Du har helt rätt. Då vet jag vad jag ska införskaffa i julklapp till mina problematiska kvinnliga kollegor. Allt i ett försök att få de att skratta och må bra givetvis.
Hädanefter är min generella rekommendation: billiga globala indexfonder och dildon till den som vill vara kreativ. Ey…DildoTillsammans?
Förresten vet du vart jag kan köpa aktier från aktiva dildofabriker? Tror detta kan bli nästa stora folkrörelse.
Nu var det inte “jag” som gjorde det, som jag skrev, vi var en grupp på 5 personer eller mer (Detta är alltså över 20 år sen)
Men i filmjölkslandet är konsensus att man ska gå i “parterapi” för att lösa problem på jobbet, jag skulle gladligen få en dildo i min internpost jämfört med det alternativet om mina kollegor tyckte jag var en jobbig jävel.
Detta var en person som alltså var elak mot alla, bolaget hade över 500 anställda och hon hade en kritiskt tjänst som vi alla var beroende av.
Problemet löstes på en vecka.
Skulle jag gjort så idag? Då frågar jag Er @Hemflyttad och @SpaceAce om ni gjort något tidigare i Era liv som ni inte skulle gjort idag?
Nu försöker du bara distansera dig själv från handlingen. Uppenbarligen var du involverad nog för att ge det som ett tips 20 år senare.
Usch vad hemskt det är att man ska behöva prata ut om sina känslor med andra. Helt klart mycket smidigare att skicka iväg en dildo. Du verkar fortfarande stå vid att det är ett effektivt sätt att hantera konflikter på och då förstår jag inte hur det är relevant att det var 20 år sedan eller att ni var ett gäng mobbare?
Storleken på bolaget, stjärnornas konstellation eller månens vinkel relativt jorden är irrelevant. Ni gjorde en taskig grej, man hoppas att det faktum att du skriver om det här 20 år senare kanske är någon form av katharsis.
Må bäst
Ja, enligt honom löstes ju problemet på en vecka. Hade de istället valt att sitta o prata om sina känslor istället, så hade de kanske suttit och pratat än.
Funkar prata känslor-metoden någonsin egentligen? Det leder väl ofta bara till att den som pekas ut som problemet helt tappar ansiktet och det blir jättejobbig och tryckt stämning och enda kvarvarande lösningen blir då att problempersonen byter jobb.
Ja du, jag har ingen aning om prata-känslor-metoden är det det bästa alternativet. Min fru är fortfarande tillsammans med mig och vill tro att parterapin haft effekt där. Mina tre pojkar kan sätta ord på sina känslor istället för att vara fysiskt utåtagerande vilket jag hoppas är en positiv egenskap.
Du kommer tyvärr inte ut ur en sådan situation utan att någon part känner sig kränkt/upplever det som jobbigt/vill genast byta arbetsplats. Men jag vill gärna tro att det finns bättre sätt att hantera det på än att skicka en dildo? Hur hade du löst det för att återgå till tråden?
Jag håller med dig. Det krävs en speciell typ av person för att komma på såna rent ut sagt korkade idéer. Hade det drabbat mig, min hustru eller vän hade jag försökt röka ut personen med alla till buds stående medel och sedan polisanmält för trakasserier. Hade det drabbat en kollega hade jag försökt ta reda på vem som var avsändare och sedan tipsat mottagaren.
Självdistans är bra att kunna ha. Om nån vill skicka mig en dildo? Jaha vad bra då slipper jag köpa en egen 
Tydligen upphörde problemen vilket var huvudsaken i det här fallet.
Är du lika rolig på fest? Ta itu med den dåliga kollegan som drar ner alla istället. Utilitarismen är rätt bra som grund ändå.
Här har du lite väl mycket distans upplever jag. Ingen motsätter sig att en dildo är en fantastisk skapelse av orgasmiska proportioner. Om du tar ett steg bakåt (inte för långt) så beskrivs en situation där 5 vuxna personer skickar en dildo till en jobbig kvinnlig kollega på ett helt annat våningsplan. Vi vet inte heller om man försökt kommunicera med henne tidigare.
Problemen upphörde för @direktorn vi vet däremot inte vilka problem det kan i sin tur ha skapat åt henne eller organisationen som helhet.
Vem skriver att man inte ska göra något åt “dåliga kollegor”? Det är väl hur man gått tillväga som är högst problematisk. Jag kan också trakassera mig fram till en lugnare arbetsplats. Men vem vet, kollegan kanske bara skrattade och gick vidare. Läsförståelse är också en rätt bra grund.
Jag har inte skrivit att det hela var en fantastisk lösning bara att jag inte tycker att reaktionerna behöver vara så stora.
Hade chefer gjort sitt jobb och slutat att vara konflikträdda och mesiga hade vi sluppit sådant här. Det är till syvende och sist AG’s ansvar att arbetstagare jobbar och trivs på jobbet.
Du verkar engagerad med hjärtan @Noomi, skriv gärna en kommentar istället. Du är väl chef?
Du och jag avgör tyvärr inte vad som är en proportionell motreaktion till något som skulle kunna klassas som sexuell trakasseri på en arbetsplats. Vi vet för lite om kontexten för att kunna avgöra om det är en prank eller en djupt traumatiserande händelse.
Ja chefer borde göra sitt jobb. Men avsaknaden av dessa ger inte arbetstagare rätt att hantera konflikter på ett tvivelaktigt sätt. Lite ansvar får man tilldela alla i en organisation.
“och sedan bli polisanmäld för trakasserier” antar jag att du avsåg skriva. För det är ju trakasserier du säger att du avser ägna dig åt.
