Hur hanterar man känslan av att inte hänga med?

Det är en intressant modell att bo i en del av landet med lägre bostadspriser. Jag tänker mig att det vore möjligt att bygga en helt egen strategi baserad på det. Ofta brukar dock lägre bostadspriser vara kopplat till brutalt mycket högre kommunalskatt och höga kostnader för bilkörning, en nödvändighet för att kunna uträtta minsta småsak.

Om man har ett “generiskt” yrke kan jag tycka att det borde vara ett närmast självklart val att överväga att bo på mindre orter. Det gäller i synnerhet om det är ett yrke där lönenivån inte är anpassad till bostadsortens kostnadsnivå.

Det här med att flytta till annan stad pga lägre bostadspriser tycker jag känns som man missar en väldigt viktig aspekt. De flesta har ju både sin familj, sina vänner och sina arbetskontakter i den stad de bor i.

Att flytta från allt detta av enda anledningen att få mer boende för pengarna tror jag kan ge väldiga bakslag i form av sämre livssituation i många andra områden. Att bara överge alla och bygga upp ett nätverk igen är ju en stor uppoffring som man måste ta med sig.

Detta är inte enbart ett svar till dig Jens, då jag sett många andra trådar med samma argument :relaxed:

Jag vet inte om de förhållanden du nämner gäller de flesta i realiteten. För min egen del har jag i princip hela familjen och 90% av nätverket i Stockholm men jag delar inte bilden av det skulle vara någon självklarhet.

Att någon skulle flytta till en plats enbart för att få en viss kostnad på sitt boende tror jag inte på. Då ska man vara väldigt konstigt lagd. Ofta är det ju en viss livsstil som lockar och att träffa andra på den nya orten som gillar samma saker brukar ju inte vara så svårt. Jag tycker mer att det är intressant att försöka se på frågan ur ett ekonomiskt helhetsperspektiv och inte bara fokusera på fastighetspriser. Rent allmänt är min bild att den högsta livskvaliteten finns i halvstora städer. De behöver inte ha massor av tomma hus som är mer eller mindre gratis men har förstås ett annat prisläge än storstäderna.

Jag håller med dig. Vi bor i en stad som varken jag och min fru är ifrån, och har haft en lång väg med att bygga upp ett socialt nätverk. Än idag har vi inte så många vänner som vi hade i våra respektive hemstäder, och kommer förmodligen aldrig ha heller.

Att flytta nu igen för att få ett bättre boende än vad ekonomin mäktar med här hade slagit hårt, och förmodligen inte varit värt mödan.

1 gillning

Jag håller med TS om att det håller på att bli ett enormt problem att arbete knappt lönar sig i förhållande till att ha kapital, varför anstränga sig på jobbet om man ändå inte kommer kunna köpa det man strävar efter? Det var en intressant diskussion om detta i radion för en tid sedan:

4 gillningar

Precis så! En väldigt orättvis situation som en majoritet inte vill lösa. Frågan är hur mycket det förändrar produktiviteten och framtida vilja att anstränga sig när det ser ut så.

Jag kan själv känna att jag har kämpat hårt för att nå någonstans, för att sen inte känna längre att karriär spelar någon roll, för jag har ingen möjlighet att uppnå det där utan att:

  • starta och lyckas exceptionellt bra med ett eget företag
  • vinna på lotto
  • lägga allt sparande på någon extrem högrisk aktie/instrument för att hoppas att man har tur

Jag upplever att en stor del av tråden handlar om att man upplever att man har missat eller ännu inte gjort bostadskarriär och därför ligger efter? Men så kan man resonera kring alla andra investeringar som har utvecklats väldigt bra under senaste 10 åren och som man har “missat”. Bostadsmarknaden kunde lika gärna ha gått åt andra hållet, ingen visste för 10 år sen att den skulle utvecklas såhär. Det pratades en hel del om bostadsbubbla osv.

