Men det motbevisar ju inte min hypotes alls.
Programmerare. Räknas tonåren som utbildning? Blir väl typ 25 år då…
Över 50k/mån som lastbilschaufför? Är det många timmar som gör det? Borta flera dagar/veckor?
Om du vill dela med dig av mer detaljer hade det varit intressant. 
Hur många timmar blir det på en månad?
För att svara på trådens ursprungliga frågor 
Jobbar så mycket som behövs. Ibland långt över 40 timmar, ibland långt under. Som nu, skulle jag haft semester, men har jobbat ett antal timmar, dagligen, sedan lördag. Förtroendearbetstid mao.
Tittade tillbaka på gamla deklarationer och brytpunkter, och insåg att jag kröp över brytpunkten redan 2013, om än med nöd och näppe 
Vilket ger ~13 år i arbetslivet, lite drygt. Hade troligen nått upp snabbare med utbildning.
Vet inte om det eg krävts mer timmar, men jag är där jag är pga engagemang. Jag har alltid gjort det som krävs, oavsett om det varit ombett. Så mer personlighet än drivkraft. Min “framgång” har varit bra chefer.
1 gillning
Hur skulle du göra om du blev mikrokontrollerad och tvungen att sitta 8h per dag? Skulle du leverera i samma takt eller skulle du vilja/kunna sänka tempot då?
2 gillningar
Trodde brytgränsen var högre, men ligger strax under 50 (men har en innestående lönehöjning som gäller ifrån 1 oktober som kommer att landa på runt 2500), och jag jobbar 40h i veckan för det. I det ingår 3h träning, och en del restid som är rätt soft, typ åka/köra bil eller sitta på ett tåg)
Blir en del nätter hemmifrån dock, i snitt 6-7 per månad.
Statligt jobb.
Några års högskola för många år sen, sen är det arbetslivserfarenhet. Är några år ifrån 50.
Tog mig friheten att skapa ett konto här.
50 år, jobbar som IT-konsult i eget AB sen 7 år tillbaka, men har jobbat som systemutvecklare i 25 år eller så, plus utbildning på 5 år. Jag ligger väl nånstans strax under brytpunkten. Försöker inte jobba mer än 40 timmar/vecka, men eftersom det i princip aldrig blir någon semester så blir det ändå dygt 2000 timmar/år.
Jag har en väldigt dynamisk roll med abstrakta och strategiska uppgifter som är svåra att mäta eller aktivitetsbasera på nåt vettigt vis. Jag har mätts på resultat under väldigt många år så jag hade förmodligen bara bytt jobb om någon ville detaljstyra mig.
1 gillning
5-årig civilingenjörsutbildning + 8 år som tjänsteman inom offentlig sektor (utan chefsansvar och jobbyten) tog det att nå brytpunkten för statlig inkomstskatt. Ett par föräldraledigheter ingår i de 8 åren.
Knappt 40 timmar i veckan och ingen övertid att tala om.
Min grundlön ligger över brytgränsen. Jobbar dock en hel del obekväm arbetstid och får då extra i snitt kanske 10- 15 000 per månad netto. Det innebär också att vissa veckor blir mer än 40 timmar. Andra kan dock bli mindre. Vilket jaså-svar 
1 gillning
Jag är läkare så det tog ett tag att få upp lönen med utbildningen och diverse steg innan man fick st tjänst. Nu ligger jag bekvämt över gränsen och jobbar lite extra privat för att betala räkningarna för husrenoverandet. Min vanliga anställning är på 40 timmar men det blir ju långt mycket mer när man har jour men kompenseras av ledighet. Mitt personbästa är 12v ledigt på ett år
Har 37,5 timmar arbetsvecka för heltid, tjänar strax över 50tkr i månaden. Har on-call en vecka i månaden, men oftast händer det aldrig något.
Konsult som är anställd 40 timmar/vecka men energin räcker till ca 32 timmar (7 tim/dag och kort fredag). Jag fördelar timmarna på mina kunder och hittills har ingen klagat.