Din personlighetstyp är ett problem på arbetsplatser. Du kan uppleva någon oförrätt och då starta krig med alla du upplever levererar sådana.
I och med att du trakasserar andra så är det sådana som du som tråden handlar om.
Det här förvånar mig lite. Om någon får en dildo med posten så drar den slutsatsen att “aha jag måste sluta vara dryg”? Upplever det som en väldigt långsökt tolkning. Undrar om vi inte saknar någon/några delar av historien.
För övrigt måste jag säga att under alla år jag jobbat sen mina första sommarjobb på 90-talet så hade en skickad dildo till kvinnlig kollega varit en väldigt märklig handling. Kan inte alls se framför mig ett sammanhang där det bara skrattats bort.
Nej och därför finns inget rätt eller fel svar, endast subjektivt. Om det är djupt traumatiskt att få en dildo av en okänd person finns en djupare problematik som behöver tas om hand.
Alla har ansvar på en arbetsplats men ytterst är det chefen 
Något de gärna flyttar neråt i organisationen så det är viktigt att känna till.
Min tolkning av berättelsen var att orsaken till kollegans beteende skulle ha varit en frustration som försvann efter att hon fick gåvan.
Vad du och jag anser om händelsen är subjektivt. Däremot finns det säkert ett objektivt rätt svar i vad som gäller i denna situation rent juridiskt. Detta oberoende om vederbörande har inneboende trauma eller tagit det hela med glimten i ögat.
Beror på hur personen tar det hela. Men självklart finns policies som chefer blint “måste” lyda.
Men det är ju klart enklare för en chef att reagera och agera utifrån synliga pranks. Svårare att komma åt mer lågintensiva processer med subtil mobbning och därtill följande försurade arbetsmiljö. Det senare gör klart större skada än en dildo i brevlådan.
Vet inte om det finns någon nidbild av planekonomi. Verkligheten brukar överträffa dikten som det heter.
Men en sak kan sägs och i offentlig sektor så styrs inte ledare i organisationen av att saker skall fungera, utan av personliga relationer med andra ledare. Framförallt de som är ovanför. Den relationen blir A och O för en ledare som vill överleva och göra karriär.
Om den egna verksamheten går illa så svarar man bara på klagomål genom att begära mer resurser.
Det var troligen baserat på näringslivet i en krissituation som gällde under 30-talets depression.
Vid kriser reagerar ledare så att de vill ha mer detaljkoll för att säkerställa företagets överlevnad. Det är kanske inte så rationellt, men ett mänskligt beteende.
Ett byggföretag som fått beställning på ett hus sitter med en rad sekventiella beroenden. Det tvingar fram en plan. Man åker på böter om man levererar för sent. Och binder kapital under leveranstiden.
Det slutar i en optimering där man gör en plan för att använda resurser så optimalt som möjligt.
I marknadsekonomi finns ägare som vill ha avkastning på sitt (pensions)sparande. Det driver fram ett kostnadseffektivt agerande. Och så finns konkurrens. Det pressar ned pris. Det är mer de två sakerna som definierar skillnad mellan marknadsekonomi och planekonomi.
Men dessa två saker driver fram ett rationellt agerande inom företag. Problempersoner som obstruerar blir någon man vill få bort.
Mot detta står (i Sverige) fackföreningar och lagstiftning. Där jag arbetade på 90-talet fanns problempersoner, men företaget kunde inget göra för facket sa blankt nej. (Detta ändrades dock när de fackliga representanterna ändrades i slutet på 90-talet).
Generellt skulle jag säga att arbetsplatserna (iaf kontor) har liberaliserats under mitt arbetsliv.
Förr var det mer så att linjechefer bestämde (gärna efter eget huvud) och deras beslut fick inte ifrågasättas. (Jfr magement by perkele som man sa i Finland).
Numera ansvarar linjechefer för personal och processer. Linjechefer tar inte produktrelaterade beslut utan de jobbas fram av gräsrötter enligt processerna. De som beställer utveckling är produktledare som också är gräsrötter.
Internt finns alltså beställare och leverantörer. Sedan ankommer det på linjecheferna att besätta positionerna med kapabla individer och att se till att processerna fungerar.
Och på randen finns då konkurrens och marknadspris.
Den som försöker sälja Trabanter med 10 års leveranstid kommer inte överleva iom att kunderna kan köpa en BMW.
Marknadsekonomin tvingar fram effektiva processer och att man kan rekrytera kompetent folk och att problembeteenden elimineras. Detta har gjort att problempersoner har svårare att bli anställda och hatat mot HR och rekryterare vuxit.
De senaste 10 åren upplever jag som ganska befriade från problempersoner på mina arbetsplatser. Och nyrekryterade nyexade är förvånansvärt befriade från den gapighet och arrogans som annars följer med den åldern.
Just lön enligt popularitet bland kollegor vet jag inte om jag ser något libertarianskt i. Men lön enligt bidrag till verksamheten tror jag sker ganska hyggligt. Man lyckas i stället sortera bort de improduktiva. Varje linjechef har ett starkt incitament att ha kompetent personal, för fungerar inte dennes enhet i privat sektor så blir denne utbytt. Lojalitetsrelationer hjälper inte här.
Planekonomi är bäst för den som föredrar stagnation och misär. Jag känner inte till något bättre sätt att ordna det. Närmaste konkurrenten är konservatism. Den är i sig duktig på att ordna stagnation också. (Positionerna besätts enligt börd och inte duglighet). Egentligen bara liberalism som ordnar tillväxt.
Okej. Vet du om man försökt prata med chefen i detta fall?