Vet inte om det finns någon nidbild av planekonomi. Verkligheten brukar överträffa dikten som det heter.
Men en sak kan sägs och i offentlig sektor så styrs inte ledare i organisationen av att saker skall fungera, utan av personliga relationer med andra ledare. Framförallt de som är ovanför. Den relationen blir A och O för en ledare som vill överleva och göra karriär.
Om den egna verksamheten går illa så svarar man bara på klagomål genom att begära mer resurser.
Det var troligen baserat på näringslivet i en krissituation som gällde under 30-talets depression.
Vid kriser reagerar ledare så att de vill ha mer detaljkoll för att säkerställa företagets överlevnad. Det är kanske inte så rationellt, men ett mänskligt beteende.
Ett byggföretag som fått beställning på ett hus sitter med en rad sekventiella beroenden. Det tvingar fram en plan. Man åker på böter om man levererar för sent. Och binder kapital under leveranstiden.
Det slutar i en optimering där man gör en plan för att använda resurser så optimalt som möjligt.
I marknadsekonomi finns ägare som vill ha avkastning på sitt (pensions)sparande. Det driver fram ett kostnadseffektivt agerande. Och så finns konkurrens. Det pressar ned pris. Det är mer de två sakerna som definierar skillnad mellan marknadsekonomi och planekonomi.
Men dessa två saker driver fram ett rationellt agerande inom företag. Problempersoner som obstruerar blir någon man vill få bort.
Mot detta står (i Sverige) fackföreningar och lagstiftning. Där jag arbetade på 90-talet fanns problempersoner, men företaget kunde inget göra för facket sa blankt nej. (Detta ändrades dock när de fackliga representanterna ändrades i slutet på 90-talet).
Generellt skulle jag säga att arbetsplatserna (iaf kontor) har liberaliserats under mitt arbetsliv.
Förr var det mer så att linjechefer bestämde (gärna efter eget huvud) och deras beslut fick inte ifrågasättas. (Jfr magement by perkele som man sa i Finland).
Numera ansvarar linjechefer för personal och processer. Linjechefer tar inte produktrelaterade beslut utan de jobbas fram av gräsrötter enligt processerna. De som beställer utveckling är produktledare som också är gräsrötter.
Internt finns alltså beställare och leverantörer. Sedan ankommer det på linjecheferna att besätta positionerna med kapabla individer och att se till att processerna fungerar.
Och på randen finns då konkurrens och marknadspris.
Den som försöker sälja Trabanter med 10 års leveranstid kommer inte överleva iom att kunderna kan köpa en BMW.
Marknadsekonomin tvingar fram effektiva processer och att man kan rekrytera kompetent folk och att problembeteenden elimineras. Detta har gjort att problempersoner har svårare att bli anställda och hatat mot HR och rekryterare vuxit.
De senaste 10 åren upplever jag som ganska befriade från problempersoner på mina arbetsplatser. Och nyrekryterade nyexade är förvånansvärt befriade från den gapighet och arrogans som annars följer med den åldern.
Just lön enligt popularitet bland kollegor vet jag inte om jag ser något libertarianskt i. Men lön enligt bidrag till verksamheten tror jag sker ganska hyggligt. Man lyckas i stället sortera bort de improduktiva. Varje linjechef har ett starkt incitament att ha kompetent personal, för fungerar inte dennes enhet i privat sektor så blir denne utbytt. Lojalitetsrelationer hjälper inte här.
Planekonomi är bäst för den som föredrar stagnation och misär. Jag känner inte till något bättre sätt att ordna det. Närmaste konkurrenten är konservatism. Den är i sig duktig på att ordna stagnation också. (Positionerna besätts enligt börd och inte duglighet). Egentligen bara liberalism som ordnar tillväxt.