Har inte behövt arbeta så förskräckligt mycket övertid, framförallt inte de senaste åren. Gymnasieingenjör som jobbat 33 år utan studielån och numera tjänar en bit över brytgränsen.
Citerar Denkmal och funderingen har funnits de senaste 10 åren i arbetslivet sedan en önskan om att vara ledig mer och jobba mindre uppstod.
Har jag som är effektiv och kunnig i mitt specialistområde rätt att jobba färre timmar för samma pengar än den som inte är lika effektiv och kunnig? Och vad innebär det att leverera när man egentligen mest svarar på frågor från beställaren på dagarna, en del korta och andra tar flera dagar/veckor att reda ut?
Nu kanske jag seglade ifrån ämnet men nån moderator får väl bryta ut det då 
2 gillningar
Rätt och rätt. Du måste självklart hitta en arbetsgivare som sätter lön helt baserat på prestation och inte kräver tidrapportering eller jourtillgänglighet. Det blir lättast med remote jobb.
Om du sen klarar att leverera det du är anställd för att göra på mycket snabbare tid än arbetsgivaren tror, så kan du ju välja att göra vad du vill med den tiden.
Men som sagt, första steget är att sluta byta tid mot pengar.
6 gillningar
Ja det var nog mer den ”moraliska” rätten jag tänkte mig.
Att arbetsgivaren skulle ställa upp på det är ju tveksamt då får jag nog bli underkonsult och bestämma själv hur mycket jag vill jobba.
Ja jag tror också att man inte ska glömma den moraliska biten. Många på arbetsmarknaden är inte 100%-are som jag kallar dem.
Att ett företag ska fungera bygger tyvärr mycket på att det finns individer som överpresterar för att kompensera för den andra gruppen, annars är företaget inte lönsamt. Skulle alla högpresterande få betalt heltidslön för halvtidsjobb så får man banta styrkan vilket i mina ögon leder till högre arbetslöshet med allt som det innebär. Nu anser ju jag såklart att jag själv är högpresterande (det gör väl alla) och jag är nöjd så länge jag har några tusen mer i månaden är de som är helt knasinkompetenta. Det är mer signalvärdet som det ger än att jag får exakt betalt för vad jag levererar.
2 gillningar
Nyligen kommit upp över gränsen. Jobbar 75-80% och får ca 56k/mån (vilket är medellön på min nivå). Mer när det blir nätter och helger som inte kompenseras med ledig tid. Tog 17 år för mig att komma till denna nivå, om man räknar från när universitetsstudierna påbörjades.
Yrke: regionanställd specialistläkare på sjukhus, medicinare.
2 gillningar
Jag hade en lön en bit över brytpunkten tidigare. Då ingick dock rätt mycket resor där jag var borta flera dagar i sträck, så bytte jobb till ett med lön strax under nyligen. Numera jobbar jag 8h/dag och har betald övertid. Även om jag får något mindre i lönekuvertet så är det värt extremt mycket för mig i livskvalitet. Det är väl pensionstappet då, men får spara mer själv tänker jag.
Jobbat 10 år innan jag fick den lönen, utbildat mig i 5 år innan dess (civilingenjör).
Mitt bidrag till diskussionen med vad som kan vara lite av en udda situation. Lite självterapi men samtidigt ett bidrag till tråden om olika verkligheter:
Tjänar en bit över brytpunkten
- 37 år
- Utbildad som civilingenjör
- 10 års arbetslivserfarenhet
- Uteslutande arbete på svenska bolag i Sverige
Nuvarande arbetssituation:
- Roll: Analyserar företagsprocesser
- 40h/vecka heltidsanställning
- Arbetar 2-6 timmar i veckan (har ej betald övertid).
- 100% Distansarbete, fysiskt kontor finns om jag vill.
- Måste vara tillgänglig 40h/vecka för frågor vid min laptop. Får kanske 3 frågor per vecka
- 30 dagar fullt betald semester (lön+semesterersättning)
- 12 dagar delvist betald semester (lön)
Jag har nästan aldrig arbetat 40h i snitt på vägen hit och som mest legat på kanske ca 35h. EN arbetsgivare var jag hos 40h i veckan pga de hade stämpelklockor men där läste jag ca 3-5 böcker i veckan på arbetstid på arbetsplatsen (ljudböcker) eller satte mig och sov på en toalett.
