Jag förstår inte hur andra får ihop det. Jag var ensamstående med två barn under många år. Nu har jag sambo och tre barn. Vi har inga svärföräldrar eller någon barnvakt. Lösning: Jag har mindre socialt liv. Barnen får leka med en kompis en dag i veckan och en aktivitet var. De äldre får även cykla själva till skolan och ta lite mer ansvar.
Om det finna några som känner att de verkligen får ihop det och när nöjda med alla delar applåderar jag er. Jag var ärligt aldrig i närheten av det. “Tvingades” jämt till prioriteringar jag inte ville, fick nöja mig med en insats i alla delar av livet som jag inte tyckte var bra nog. Kände mig sällan helt närvarande i stunden.
Det var en av två stora anledningar till att jag slutade arbeta. Gjorde prioriteringslista för livet. Definierade vad som räknades som bra prestation och utfall uppifrån och ner på den listan. När ork och tid inte längre räckte till för önskat resultat så strök jag det som fanns kvar.
1 gillning
Hemarbete är det som verkligen får vårt liv att gå ihop! För mig betyder det att jag slipper lägga tid på pendling och istället kan använda den till familjen eller för att ta hand om saker som annars blir stressiga. Dessutom blir jag mycket mer effektiv när jag jobbar hemifrån – inga avbrott från småprat på kontoret gör att jag får mer gjort på kortare tid. Att jag gör miljön en stor tjänst är en fin bonus!
Vi kör också på en rejäl väggkalender med spalter för att hålla koll på allt från barnens aktiviteter till gemensamma ärenden.
Men det är hemarbetet som är den stora pusselbiten som verkligen moderniserat och förenklat vår vardag. Ska tillägga att jag inte jobbar hemma varje dag, men betydligt mer än innan pandemin - om det fanns något gott från pandemin var det just att många arbetsgivare blev mer moderna och såg de tydliga fördelarna med hemarbete
2 gillningar
Ja, den som har lägst smuts- och oordningströskel griper ju rimligtvis in innan den andre gör det, med följden att det kan kännas som att “den andre aldrig städar”. Det är ett välkänt fenomen.
1 gillning
Nu är vi inte ett par längre trots all hjälp i världen. Nanny på timmar och en au-pair under ett år, städhjälp en gång i veckan. Planering och schema. Hjälp från mor och farföräldrar. Jag gick ner i jobb, hon gick ner lite, blev sjukskriven och allmänt irriterad konstant. I slutändan kanske det beror på att jag var ett andrahandsval och att jag är den som tar kål på henne. Vår kommunikation är/var sämst i världen och att prata om ekonomi gick inte liksom något annat heller.
Jag tänker snarare tvärtom. Hur får man inte vardagen att gå ihop? Nu när jag är själv är jag i alla fall ikapp trots att jag fått fixa allt från grunden. Jag har fortfarande lite arbete kvar för att få loss ännu mer tid samt har nu mer tid över trots barnen är hemma hos mig varannan vecka och lite mer än hälften i genomsnitt.
När dagen är slut kan jag fortsätta vidare och det tar ett tag att nå den där tröttheten eller väggen. Så fort den närmar sig stänger jag ner och går på sparlåga. Även denna nivån går att hantera allt i vardagen utan anmärkning.
Vi har infört en fil för reglering av gemensamma kostnader. Vi har gemensamt kreditkort och en del kostnader betalas ju där. Samtidigt har vi även räkningar som går via bankgiro eller kontant och andra typer av utlägg som vi gör. Vi fyller i våra respektive kostnader i excelfilen som i sin tur reglerar hur stor den gemensamma totalkostnaden blir. Denna kostnad fördelas procentuellt baserat på nettoinkomst. Nettoinkomsten justeras med löneökningar. Det är enbart den fasta vanliga lönen som räknas, inte tillfälliga lönetillägg eller extra inkomster.
Vi har satt upp en fast betalning som fungerar som en preliminärdebitering. Sedan får kompletterande betalningar göras ibland.
Har 2 barn i mellanstadieåldern. Har inga gemensamma appar eller kalendrar men synkar muntligt 
städning gör vi så att en tar övervåning o en tar nedervåning. När barnen var mindre och man behövde vabba tog vi generellt varannan gång (om inte ngn hade ngt stort på jobbet).
Vi pratar med varandra…
4 gillningar
Kastar in en påminnelse här i tråden:
Barn och familjer är himla olika.
Det är toppen om det funkar, eller om man snappar upp tips från andra som gör att det funkar, men barn och familjer är olika. Om man inte får det att gå ihop så kan det vara för att man i familjen har personligheter som inte är lyckliga ihop.
Det går över. Barn växer upp och vuxna kan skilja sig.
Inte så många som nämner hemkörning av mat, men sparar ju massa tid.
Vi har även valt jobb efter boendet, så har mindre än 10min med cykel till jobbet, båda två. Sparar ju massa tid. Skulle gissa att jag kan dörr till dörr, med ombyte lösa det på 8min, dock lite svettig.
Träna medan barnen tränar.
2 gillningar
Delad kalender, delad budget (inkomst/utgift spreadsheet i google kalkylark med avtal och datum). I övrigt delar vi lite blandat på vad vi gör. Jag diskar, hon lagar mat. Jag jobbar, hon pluggar. Jag läser reklamen och gör en kort lista på erbjudanden som vi ev bryr oss om, men hon handlar oftast. Jag bäddar, hon tvättar.
Sonen källsorterar och dottern byter handdukar och trasor.
Jobba med gemensamma mål och försök hålla det lätt och smidigt.