Jag tror man se se sitt boende för just ett boende och inte en investering. Sen förstår jag att det är väldigt surt när man vill flytta till ett hus, man sparar och någon flyttar målsnöret hela tiden.

Det har redan sagts väldigt mycket bra kring hur man ska tänka och resonera ifall man känner att man inte hänger med, men jag ville ta upp en grej.

Istället för att fokusera på att vilja köpa en sak/ting (hus, bil, etc) fokusera på den känslan du vill ha/uppleva. Kanske får du samma härliga känsla av att bo i en lgn, radhus eller kedjehus som att bo i en villa. Ibland sätter vi ribban onödigt högt för att uppnå det vi egentligen vill.

2 gillningar

Med den stora skillnaden att man inte bor i Bitcoin eller Tesla. Jag bryr mig inte så mycket om värdeökningen som faktumet att vi inte kan köpa ens i närheten av det vi egentligen vill ha, och som för ett par år sedan var en möjlighet.

Där har du helt rätt, men även kedjehus är utom räckhåll för mig, och ofta även radhus. Prisökningen under Corona har omvälvat de planer som vi hade.

1 gillning

Vad har du för alternativ?

Livet är orättvist och om det vore rättvist så skulle du bo i en pappkartong i Delhi och drömma om ett plåtskjul.

2 gillningar

Lite sen på bollen här men en fördel med att bo i invandrartäta områden är att människorna är trevligare och tar hand om varandra mer än i etniskt svenska områden. Att det är billigare blir bara ännu en bonus, så för all del hoppas ni har kvar era fördomar och bara vill leva i rena områden som inte är så ”komplicerade” :sunglasses:

2 gillningar

Framförallt så är har man lärt sig processen och har inte gjort sin förmögenhet på tur. Det är väldigt mycket viktigare påstår jag. För det här ju repeterbart. :+1:

Det är klart att alla inte har samma förutsättning och livet är inte rättvist och det är okej. Barnen kommer att klara sig i alla fall - kanske till och med bättre tack vare att vi inte hjälper dem. Jag tror många här i forumet inte hade varit där de är i livet idag om de hade fått en stor summa pengar som barn. Visst vill man hjälpa sina barn, men ibland kan det snarare stjälpa än hjälpa. :wink:

Ja, och vad spelar det egentligen för roll? Alla som lönearbetade på 70-talet hade en inflation på 10+ % som käkade upp lån, reallöneökningar på 19 % 1979 och 100 % ränteavdrag. När folk tittar tillbaka på vår tid så kommer de säga att vi hade låga räntor, 10 år av uppgång på börsen och så vidare. Varje tid har sina fördelar och nackdelar.

Om jag får ge lite oombedd feedback, så tror jag att din känsla egentligen handlar om något annat. Enligt den klassiska devisen:

Problemet är inte problemet. Problemet är alltid mycket större än problemet.

Det är svårt att coacha i anonymt och i skrift, men jag tror att om du tar ett samtal med en duktig coach så har du ett guldkorn som ligger och väntar. :wink: För det kommer inte spela någon roll vad vi än skriver rationellt och faktamässigt eftersom - som du skriver - det är en känsla som är ute och går med dig. En känsla ger oss ofta information, men den är klurig att dechiffrera.

Det kan handla om en ouppfylld förväntning (=besvikelse), en känsla av otillräcklighet, en rädsla eller något annat. Om jag ska fortsätta på den oombedda coachingen så handlar det ju ofta om att man inte vill “äga” eller “ta ansvar” för något som man har gjort eller inte har gjort i det här området i sitt liv. Det vill säga att man vill gärna skylla / peka på någon annan än sig själv.

