurist eller ekonom kan man jobba som chefsjurist i någon ideell organisation eller liknande saker. Då får man kombinera en hög lön med att jobba i en miljö där många brinner för vissa idéer och ofta är extremt högpresterande.
Du är ung och har kanske inte barn. Passa på att byta jobb ofta eller jobba som underkonsult.
Att vara fast anställd som ekonom kan man få lön upp till 55-60 tkr. Att vara konsult tjänar man 80-100 tkr. Om du vill vara anställd, försöker bli ekonomichef så fort som möjligt.
Jag skulle överväga att söka möjligheter utanför Sverige, exempelvis i Schweiz, där lönerna är avsevärt högre. Det handlar dock inte bara om lönen, utan också om att det är en värdefull erfarenhet som bidrar både till personlig utveckling och som en stark merit på CV:t!
Du har aldrig träffat på polis, lärare, läkare eller annat som inte är nöjda med löneutvecklingen? Valde jobbet för att det var intressant och kul. Kommer på efter ett par år att det inte är lika intressant som tidigare och tycker att det är lite sent att byta karriär när gnistan är borta.
Anledningen att jag nämner pyramidstruktur är att man ofta jämför tex civilingenjör med professor. Professor är i toppen av pyramiden och om du inte når dit kan du vara allt från arbetslös till utsliten forskare med dålig lön och hög arbetsbelastning. Man behöver bara förstå att strukturen finns.
Även som blivande fotbollsproffs kan det vara bra att ha plan B i åtanke.
ps
Misstänker att inlägget ska godkännas.
Det är många som är missnöjda med löneutvecklingen. Jag har dock aldrig träffat någon som uppfattat att bristerna i löneutveckling skulle ha något samband med dåliga egna val.
Jag har träffat massor av personer som ansett att gruppen X (som de själva tillhör) har på tok för låg lön. Att gå från det till till att mer aktivt önska att ha valt Y istället är däremot ovanligt. Man kanske påstår att kompisen Z som är privatanställd tjänar minsann massor men att på riktigt byta med denne vill man sannolikt inte.
Ja, fast då som du sa ovan att först sikta in sig på ett område med en relativt hög lönenivå. Man kan vara säljare i klädbutik och tjäna 25 000 kr/mån, eller teknisk säljare på ett internationellt bolag och tjäna miljoner.
Väldigt underskattat tycker jag, man måste inte jobba med det man älskar. Man kan jobba med det man gillar och är riktigt duktig på, och sen fokusera att ta så bra betalt som möjligt för det.
Vill man inte alls, eller är tröskeln med omskolning för hög?