Hur hade ni resonerat kring investeringar efter uppnådd ekonomisk frihet?

Spara och investera Pension
1

Hej alla kloka! :slightly_smiling_face:

(Om liknande trådar redan finns får ni gärna hjälpa mig att hitta dessa)

Jag skriver detta åt en äldre familjemedlem med hans godkännande. Han är nyfiken på hur andra hade resonerat i hans situation då han inte har någon i sin närhet (utöver mig) att bolla detta med.

Lite bakgrund:

Han är omkring 65 år och nybliven pensionär. Under sitt arbetsliv har han haft en hög inkomst och ett stort intresse för investeringar, framför allt aktier och fonder. Det har gjort att han idag har byggt upp ett betydande kapital.

Han har fortfarande ett stort innehav kopplat till sin tidigare arbetsgivare genom optioner som ännu inte har löpt ut, vilket innebär att en stor del av hans förmögenhet är koncentrerad till ett bolag. Detta innehav kommer successivt att avvecklas under de kommande åren.

Utöver det har han ett betydande kapital på ISK, fördelat mellan fonder (ca 60%) och aktier (ca 40%), samt flera miljoner placerade på fasträntekonton hos olika banker.

En detalj som också kan vara relevant är att han har en hög pension genom både allmän och tjänstepension. De löpande pensionsutbetalningarna täcker mer än väl hans normala levnadskostnader, vilket innebär att han i praktiken inte är beroende av avkastningen från sitt investerade kapital för sin vardagsekonomi.

Han har ett boende han trivs i, en sommarstuga och en båt. Han är inte särskilt materiellt lagd och känner inget behov av fler fastigheter, fler ägodelar eller någon högre konsumtion.

Nu till funderingen:

Han har på senare tid börjat ställa sig frågan vad syftet med hans fortsatta investerande egentligen är.

Å ena sidan tycker han fortfarande att börsen är väldigt intressant. Att följa marknaden och försöka fatta bra beslut har varit en stor del av hans liv under många år, och det är något han fortfarande tycker är både roligt och stimulerande.

Å andra sidan känner han inte längre något behov av att bli rikare. Han har redan en ekonomi som ger stor trygghet, pensionen täcker vardagen med god marginal och han är fullt medveten om hur privilegierad han är i den situationen. Ändå vill mycket alltid ha mer.

Dilemmat är därför att han egentligen inte behöver ta någon större ekonomisk risk, men samtidigt känner han att investeringar är ett genuint intresse. Han vill gärna fortsätta vara engagerad, men känner också att han kanske inte längre bör vara lika riskbenägen som tidigare. Dessutom vill han förvalta det kapital han byggt upp på ett ansvarsfullt sätt och inte riskera mer än nödvändigt, inte minst med tanke på barn och barnbarn.

Ett alternativ är förstås att helt enkelt luta sig tillbaka, resa mer och fokusera på annat i livet. Ett annat är att fortsätta investera, men med en betydligt försiktigare strategi (?). Kanske finns det också andra sätt att tänka som han inte har övervägt.

Hur hade ni resonerat i den här situationen? Om ni redan hade uppnått ekonomisk frihet och egentligen inte behövde mer pengar, men fortfarande tyckte att investeringar är både roliga och intressanta, hur hade ni tänkt kring risk, avkastning och förvaltning av kapitalet?

Stort tack på förhand för alla era tankar och perspektiv! :slightly_smiling_face:

2

Hade jag haft tillräckligt med pengar i lågriskplaceringar för att vara ekonomiskt fri (t.ex. en pension som täcker allt jag vill göra), då hade jag nog skickat vidare lagom mycket till nästa generation, samt satt resten i en global indexfond. Sparkonton, räntefonder o.s.v. är till för pengar som man behöver i närtid.

Om man har en större summa som man sannolikt aldrig behöver, och man av någon anledning inte vill ge förskott på arv, varför inte ha dem investerade på börsen? Sannolikheten att de helt går upp i rök är låg. Det finns två vanliga sätt som stora förmögenheter försvinner över generationer: för låg risk (dvs inflation) och för hög risk. Indexfonder eller en ordentligt bred aktieportfölj är rätt risknivå för en långsiktig förvaltning.

1 gillning
3

Välkommen till forumet!

Intressant frågeställning. Då jag förmodligen kommer hamna i en liknande situation OM jag väljer att jobba till 65, har jag funderat lite kring detta scenario.

Dels skulle jag fundera på om det vore en idé att hjälpa barn eller andra yngre släktingar på traven på något sätt, t ex med bostadsköp. Likaså om det finns något ställe där släkt och familj kan samlas som jag ville ta mig an att äga. Eller, om det inte finns, om det vore idé att skaffa?

Sedan om det finns någon förening eller annat sammanhang som låg mig varmt om hjärtat som jag skulle vilja stötta på något sätt.

I båda fallen ovan är det inte helt okomplicerat - det som jag ser som en fin gåva kan av andra, om det vill sig illa, tas som en förolämpning eller som en inbjudan att utnyttja mig. Eller bidra till att upprätthålla en ohållbar situation, beroende på skälen till behov av stöd.

Hur som helst, när ovan är utrett är det troligen inte mer än en bråkdel av hela förmögenheten som går åt till detta. Och knappt något av förmögenheten behövs för mina resterande levnadskostnader, med tanke på den starka pensionen.

En del pengar behövs dock för att upprätthålla aktieintresset. Jag skulle fundera på vad som är en lagom summa att avsätta för det, givet
a) tillräckligt stort för att kännas som meningsfulla belopp,
b) tillräckligt litet för att det inte ska göra så mycket om jag slarvar bort pengarna för att jag blir dement eller liknande.
Låt säga kanske 25 % av totalen?

Då har vi kvar kanske 50-70 % att fundera på. Dessa behövs varken till levnadskostnader, mina intressen eller släktingars behov här och nu. Då får de ligga tills ett behov av användning eventuellt uppstår, jag har ju kanske 30 år eller mer kvar i livet och mycket kan hända på den tiden bland nära och kära. Det som blir över (antagligen majoriteten) får bli arv. Jag skulle lägga en del tid på att fila på ett testamente för vart dessa pengar ska gå. Sedan skulle jag placera det i indexfonder. Tidshorisonten är ju lång och det finns inget förutsett behov av uttag i närtid.