Jag själv skyllde (i hemlighet) t.ex. i många år på @carolinebolmeson, att det var hennes fel att vi inte kunde köpa hus eftersom honm inte skaffade sig ett jobb på Novo Nordisk eller liknande efter sin Ph.D. och fick en lön på 50 000 DKK i månaden som hennes kollegor. Om hon bara hade gjort det (<= notera det oansvarig i att peka på Caroline) så kunde vi köpt vårt hus mycket tidigare. Lösningen för mig kom när jag fick syn på det, kunde ta ansvar för det, släppa förväntningen på Caroline och ta ansvar för det själv. Det löste knutar både med boendet, relationen med Caroline och det ekonomiska…

10 gillningar

Det här forumet har en tendens att frammana jämförelser mellan en själv och andra. Det är inte konstigt med tanke på att många av trådarna på forumet är väldigt rakt på sak i stil med “vad är din lön” och liknande.

Tyvärr finns det en omåttlig tendens hos oss människor att hela tiden jämföra oss med den övriga flocken. Oavsett var i den förmenta hierarkin en befinner sig sneglar vi på våra medmänniskor och känner oss otillfredställda på ett eller annat sätt. Att söka tillfredställelse genom jämförelse tycks dock vara en omöjlig uppgift. Det omtalade gräset på andra sidan kan alltid bli lite grönare, finare, torrare, våtare, längre, kortare eller vad man nu har för egna prefenser vad gäller gräs.

Även om du skulle ha allt det du räknar upp skulle det alltid finnas något ytterligare att sukta efter. Det är ett mentalt hamsterhjul och det tycks mig vara ovärderligt att ta sig ur det hjulet för att slippa den ständiga jakten efter mer. Hur gör man då det? Det är en bra fråga som många visa män och kvinnor och hela religioner försökt besvara. Men den diskussionen kanske är mer passande på ett forum för filosofi.

4 gillningar

Nu kan jag ha missat nåt svar i denna tråd så ber om ursäkt om jag upprepar gammalt argument. Men pengar man har i bostaden känner man (jag) sig inte rik på. Det går ju inte att använda till nåt annat än bostaden. Hade jag haft samma summa i en pengamaskin hade jag kunnat lyfta en mycket behaglig summa per år och göra betydligt mer än vad jag gör nu. Nu bor jag bra och jag kan i princip välja vilket område jag vill (dock inte vilket objekt som helst). Det är trevligt. Men det innebär ju inte nån ekonomisk frihet i vardagen, det känns som många konstaterat mest som låtsaspengar.

4 gillningar

Det ligger väl lite inbakat i själva konceptet för forumet. Alla placeringsidéer jämförs ständigt med index, det vill säga med hur andra människor presterar. Det är sida upp och sida ner med hur man ska tänka när man väljer en globalfond som är någon promilleenhet billigare, allt för att inte prestera sämre än andra. Gärna illustrerat med ett diagram där man kan se hur mycket man förlorat de senaste tio eller tjugo åren på att man inte gjorde rätt då.

Det skulle bli annorlunda diskussioner om vi slutar jämföra med index och i stället nöjer oss med ryggdunkar, handhjärtan och styrkekramar till alla som skriver om någon kul placeringsidé. Men jag tror inte det är önskvärt.

Jag lider också av känslan att inte hänga med. Det kan kännas tungt när man lite väl sent i livet tar tag i sin ekonomi, lever riktigt spartanskt i några år, jobbar extra och sparar ihop en miljon, och så går man in på forumet och läser att en miljon minsann inte är särskilt mycket i dagens samhälle och faktiskt inget att fira. Men man kan i alla fall få tips på några tacksamhetsövningar så att man åtminstone känner sig rik om man blundar hårt och jämför sig med människor i tredje världen.

2 gillningar

Cornucopia?: Jämför dig inte med andra - om du inte vill vara bitter - sätt upp dina egna mål och jämför med dig själv! (cornubot.se)

Just det här med att formulera, skriva ner och följa egna mål är väldigt viktigt och något jag följer. Jag använder inte forumet för att jämföra mig med andra, utan för att diskutera ekonomi och se hur andra tänker gällande vissa placeringar. Jag tycker på samma gång inte att andra ska jämföra sig med mig. Bostaden är ju ofta ett tillgångsslag som man antingen äger eller inte. Det är svårt att sälja 10% av huset för att täcka en utgift. Man kan ju ytterligare belåna huset (om ekonomin och banken går med på det). Alla måste bo någonstans och bortsett från en stor livsförändring så är det svårt för många att skala ner utan stor påverkan på livet. För egen del så räknar jag inte med huset som en tillgång i min balansräkning, det kan vara en väldigt bedräglig grej.

