Jobbar vanligtvis 8-18 ungefär, med 30-60 minuters lunch, så det blir typ 46 timmar i veckan - men det varierar där ibland lägger jag ned redan vid 16 och ibland sätter jag igång tidigare.
Utöver det har jag beredskap var 5:e/6:e vecka ungefär. Vissa veckor innebär det inget arbete, även om det begränsar vad man kan göra under den veckan, men ibland innebär det några timmar nattarbete. Skulle gissa att det snittar kanske 4-6 timmar per månad.
Slutligen så driver jag projekt utanför jobbet som de också använder sig av. I perioder har det varit 10+ timmar i veckan jag lagt ned på det, men idag är det nästan inget. Jag räknar med det då det faktum att jag är expert på dessa saker gjort mig värdefull för företaget och bidragit till min löneutveckling.
Ja, jag är helt med på det. Men jämförelsen var tänkt att jämföra med andra kollegor med samma/liknande yrke/utbildning/arbetsuppgifter. Dvs om någon då säger sig kunna utföra sådana kollegors arbete på 25-50% av tiden.
Mckinsey projektledarens kapacitet hade nog Hylte kunnat döda på några månader.
Problemet med offentlig sektor är att man märker kollegorna glider runt och gör 10 procent av vad man själv gör för samma pengar och vid vissa fall mer lön. Vilket gör att man drar ner på sin kapacitet.
Precis. Efter två dagar kommer två stadiga tanter och bara ”du är inte med i facket alltså…?” till ekot av Britt på ekonomis “det är din tuuuuuur att ta med fika på fredag!”
Delar in mitt yrkesliv i tre delar. Först anställd utvecklare, sedan egen IT-konsult, till sist bolagsgrundare.
Som anställd var ansvaret litet, lönen var ca 40k +/- 10k, jobbade ganska mycket (betald) övertid för att rädda några förlorade projekt. Men mättes bara på min leverans och närvaro. Hade en väldigt gemytlig och enkel tillvaro förstår jag i dag. Minns mig som lycklig fast med en skvätt klassisk ignorant arbetarmissnöjdhet.
Denna ledde till start som egen IT-konsult. Jobbade ohälsosamt mycket, lönen var bra (klev en bra bit över gränsen för statlig skatt), med ett betydligt större ansvar för tillvaron. Här började jag få respekt för ansvaret och arbetet kring vissa saker som man tog för givet som anställd. När ett stort bolags ekonomiavdelning helt enkelt inte betalar ens fakturor, men beställaren vill att man jobbar vidare… rätt maktlös som egenföretagare. Hög ambition och arbetsplikt i kombination med krävande kunder (som sällan är krävande gentemot anställda ) gjorde dessa år tuffa för mig. Jobbade röven av mig, för att tala klarspråk. Totalt sett längtade jag tillbaka till att vara anställd. Ha ett sammanhang, en hemvist, vara “ansvarsfri”, enkla spelregler, förmåner (visserligen “obligatoriska” inbakade i lönen, men bra grejer), anställningstrygghet osv.
Istället växlade jag upp och startade ett bolag, som i dag har rätt många anställda. Jobbar alltsomoftast hälsosamt många timmar på en vecka, aldrig under 40 men inte heller över 55. Ansvaret är dock det som äter upp en. Finns ingen mental vila utan att man samtidigt har en känsla av att man kunde ha lagt den vilande stunden på att “tankejobba”. Det finns så otroligt många frågor i luften hela tiden som är jätteviktiga för någon - en medarbetare eller en kund. Om vi behöver säga upp en kollega (som kanske är en annan medarbetares bästa vän) så är det både mitt ansvar att vi hamnade där och att genomföra uppsägningen. Om det går bra ett år kan vi dela ut en bonus. Men vad är den mest rättvisa bonusen - procentuell eller absolut eller målbaserad eller återinvestering? But I digress. Samtidigt ger det mig också väldigt mycket att driva ett bolag, så det är inget jag ångrar. Inte bara ersättning utan personlig utveckling, känslan av att ge människor jobb och möjligheter, hjälpa kunder på (det jag/vi tycker är) rätt sätt osv.
Om jag skulle ändra min arbetssituation i framtiden så hade jag gärna tagit anställning där jag inte är ytterst ansvarig för något annat än min egna del/leverans. Typ konsult-/mellanchef. Upplevde dålig “bang for the buck” som egen IT-konsult när jag väger ihop alla faktorer. Men anställd, utan ansvar med ca 60k (som inte skattas bort, med marginal för några sjukdagar) och ett gäng förmåner! Det är nog den gyllene tillvaron år 2023/2024. Överlevnadens år för många IT-bolag.
Nästan en lite terapeutisk nostalgitripp! Kul. Bra tråd. God fortsättning, allesammans.
