Har man lyckats om man har behov av att ärva sin (nya) make/maka?
Med tanke på ditt ordval “misslyckats”. Syftar du här på ett lyckat föräldraskap?
Spanien är ett exempel där barnen har ännu starkare arvsrätt än i Sverige (laglott 2/3). Säker på att det finns många fler exempel.
”Nya” kan vara väldigt relativt.
Om man levt ihop i 30-40 år och byggt upp något tillsammans, varför ska vuxna barn ha mer rätt till pengar än den kvarlevande har att bo kvar?
Finns väl ett sätt.
En lite komplikation här är ifall frun dör först. Då måste mannen flytta för då ärver hennes arvingar. Men det kanske man lösas med testamente.
Barnen ärver fadern så dom kan egentligen inte klaga. Inte så länge det är marknadspris vid försäljningen och marknadsränta vid skuldebrevets tecknande.
Detta löser just frågan att bo kvar. En tid i alla fall.
Sedan kan jag väl tycka att frun borde kunna förlika sig med att flytta till en mindre lägenhet.
Om så är fallet får du gärna redogöra för tillämpningen av 12:2 äktenskapsbalken som jag påstår gäller vid dödsfall och som får till följd att respektive make behåller sitt giftorättsgods utan bodelning.
Frågan kan vändas hur som helst. Vad som upplevs vara rätt i en situation kan upplevas vara fel i en annan.
Bo kvar kan man såklart göra om man vårdat relationerna i den nya konstellationen. Är övertygad om att man kan äga tryggt tillsammans även om båda har barn sen tidigare. Det är inte direkt ovanligt.
Det har ju aldrig hänt att folk blivit giriga av arv…
Det du skriver är oerhört naivt.
Däremot är du ju inne på något, en lösning passar inte alla situationer. Lagen behöver ses över och moderniseras.
Säger inte emot. Gäller i högsta grad även den kvarlevande (eller den som av olika anledningar kan antas bli kvarlevande).
Men det finns flera exempel på det, även i min direkta närhet. En förutsättning tror jag är att den nya konstellationen funkar och att man pratar med varandra.
Tycker det är tveksamt att kalla det girighet är inte vilja bli utslängd från sitt hem som var exemplet vi pratade om.
Men absolut, pratar vi generellt går det så klart båda vägarna.
Givetvis finns det exempel där det fungerar. Juridik är ju för när det inte fungerar, annars hade den inte behövts.
Det kan vara så att jag missat detta i tråden innan - men kan man inte bara prata med barnen om att de
får sitt arv senare? Dvs. att det låter henne bo kvar i lägenheten? Det är ju inte ovanligt.
Jag skulle även rekommendera att prata med en civilrättslig jurist - man kan börja på en enkel “Familjens jurist” och därifrån kan man ju ta det viare. Eller missar jag något?
Frågan som först behöver ställas är vad man vill när bägge är borta. Handlar det enbart om att kvinnan ska kunna bo kvar och det är oväsentligt vad som sker efter det eller vill man ta bort arvet av andra skäl.
Handlar det om att bo kvar kan lösningen med “vanligt” arv om ni väntar, enbart laglott nu hjälpa en del. Vill man att arvet för evigt ska bort kan man tänka sig annat.
Ha dock alltid med att folk inte alltid dör åldersmässigt, och vad händer då. Att försöka vara översmarta kan slå tillbaka.
Du har rätt. Jag läste 12 kap. Jämkning vid bodelning 2§ med anledning av makes död. Samt 15 kap. Om förverkande av rätt att taga arv eller testamente i Ärvdabalken.
Om bostaden är fast egendom och det finns solida bevis (svart på vitt s.a.s.) vilka andelar som ägs av vem (10% - 90% t.ex.) så ska det fungera som tänkt. Problemet blir att totalt sett avgöra vilket giftorättsgods exakt som tillhör den kvarvarande maken. Det måste finnas bevis och för mångt och mycket lösöre kommer det att vara rejält komplicerat och tidsödande att reda ut. Gåvobrev kan hjälpa, men då måste man ha tänkt på det många år tidigare och sparat dessa nogsamt.
Äktenskapsförord och enskild egendom bör vara det allra säkraste sättet att minimera risk för strul; då är det även “safe” för lös egendom såsom en Brf-lägenhet.
Men om den som äger 90% av bostaden avlider först, uppstår säkerligen oönskade problem. Även om den överlevande maken naturligtvis kan avstå från att begära jämkning (det kanske räcker gott, iaf om avlidna maken inte har särkullbarn).
Om den ena maken har särkullbarn och den andra inte och inga gemensamma barn finns, torde det här med jämkningsregeln räcka AOK för att säkra upp det hela med “bo kvar i orubbat bo”. Men det finns ingen ömsesidighet i det. Så ingen jättebra ide ifall båda makarna har särkullbarn (och/eller dessutom har gemensamma barn).
Som @CFOJo påpekade: fråga som behöver ställas är vad man vill när bägge är borta.
Beroende på vad som händer, vem som avlider först, kanske testamente måste skrivas om och hanteras mycket noggrant. Professionell testamentsförvaring skulle jag betala för t.ex.
Sen kan det ju hända att det blir skilsmässa på äldre dar innan någon dör och vad händer då…