Att kallt räkna med att man även i framtiden ska “få betalt för att bo”, tror jag inte på. När det gäller småhus så är ju den enda sanna (och hållbara värdeökningen) markpriset. I övrigt så måste man ju investera i huset för att bevara skicket över tid.

Lite info från Avanza om deras miljonärer:

Vem är vår genomsnittlige miljonär?

Även om andelen miljonärer ökat är det fortfarande en tung övervikt män som når milstolpen. Av våra kunder med över en miljon i sparkapital är 75 procent män. Genomsnittsåldern för våra miljonärer är 52 år.

Hur sparar våra miljonärer?

Bland våra miljonärer ser vi ett högt månadssparande, genomsnittet ligger på 9 200 kronor.

4 gillningar

Jag tror inte att loppet är kört.
Mina föräldrar byggde på 70-talet, sålde på 00-talet och gjorde bostadskarriär. Köpte stuga på 00-talet och sålde 15 år senare och gjorde bra vinst igen.
Jag köpte 07 och värdet har ökat med ca 40%.

1 gillning

Men då förstår jag heller inte problemet. TS som jag svarade hade över två miljoner, det är en bra insats för att köpa en lägenhet/villa, då är hen med i race:et. Då kanske du svarar, men kan ju inte köpa nu, nu är alla bostäder så högt värderade. Skulle nog vilja påstå att det är ju just den risken man tar när man köper en bostad, den kan gå både upp och ner i värde. När jag köpte jättedyrt 2001 så trodde många av mina kompisar att jag skulle bli utfattig. Det blev jag inte. Var inte alls garanterad att den skulle gå upp i värde, precis på samma sätt att TS bostad inte skulle kunna vara med i ett nytt rally under en tioårsperiod.

Känns som om man lever ett ganska bittert liv ifall man är avundsjuk på att folk inte förstod den risk de tog när de köpte en bostad och därmed tjänade mycket pengar utan att fatta varför???

Det var några tuffa insikter som orsakade en del grubblande som kostade lite nattssömn, men det är det nog värt :slight_smile: Tack för dem!

Intressant att höra dina utmaningar, fast jag grubblar lite om du ändå inte var delvis “rätt” ute i att klandra din fru.

Jag menar: din fru valde ett sämre betalt jobb trots bra och eftertraktad utbildning, och lösningen på era problem/utmaningar var att du blev lyckosam entreprenör, vilket möjliggjorde att ni kunde skaffa huset, och annat i livet. I vårt fall jagar min fru jobb, inga fina jobb, typ det mesta, och jag har inte driv att bli superentreprenör (jag tjänar redan bättre än andra för min utbildnings- och erfarenhetsnivå). Baserat på det jag vet utifrån tycker jag inte att du, som en del av en relation, inte gjorde så fel som pekade finger, för att ni skulle uppnå era drömmar.

Du tänker nu kanske att man inte kan jämföra, och att det till viss del är mitt fel som inte vill bli entreprenör, och du har helt rätt, men jag frågar mig inom mig hur det gått för dig och frun om du inte bidragit med det finansiella som du gör (långt över en vanlig lön). Ni hade kanske inte köpt huset bland annat. Hade du ändå nått samma insikt trots att utfallet blivit ett annat?

Återigen tack för de tänkvärda orden, och det ligger uppenbarligen något som gnager i mig. Jag får överväga om jag kan grubbla fram en lösning själv eller om jag ska vända mig till någon.

