Kan också kalla det hur pigga och aktiva är pensionärer egentligen?
Jag har tänkt en del på sistone på hur långt upp i åren som man kommer ha hälsa och ork att ha nytta av sina pensionspengar och övrigt kapital.
Arbetar som läkare så får en skev bild av hur sjuka 70-80 åringar är då vi inte ser de friska och pigga lika ofta som de sjuka. Jag har därför tänkt att de som är aktiva och reser och hittar på saker finns där ute utanför sjukhusens väggar. Nu börjar dock min föräldrageneration komma i 70-75 års ålder och jag märker hur flera av deras vänner blir sjukare eller går bort men även hur deras egna fysiska och kognitiva förmåga börjar påverkas, även om de är fysiskt friska personer.
Jag funderar därför på det här med att spara aggressivt och använda pengarna senare. Hur mycket nytta kommer man ha av pengarna senare. I dagsläget har jag så hög lön så vi kan spara en ansenlig summa och göra det vi vill ändå men tankarna finns ändå där. Hur tänker ni andra?
Det är ju jättesvårt att veta men för min del konstaterar jag att tre av fyra mor/farföräldrar blev runt 90 och två reste fram till 85-87. Mina föräldrar närmar sig 80 och reser, renoverar, köper ny bil. Även andra släktingar är aktiva efter 80 - inte alla men jag känner nog ändå att jag bör se till att ha en del pengar kvar om jag skulle bli mer intresserad av att göra saker.
Träffar en hel del skruttiga äldre som inte vill lämna sin bostadsort och absolut inte flyga iväg någonstans. I många fall cirkulerar deras liv och planering runt diverse besök på vårdcentral/sjukhus.
Förstår såklart att det finns pigga 70-80 åringar, men inte i min bekantskapskrets.
Denna spaning gör att jag också funderar över när sparpengarna gör mest nytta.
Är väl väldigt olika pappa var med mig till Norge mycket och flugfiskade lax fram till 82 års ålder sen kom ju pandemin och det blev inget mer. Min farbror köpte en ny elbil nu vid 85 års ålder, förra året var han två månader och reste runt i Australien, bilar fortfarande till Tyskland på nån spaanläggning och letar ständigt nya resmål. Är man bara pigg så kan man nog spendera mycket upp i åren. Jag dör ju eller åkdra hellre med nån mille för mycket än för lite. Men utan att snåla på livet nu heller. Men man behöver ju inte spendera för spenderades skull.
En sak jag funderat mer och mer på är att det inte är så digitalt som man ofta kan tro. Med facit i hand finns det ju en tipping point som om man håller sig på ena sidan så tar pengarna så småningom slut, och på andra sidan så växer de till oändligheten. Det gör att två personer med samma startkapital och förhållandevis lite skillnad i spend kan ha helt olika slutresultat decennier senare.
Men givetvis kommer tidpunkten då man inte längre kan spendera - döden. Så det gäller ju att göra det man vill innan dess. Och när den i träffar vet ingen. Då kan man antingen göra ett antagande baserat på statistik och eventuella genetiska förutsättningar och leverne. Eller så kan man tänka att det värsta drabbar en. Eller att man är odödlig. En person som själv tycker sig spendera ordentligt och göra det den vill kan alltså ändå råka stå där med ett stort kapital när skylten ska plockas ner. Utifrån kan det se ut som att denna person varit onödigt sparsam och inte unnat sig och tagit chansen. När den kanske gjort precis det den velat men råkat befinna sig på ena sidan jämviktspunkten.
Sen tror jag personligen inte på att vänta för länge heller. Men jag tror inte heller på att spara ihop ett jättestort kapital för att göra en massa dyra saker senare. Utan jag tror på att bygga ett lagom stort kapital som möjliggör att jag kan leva livet mer på mina villkor. Det innebär att jag kommer leva av kapitalet från en ålder på 40-45, och jag kommer förhoppningsvis och troligtvis leva till kanske 90, så då är det många decennier där kapitalet utvecklar sig åt ena eller andra hållet.
Fysisk förmåga är en sak, men jag tror man också ska tänka på att ens intressen och preferenser förändras mycket över livet.
Det finns nog rätt många äldre nuförtiden som har den fysiska förmågan långt upp i åldern men som ändå inte har så stor lust att t.ex. resa, det lockar inte på samma sätt längre, och man blir bekväm hemma.
Ser det på mina egna föräldrar, de är fullt friska men stressen med att befinna sig på resa, att vara på flygplatser, främmande miljöer, överväger inte de positiva aspekterna lika ofta längre. Framförallt viljan och motivationen att utsätta sig för mindre obekvämligheter för att se något nytt tycker jag se mig minska med åldern.
Lite off topic. Men många av dagens 70-80 åringar resonerar med att de är tillräckligt gamla för att bara sitta hemma och ej träna.
Vill man öka oddsen att må bra vid 80. Bli aldrig sittandes. Sett rullator tanter som slänger rullatorn efter ett par år på gym. Själv var jag halvt paralyserad höger med kraftsänkning över hela kroppen. Orkade 40 kg bänkpress när jag började träna igen. Idag är det 100 bänk och 200 i ben (maskiner). Och jag är fortfarande lika sjuk. Tom sjukpensionär pga sjuklig trötthet och smärt.
Träning, speciellt styrketräning avgör hur man mår så otroligt mycket .
Jag har tyvärr inte många släktingar som blivit över 75. Finns ingen anledning att skjuta på saker till framtiden tänker jag. Jag ser på vänner att de drar ner på tempot/skiftar intressen redan i 60-årsåldern.