Kring brytpunkten, jobbar på pappret 38 timmar men handen på hjärtat kanske 10-15 av dem rent jobb. Det räcker för att skapa de resultat jag är anställd för. Tackar gud för möjligheten att ”jobba hemma”. Vilken underbar utveckling av livskvaliten att kunna vara hemma och beredd om nån ringer. Har jobbat mycket hårdare/stressigare tidigare för lägre lön. Även haft högre lön i mer pressad roll med chefsuppdrag i större stad men ville ha en lugnare livssituation. Nu Kommunal sektor/”specialist” men vem som helst skulle kunna göra mitt jobb med nån månads intro. Byta jobb/pressa på under lönesamtal varit långt viktigare än resultat i min värld. Its not what you do its what they think you do that matters. Tyvärr…
Datornätverk, Campus Skellefteå. Hade kunnat läsa ett tredje år för mer fördjupning inom radio men jag hade redan anställning innan examen på det andra året.
Tjänar 65’ och har förtroendearbetstid med förväntan på leverans och arbetsmoral snarare än nedlagd tid. Privat arbetsgivare med uppdrag från staten. Jobbar i grund och botten 40-timmarsveckor, 7 timmar vissa dagar och som mest 9. Lägger upp arbetet själv och kan ta långlunch och göra ärenden under arbetsdagen utan problem om det inte krockar med annat, dvs. stor frihet vilket för mig är mycket värt. Har egentligen aldrig jobbat mer än 40 timmar per vecka, men i början av karriären hände det ibland att jag jobbade en halv söndag för att hamna i fas.
Har gått gymnasiet och jobbat i samma praktiska branch sedan dess förutom ett år på mitten ungefär. Har alltid försökt få så mycket som möjligt gjort, jobba både smartare och fortare. Haft jour i omgångar och i övrigt ställt upp när det behövts. Har också lagt en del fritid på att fundera på och lösa arbetsproblem. Har till skillnad från de flesta andra underdrivit istället för överdrivit när jag rapporterat tid vilket fått upp min timlönsamhet och därmed timlönen. Har försökt vara en collector of knollage med målet att få betalt för att tänka åt folk istället för att slita åt folk.
Idag jobbar jag med utbildning och utveckling inom samma bransch. Har förtroendetid så arbetstiden varierar en del och innehåller många resort vilket är obetald frånvaro från hem och fritidsintressen även om det inte räknas som arbetstid.
Hur mycket jag jobbar är alltså lite svårt att säga, men snittet är definitivt en bit över 100% och har nästsn alltid varit. Jag trivs helt enkelt med att ha det så.
Jag tjänar idag strax under 70, är 32 och har 100 HP. När jag pluggade jobbade deltid och fick nya tjänster därigenom, på bank. Hoppade då av utb. Efter att inte ha haft så “bra” löneutveckling gick jag vidare tiöl ny arbetsgivare efter 5 år. Bytte sedan inom ett år och är tillbaka sedan några år hos min första arbetsgivare igen. Var ca 28 när jag var vid brytgräns (konsult, så valde att inte ta ut mer då), vid 29 hade jag 63.
På vägen har lönen utvecklats och jag är väldigt uppskattad på min arbetsplats.
Har 37,5 h arbetsvecka, men jobbar effektivt och gör mer än förväntat av mig, så en arbetsvecka ligger kanske på i snitt 30-35 h. Om det behövs har jag jobbat 10 h om dagen en vecka för att lösa akuta situationer.
Jobbar med IT-projektledning och organisationsutveckling inom bank. Kan även programmera och har bra branchkunskap.
Men förmodligen fler än hälften kommer någon gång under livet upp i att betala statlig skatt. Dvs många vanliga yrken är det en majoritet som kommer upp i summan. Någon gång. Det är ju bara sossar som låtsas att det är “höginkomsttagare”. 50 tsek är väl typ vad en städare tjänar i Danmark, så i ett europeiskt perspektiv är det inte heller mycket.
Det är mindre rörlighet än vad man kan tro, om man tillhör top 10% i lön så är det runt 55% sannolikhet att man kommer fortsätta tillhöra samma grupp efter 5 år.
Mycket större rörlighet i de andra inkomstgrupperma,
) gjorde dessa år tuffa för mig. Jobbade röven av mig, för att tala klarspråk. Totalt sett längtade jag tillbaka till att vara anställd. Ha ett sammanhang, en hemvist, vara “ansvarsfri”, enkla spelregler, förmåner (visserligen “obligatoriska” inbakade i lönen, men bra grejer), anställningstrygghet osv.
But I digress. Samtidigt ger det mig också väldigt mycket att driva ett bolag, så det är inget jag ångrar. Inte bara ersättning utan personlig utveckling, känslan av att ge människor jobb och möjligheter, hjälpa kunder på (det jag/vi tycker är) rätt sätt osv.
Annat löneläge inom folkbildning och idéburen sektor:frowning: