Ja, det ligger ju mycket i det.
Jag skulle relativt enkelt kunna starta en egen konsultfirna och dra in mer än tillräckligt med pengar för överlevnad och mer därtill. Men även om jag skulle jobba halvtid eller mindre så blir det svårt att helt släppa pressen.
En variant är såklart att försöka göra det men konsekvent tacka nej till de uppdrag som känns trista.
1 gillning
Kanske lite. Lite känslan av ”ingen återvändo”.
Och vetskapen om att jag sitter i en guldsits nu men att det som tagit tjugo år att bygga upp kan raseras på väldigt kort tid.
Jag tror helt enkelt att jag har svårt att släppa förmånerna och kasta mig ut i en verklighet där det är helt osäkert.
2 gillningar
Pressen släpper när man är helt skuldfri och har en god och säker basinkomst som är helt oberoende av arbetet som konsult.
1 gillning
Usch, den här känner jag verkligen igen mig på. Sitter i lite liknande sits och det finns helt klart en stor känsla av att om man byter inriktning på både livet och karriären så riskerar man att sumpa en stor del av sitt uppbyggda humankapital, kontaktnät, relevans osv, som tagit mycket möda att bygga upp.
Vet dock inte om det mest är “i huvudet”, liten variant av imposter syndrom.
1 gillning
Här kan ju ingen ge några garantier men jag tror att det nästan alltid finns en väg in igen för duktiga människor inom efterfrågade områden. Ibland tänker jag det vi egentligen är rädda för är att känna att vi misslyckades med något nytt, snarare än att det inte skulle gå att få ett nytt traditionellt jobb? Kanske inte exakt med samma förmåner och lön såklart.
Ibland tänker jag på mitt liv som en film. Hur kul skulle den vara att titta på när man ser att huvudpersonen som vi hejar på tappat suget men fortsätter som förr av rädsla eller gammal vana. Sen är i ju praktiken saker mer nyanserande än så men det hjälper mig att se det ”självklara” när jag behöver förändring eller förändras. Förändringen måste inte vara enorm, men troligen medelstor.
Livet öppnar nya dörrar när man tar en ny väg, och man vet aldrig vilka på förhand.
Alla är vi olika men för mig är det värt denna typ av risker för att följa det hjärtat åtrår. Det är så man lever väl, tror jag 
(utan att bli helt ansvarslös såklart, men det brukar inte ligga managementkonsulter för 
)
1 gillning
Jag blir alltid fascinerad av dessa trådstarter, påstått mycket drivna och framgångsrika människor som efterfrågar tankespjärn huruvida de ska gå Barista FIRE 
Mitt förslag är att du börjar reflektera kring dessa frågor tillsammans med din fru / partner, samt börjar gå till en coach som kan hjälpa dig vidare.
En sista reflektion; Tror du att en konsult på de nivåer du indikerar att du vill jobba någonsin kan vara sin egen chef?
3 gillningar
Om du kan, prova går ner i arbetstid ett tag på ditt nuvarande jobb o se hur du gillar det. Då får du ser hur det går med mer fritid men mindre lön…
Jag tjänar inte så mkt jämfört med dig men jag funderar på att gå ner i arbetstid, jag skulle ha råd med det tekniskt sett men oroar mig för pension o om jag kommer få ihop tillräckligt med pengar till att åka utomlands så mkt som jag vill xP allt är en kompromiss.
1 gillning
Nej, inte egentligen. Det är därför jag är tveksam till att ta uppdrag där jag byter min tid mot pengar. Även om timpeng är hög är det inte skalbart.
Det vore väldigt svårt, jag har en såndär roll som inte riktigt funkar att skala ned gradvis och heltid är norm.
När jag var föräldraledig försökte jag ett tag köra lediga fredagar men det slutade bara med samma arbetsbelastning till lägre lön.
Är det inte vad alla jobb i grunden handlar om; Att byta tid (och kompetens) mot ersättning?
Delvis. Jag har lyckats hitta ett jobb där korrelationen mellan nedlagd tid och lön har minskat, men det kräver såklart en prestation baserat på kompetens.
Men det är ju precis därför jag helst undviker konsultkneg. Att byta tid mot pengar har jag gjort tillräckligt.
Jag har inte följt tråden men har fått känslan att TS inte vågar ändra sin situation. Varför? Vad kan hända? Din ekonomi är säkrad, eller borde i alla fall vara det, så vad väntar du på?
Att ”våga” något är såklart relativt. Jag skulle kalla min tvekan för en hälsosam inställning till risk.
Jag har inte ”säkrad” ekonomi så tillvida att jag och min fru kan gå FIRE ännu, men visst har vi många års levnadsomkostnader undanstoppade.
Det jag instinktivt känner är att det är extremt lätt att förstöra, eller kraftigt skada, allt jag byggt upp under väldigt lång tid. Det finns ingen uttalad ”ingen återvändo” om jag lämnar branschen, men det är förknippat med ordentlig risk och arbete att jobba mig in i samma sits jag har nu, om jag skulle ändra mig. Det är ju det som blir den ”gyllene buren”: jag hatar inte mitt jobb, det betalar oförskämt bra, och jag har svårt att hitta vettiga vägar ut som inte riskerar att göra allt sämre.