Du kommer känna dig rik den dagen du ska byta boende. Det sammanhang när känslan uppkom hos mig :slight_smile:

1 gillning

Tack för att du tog feedbacken så ärligt och värdigt samt att vi på forumet får vara din “bullshit-detector” som Adam Smit brukar skriva i sina böcker. :+1::pray:

Jag var ju helt övertygad om att det var “rätt” och “sant”. Det är det ju ingen som objektivt kan invända mot. Hade @carolinebolmeson tagit ett välbetalt jobb hade vi kunnat flytta in tidigare. På samma sätt kan man objektivt leka leken att det är högst oansvarigt att tänka så eftersom jag pekar på någon annan och ger dem makten.

Det är ju det som är leken med “ansvar” i personlig utveckling. Om man leker leken att:

Jag är ansvarig för allt som händer och inte händer i mitt liv

ÄVEN sådant som påverkar andra människor, typ: “det är något jag har gjort eller inte har gjort att den människan agerar så” så får man möjligheten att göra något åt det. Jocko Willink skriver fantastiskt om det i sin bok “Extreme ownership”. För alla chefer finns det ett liknande påstående i hans bok som lyder:

There are no bad teams. Only bad leaders.

Ouch. :wink: Saken är dock att vår naturliga default är att vi gärna vill skylla och peka på andra, på omständigheter och på saker utanför vår kontroll. Men då ger vi också upp möjligheten att göra något åt dem. Någon annan sitter då på nyckeln att förändra och göra det som jag önskar möjligt. Problemet blir då - vad händer om de inte vill? Som t.ex. caroline i mitt fall som inte ville jobba på Novo Nordisk. Jag hittade många argument och bevis för att jag hade rätt och hon hade fel.

Vändningen för mig kom när jag fick frågan mer eller mindre; vad är det som är viktigast för dig? Är det att Caroline tjänar 50 000 i månaden och ni flyttar till hus med konsekvensen att hon blir olycklig? Eller finns det andra sätt att lösa det?

Det var då målet uppstod för oss att vi inte ska bli beroende av Carolines lön. Sedan fanns det ju många lösningar på det problemet. Carolines default - än idag - är att dra ner och flytta till ett mindre boende. Hon hade hade klarat sig på en betydligt “mindre” livsstil än vad vi gör idag. Det var å andra sidan inte okej för mig.

Så efter ett tag (processen tog flera månader) så landade jag i att det är lättare / roligare / mer önskvärt för mig att tjäna en extra lön för Caroline än att skippa huset / leva en billigare livsstil och att Caroline och vi är lyckliga. Sedan behöver det inte vara rätt lösning för andra, men det var ett sätt för mig att ta “extreme ownership” även för ett problem som jag egentligen inte tyckte var mitt eget.

Hoppas ovan “makes sense”… :wink:

5 gillningar

Den meningen sammanfattar kärnan i hela resonemanget väl, tycker jag. 95 % har väl inte drivet där att på egen kraft tjäna en extra lön för att täcka upp för den lön som ens partner inte “vill” tjäna, så för dem blir alternativet att köra på som det är. All kudos till dig som har drivet och hjärnan för att lyckas med det :slight_smile:

I vårt fall kan jag bli lite frustrerad att min fru inte har lyckats fixa en tillsvidareanställning, samt haft svårt att slutföra utbildningar etc, men jag vet samtidigt att hon kämpar på och gör sitt bästa. Jag anser mig inte peka finger utan känner snarare att det mesta hänger på mig, vilket objektivt sett stämmer.

Nu skrev jag en lång utläggning som jag knappt själv förstod, men jag håller här. Stort tack för ditt tankespjärn. Jag tog bort den för att bespara forumet från förvirrade idéer. Jag kan inte annat än konstatera att vi är i sämre läge än vissa, och bättre än andra. Jag får nog bara acceptera det, och känslan kommer nog minska/försvinna den dagen då vi väl skrivit på ett köpekontrakt och till slut tar oss till ett hus/radhus.

Återigen tack för det anonyma coachandet! Jag uppskattar verkligen det och tar till mig.

3 gillningar