Jag skulle inte definiera nivå 4 som ~10M SEK. Nivå 4 ensam för mig är ~15-20M (med sambo 25M+). Ej inräknat primärbostad såklart.
Tid är en oerhört viktig faktor, vilket kan irritera den otålige.
(Time in market …)
1 gillning
Då får man nya problem med den trappan.
Person A: Bor i hyresrätt, har 500k på sparkonto.
Person B: Bor i villa. 500k på sparkonto.
Villan har ett nettovärde på 2 miljoner kr.
Om vi inte räknar in bostaden så anser du att dessa båda ligger på samma nivå. Gör de verkligen det?
6 gillningar
På min korta tid här på forumet har jag lärt mig en sak, och det är att @janbolmeson är en fena på statistik och grafer. Jag tyckte t ex poddavsnitt 374 var kul. Där djupdyks det i siffror om hur rik svensken är. Läs mer här: 374. Hur rik är svensken 2024?
3 gillningar
Eller som en välbemedlad bekant sa för några år sen, att den stora skillnaden kommer när du har 20 miljoner på kontot, över det märks det inte längre på samma sätt.
4 gillningar
Jag tycker trappan i sin nuvarande form fyller sin funktion även om livet nog kan te sig väldigt annorlunda beroende på hur man nått till en viss nivå, t ex om man har låg eller hög inkomst eller om man ärvt en massa pengar på ett bräde. Det är lite syftet med den här tråden.
Som @AimHigher skriver är det stor skillnad att äga sin bostad mot att inte göra det. Sen kan man tvista om pensionen ska räknas in men även där så tycker jag ändå att TJP ska räknas in. Statlig pension inkl PPM är mer tveksamt men det beror på vad syftet med jämförelsen är. Till exempel spelar det stor roll om man jämför med andra länder med andra typer av försäkringssystem. För nivåer på 4+ blir det dock inte så avgörande och som många redan konstaterat är det inte tanken att det ska vara så exakt utan en vägledning i att olika stadier kräver olika strategier för att ta sig vidare.
I flera av de poddavsnitt jag lyssnat på konstateras det att “de flesta svenskar inte är dåliga på pengar, de tjänar bara för lite”. Det är så sant som det är sagt och därför är utbildning en bra och säker väg tidigt på trappan. Det ökar möjligheterna till en bra lön med möjlighet att lägga undan. När man kommit upp en bit på trappan spelar lön (och därmed utbildning) mindre roll rent ekonomiskt. Då är det istället avkastningen från ditt upparbetade kapital som gör skillnad.
2 gillningar
Då förstår jag det som att du satsar på RE också? Jag blir nyfiken på hur du definierar det, är det FatFIRE eller LeanFIRE? Eller kanske BaristaFIRE? 
Jag har själv inte som mål att sluta jobba, även om det kanske kan hända då jag har många år kvar till normal pensionsålder. Det viktiga för mig är I:et i FIRE, dvs att själv ha makten över sin situation.
Det är tanken…jag kallar det nog “leva-som-idag-FIRE” så jag nu ca 2år levt på 20.000:-/mån o det tänker jag blir lagom i FIRE.
Dock med en “ny bil” pott o en “saker jag inte tänkt på pott” vid sidan om “fire potten”
2 gillningar
Jag har varit sparsam sen jag var barn. Uppväxt i lägre medelklass familj. Vi bodde i radhus och båda mina föräldrar jobbade i låglöneyrken. Det blev svettigt under 90-tals krisen med höga räntor och när farsan även blev långtidssjukskriven i samma veva. Tror det har präglat mig mycket. Fick själv spara ihop till körkort och startade mer eller mindre från noll. Utbildade mig till civilingenjör och jobbade som en galning de första fem åren efter examen. När kroppen tillslut fick nog av stressen, började jag ifrågasätta vad jag höll på med och vad jag verkligen ville med mitt liv. Under dessa år sparade jag ca 10% av lönen och levde ganska slösaktigt. Livskrisen med lättare stressutmattning ledde mig in på banan mot FIRE (tack @Miljonar_innan_30, MMM mfl). Året innan utmattningen hade jag gått över från anställd konsult till att köra via eget AB. När jag åter började jobba igen efter ett par veckors sjukskrivning började jag även spara som en galning. Levt billigt singelliv i hyres etta med cykel som främsta transportmedel och matlådor till jobbet för det mesta. Några långresor med sabbatsår har det blivit men annars har allting bara rullat på fram tills nu. Haft en sparkvot på 60-80% de senaste 11 åren tack vare låga levnadskostnader kombinerat med hög ersättning via eget AB och ingen avsättning till tjp. Allt överskott har investerats löpande. Har nu nått ett läge på Nivå 4- där avkastningen täcker mina levnadskostnader (FI?). Jobbar fortfarande, men har börjat lätta på gasen och unnar mig mycket mer istället för att spara för framtiden. Snöbollen rullar på bra av sig själv numera, så det är hög tid att växla över och dra ner på sparandet. Drömmer om familjeliv där FI-kapitalet kan möjliggöra både hyggligt hus och mer tid med (förhoppningsvis) framtida barn. Att sluta jobba helt är något jag skjutit på framtiden. Har för kul på jobbet för att sluta helt trots att en enklare FIRE nu är möjlig.