Vad jag väntar på? Tja, en snilleblixt till födkrok som inte enbart innebär tid-bytes-mot-pengar, som dessutom känns mer stimulerande än det jag gör idag.
1 gillning
Tänk om det inte handlar om anställnings/fakturerings-formen?
Jag skulle rekommendera att ta ett coachsamtal med @MoaD. För mig låter det som att du är lite uttråkad och inte utmanad. 
6 gillningar
Menar inte att låta hård alls nu, men är det verkligen en bra definition av ”hälsosam inställning till risk”? Du upplever ju enligt egen utsago att du sitter fast. Jag läser mellan raderna att du trots all framgång kanske inte är van att ta risk? Rätta mig gärna om jag är ute och cyklar, och som sagt, bara menat för att förstå dig och inte förolämpa.
Just detta är det enda jag vågar lova inte kommer hända, men jag förstår att du var ironisk 
Jag tror du fått de svar du kan få i den här tråden, det handlar om att först förstå vad du egentligen saknar eller vill göra och sedan våga ta steg ditåt.
Om jag var i din sits skulle jag kanske försöka göra en lista på förändringar, från små till stora du kan göra för att prova vad som känns som ett rätt och lagom steg för dig. Eller kanske prata med en coach som Jan är inne på.
2 gillningar
Vi har nog rätt olika bakgrund men den där tanken känner jag igen
Är man mitt i dimman så blir man kvar där om man bara funderar på vilken väg man ska ta. Då är det bättre att börja gå i NÅGON riktning och se vart man kommer ut. Kanske blev det bra, kanske blev det kasst, men i vilket fall har man lärt sig något och har nu lättare för att hitta rätt.
Har länge letat efter den där snilleblixten som aldrig kom. Tillslut hoppade jag ur ekorrhjulet (och gick ner i lön) för att testa en helt annan bransch som jag trodde skulle passa mig bra men visade sig suga r-v…excuse my french. Men jag lärde mig massor om vad som verkligen är viktigt för mig och det var inte vad jag tidigare trodde. Ur den desperationen föddes idéen kring ett eget tillverkade företag, något jag aldrig tänkt tanken på tidigare. Och där är jag nu, med den där härliga känslan av att 100% av det jag gör är värdeskapande och utvecklande och den där spänningen/skräcken över att att inte ha en aning om det ska bli succé eller fiasko (Lön har jag inte plockat ut på 2 år…och det funkar det med så länge vi inte skiljer oss )
Tror inte jag vågat ta detta steg direkt från mitt hyggligt välbetalda mellanchefsjobb utan nyckeln för mig var att ta det där första steget bort från något.
Så…ta dig en rejäl funderar på vad du helst av allt gillar att göra. Vad skulle du pyssla med om du fick välja helt fritt. Ta ett steg i den riktningen. Och vet du inte riktningen, ta ett steg i någon riktning, det viktigaste är att du tar ett första steg, riktningen kan du alltid justera under resans gång
2 gillningar
No Risk, No Reward. 
En sak som slår mig när jag läser tråden är att du har ett arbete du kan göra på autopilot, det är bra betalt och du har hamnat i någon tanke att du har hamnat där du är av tur och nu är du rädd för förändring. D.v.s. du tror inte på att du är där p.g.a. din förmåga och att du därmed aldrig skulle kunna ordna ett nytt lika bra eller bättre arbete till samma lön. Är det känslan så förstår jag att det känns som en gyllene bur och det är inte helt ovanligt med ”imposter-syndrome”, det känner de flesta av oss från tid till annan. Så du behöver kanske försöka komma till insikt att du är där du är för att du har ett antal förmågor och att det inte alls handlar om att du bara haft tur.
3 gillningar
I viss mån har du nog rätt. Fast jag vet ju att jag har en bred kompetens och möjlighet att använda den på andra sätt. Det är bara det att ansträngningen att bryta loss, växla över och bygga nytt känns närmast oöverstiglig. Jag letar nog inte heller efter ett nytt jobb som tjänsteman för i grunden är det jag har bra nog. Det skulle möjligen vara på ett helt annat typ av bolag isf, kanske en startup med rätt förutsättningar.
Fan inte lätt att vara kräsen. 
Låter mer som lat. 
Du är rädd för att bryta loss och bygga nytt, men när man fastnat i gamla hjulspår och går på autopilot så kan det vara precis vad man behöver för att känna sig levande igen, man får passa sig för att bli för bekväm, mitt i allt har det gått alldeles för många år och ingen är intresserad av ens kompetens längre för man har rostat ihop av att gå på autopilot för länge. Som Christer Olsson säger “Det som inte är under utveckling är under avveckling!”
Det du kallar lat kallar jag effektiv
Jag skulle inte säga att jag gör mitt jobb på autopilot, och det är på pappret väldigt lätt att få det att se enormt utvecklande ut. CVt mår bra för tillfället.
Men det förtar ju inte känslan av att jag hellre hade gjort något annat.