5 gillningar
En kombination av
- Lön över medianen - sparade noll
- Gick in i väggen - svängde om och blev intresserade av FIRE, investeringar och privatekonomi
- Var toksnål kanske fem år
- Downsizade - sålde radhuset och köpte lägenhet
- Trackade all ekonomi - har låga kostnader i vardagen och inga lyxprylar
- Startade eget (inom IT och utbildning - pension/aktier/privatekonomi)
- Lärde mig göra smarta val med min pension
- Investerar privat (mer säkert med åren).
- Har fortfarande en sparkvot på ca 50% - mkt tack vare utdelning från bolaget.
Så pengarna kommer i huvudsak från värdetillväxt på pensionen, ökat värde i bolagen samt en mindre del (i förhållande till de övriga) från eget sparande/investerande.
Det känns skönt att inte behöva oroa sig över ekonomin. Jag kommer att fortsätta vårda det jag har och driva bolag i många år till (även om det kanske bara sker på halvtid eller mindre). Använder mer och mer av kapitalet till att göra min vardag rikare - bättre mat/vin/resor och tex dyrare frisörbesök, en robotdammsugare och en Nespresso-bryggare.
Pengar kommer och går, jag ser ingen anledning att hålla krampaktigt i dem - jag är trygg i att jag kan tjäna nya om det behövs.
9 gillningar
Jag är inte FI än, men väljer ändå att svara då min historia och nuvarande strategi kanske kan inspirera.
Jag kommer från relativt fattiga förhållanden, med en ensamstående lågutbildad mamma som varken kunde något om ekonomi eller pratade om pengar. Det var mycket fattigdomstänk (och gnäll) hemma när jag växte upp: “De där rika jävlarna, de förtjänar inte pengarna de tjänar”, “Pengar är till för att brännas”, “Det finns viktigare saker än pengar i livet” – ja, ni vet. Men trots detta levde vi ett rikt liv. Mamma var duktig på att leva billigt och jag kände mig inte fattig, även om jag fattade att vi var det rent monetärt. Mamma lagade all mat från grunden, ofta nyttig men billig mat, som mycket bönor och basvaror som morötter, blomkål och potatis. Att äta äggmackor, gröt med hemgjord äppelmos och spenatsoppa 2–3 gånger i veckan kändes inte negativt alls, och jag kan än idag äta så flera gånger i veckan. Vi åt sällan ute eller köpte pizza (mamma gjorde sin egen!), men när vi väl gjorde det kändes det så satans lyxigt. Det var tidiga minnen av hur glädjen i upplevelser ofta beror på hur unika de är. Jag ärvde ofta kläder, åkte sällan utomlands och fick t.ex. sälja min gamla dator (C64) innan jag köpte en ny (Amiga 500). Jag kan inte minnas att jag upplevde detta som fattigt, snarare gav det mig värdefulla insikter om att livet kan vara rikt trots brist på pengar. Det hjälpte mig otroligt mycket senare i livet, men mer om det sen…
När jag som 19-åring lämnade boet för att plugga och senare doktorera, hade jag varken pengar eller kunskap om ekonomi. Trots en knaper ekonomi blev det alltid pengar över varje månad. Jag minns att jag inte kunde förstå varför mina studiekamrater hade svårt att få ekonomin att gå ihop, trots liknande boendekostnader och utan familj. Då började jag förstå den positiva effekt min fattiga uppväxt haft – dels att jag automatiskt levde enkelt men gott, dels att ett enkelt liv kan vara just gott. Jag saknade dock kunskap om investeringar då, vilket jag önskar att jag hade – då hade jag nog varit FI idag. Men det var tidigt 2000-tal, och det fanns inte samma utbud av nätforum och hemsidor om privatekonomi som idag.
Först i 35–40-årsåldern kom jag i kontakt med investeringar, särskilt månadssparande i indexfonder. Jag hade då ofta cirka 20 000 kr över varje månad, tack vare löneutveckling och att jag fortfarande levde som jag gjort under studietiden. Det var inte för att jag kände mig fattig trots högre inkomst, utan för att jag inte ville leva annorlunda. Visst hade jag en viss “lifestyle creep” i att jag började äta ute mer och unna mig fika med godsaker, men annars gick pengarna inte åt, och jag hade inga barn då. Tjejerna jag dejtade hade ofta enklare ekonomier, vilket också bidrog till att jag behöll en enkel livsstil.
För sju år sedan började jag investera, först i enskilda aktier, men insåg snabbt att det inte var hållbart om jag ville ha bra avkastning och kunna sova gott om natten. När min nuvarande fru efter 1–2 månader med enskilda aktier hittade rikatillsammans.se blev globalfonder och “just keep buying” min strategi sedan dess.
Jag har i snitt investerat 20–24 000 kr varje månad och har nu cirka 2,8 miljoner kronor i investerat kapital. Jag är 48 år och hade planerat att vara FI vid 50 (behöver ca 5,5 miljoner), men har skjutit fram planen på grund av vår lilla son och att jag inte kan spara lika mycket längre (bland annat på grund av VAB och egen sjukdom – förskolevirus är inte bra för ekonomin…). Numera sparar jag cirka 18–20 000 kr i månaden, vilket borde göra mig FI om 6–7 år. Planen är snarare att trappa ner rejält i arbetstid när vår son börjar skolan, för att kunna ägna mer tid åt hans aktiviteter och min egen idrott, som fortfarande betyder mycket för mig.
Så, min pågående väg mot FI är:
- Fattig men insiktsfull uppväxt som lärde mig att leva mycket på lite
- Gedigen utbildning som bäddar för hög lön
- Lönearbetande med hög sparkvot
- Indexfonder och “just keep buying”
14 gillningar
Det låter som en rimlig och bra ambition. Jag har personligen svårt att se poängen om man kör alltför Lean, men det är jag det 
Har inte riktigt koll på det här med ”nivåer”, men jag har sparat ihop tillräckligt för att kunna leva vardagslivet på mindre än 4 % av kapitalet per år. Började spara för 12 år sedan. Ingenjör som aldrig haft en lön där jag behöver bekymra mig om statlig inkomstskatt. Jag har generellt mest hållit nere utgifterna. Större delen av tiden har jag bott i billiga andrahandshyrda lägenheter, men sedan några år tillbaka har jag förstahandskontrakt. Aldrig ägt en bostad, så har kunnat lägga mycket pengar i aktiefonder istället för att lägga dem på boende. Bor idag med centralt läge i svensk storstad för under 4 000 kr/mån. Jag har aldrig orkat hålla mig med budget utan mest bara investerat det som blir över i slutet av månaden. Ibland ingenting (om jag åker på semester, till exempel), ibland 25 000 (om jag mest spenderar på hyra och mat den månaden).
Och det där är ju exakt det som är målet, eller hur! Att slippa oroa sig och dessutom kunna sätta lite guldkant på tillvaron. Kul också att läsa om hur det svängt för dig från slösa till spara och smarta val. Grattis!
Här behöver jag själv nog tänka till lite. I takt med att ISK:t vuxit har också minimigränsen ökat, alltså den kapitalnivån jag inte vill gå under. Det gör att de större investeringarna, t ex ett hus vid Medelhavet, fortfarande är på drömstadiet; “man kan alltid låta pengarna växa lite till och få ett ännu finare hus”
2 gillningar
Vilken underbar känsla! Och du beskriver att du också fått kämpa dig dit. Grattis!
Stort tack för inspirerande berättelse. Du verkar ha lyckats undvika “lifestyle creep” bättre än undertecknad Utöver mer viktig tid med sonen, har du andra planer när du går ner i tid? Skulle du kalla din variant för Lean eller Fat FIRE?
1 gillning
Intressant. Som ingenjör i storstan trodde jag att statlig skatt kom som ett brev på posten efter några års karriär, i alla fall är det så inom IT-branschen. Din resa är en viktig påminnelse om att vi alla har olika motivation och olika sätt att nå ekonomisk frihet, i ditt fall genom kostnadsmedvetet leverne och idogt sparande. Det verkar vara ganska många i forumet som kör den varianten.
Min fråga till dig är om du saknar något i ditt liv nu som en högre nivå av ekonomisk frihet kan ändra på? Alltså, är det att kunna arbeta mindre eller spendera mer som är drivkraften?
Gud, ja, massor. Jag vill gärna kunna spendera mer, men det handlar minst lika mycket om tid som om pengar. Jag jobbar 40 timmar i veckan, och har därmed knappt någon fritid kvar efter sömn, träning, matlagning och -ätning, mina dagliga språkstudier och liknande rutiner. Framförallt kan jag inte ta mer än typ tre månader ledigt på ett år. Jag har mycket mer grejer jag skulle vilja göra, men jag har inte tid. Så jag strävar efter att kunna jobba mindre eller inte alls, så att jag kan ha tid med de hundra andra saker jag vill göra.
3 gillningar
20 års karriär, kan väl anses som expert inom mitt område då jag utbildar ingenjörer inom detta, men nä, aldrig kommit upp i statlig skatt. Det är bara rikingar som betalar så’nt. 