Nuvarande status
Min nuvarande chef säger att jag är den mest högpresterande på teamet (jag vet att de flesta kollegorna sitter +40-50h i veckan) och han har förstått att jag gör det på under mina 40h på arbetsveckan. Han har själv lagt på bordet att jag verkar sitta 30h (vilket jag ej har bestridit) och tycker det är helt ok då rollen handlar om leveranser och inte arbetstimmar. Ibland skrattas det till på våra möten och han testar mig med “för dina arbetsuppgifter är väl inte så enkla för dig att du bara sitter och rullar tummarna”, vilket jag bara skämtar bort.
Arbetstempo
Jag har haft 1 vän genom livet som har det liknande. Det här går inte riktigt att prata med någon om då alla tycket det låter så absurt och tror man överdriver. Själv har jag arbetat oerhört mycket med frustration i min mentala hälsa då ur mitt perspektiv så har jag svårt att acceptera hur ett arbete på 1h tar vissa +40h att utreda. Jag är lugnare sen jag mer accepterat att alla arbetar i olika tempon och samhället är designat för genomsnittet inom varje kontext.
- En observation är att alla verkar kunna acceptera en verklighet där ett 40h uppdrag för vissa tar 70h men inte att det för vissa tar 1h. Det är troligt att någon är sämre än en själv men svårt att acceptera någon som är bättre.
Jag har provat att arbeta 40h i veckan och faktiskt bry mig om min insats. Då hamnade jag nästan i slagsmål på arbetsplatsen. Jag “producerade” ensam ca dubbelt så mycket som mina 4 kollegor tillsammans över en vecka. Jag blev anklagad för att ha låg kvalitet och och blev utskälld. Resultaten kom tillbaka och jag hade inte bara producerat 8 ggr mer men även till högre kvalitet. Efter det bad chefen mig dra ner på tempot för mina kollegor mår dåligt av det. Notera att jag aldrig tog upp något utan jag “bara jobbade på”. De sökte upp mig.
Oavsett arbetsuppgift så gör jag nu vad som förväntas av mig och liiiite till men sen slutar jag arbeta för veckan.
Början av karriären
På mitt första arbete efter examen så arbetade jag 35-40h i veckan. Då var det mer “gör vad du blir tillsagd och ha inga egna åsikter”. På många sätt tyckte jag om det arbetet för jag hade alltid att göra och det kändes skoj att lämna arbetet för dagen då fritid var mer unikt. Tyvärr så har jag som personlighet svårt att inte förbättra det som finns runt omkring mig så jag lämnade rollen och sökte mig vidare.
Framtiden
Jag känner att det är svårt att ta större kliv. Jag kom långt i en rekryteringsprocess för att bli CTO där det stod mellan mig och en till. Rekryteringschefen sa (för vad det är värt) att han röstade på mig då jag scorade ovanligt högt på samtliga tester som gjordes för tjänsten men VDn ville ha någon äldre och det blev då den andra kandidaten. Samtidigt “har jag det bra” nu men jag kan inte sluta hoppas på att det kanske finns något mer utmanande än vad jag gör nu… Min chef har sagt att för att komma vidare inom företaget jag är nu så måste jag börja bli vän med direktörer då det är så man går vidare från nuvarande position.
Åh ena sidan är jag lite rädd för att försöka avancera vidare för då kanske jag hamnar i en roll där jag MÅSTE närvara i möten fysiskt. Jag har haft perioder där jag MÅSTE närvara digitalt på möten 6-8h om dagen men de brukar nästan alltid gå att kombinera bra med att spela TV spel eller titta på film samtidigt och jag har därmed inte riktigt klassat det som “äkta” arbetstid.
Min mentala hälsa
Arbetslivet har varit svårt för mig. Meningslöshet har väldigt länge varit den dominerande känslan. Jag har nu mer accepterat det för vad det är och försöker istället göra något med tiden jag får fri, även om den känns “oförtjänt”. På arbetsplatsen så har jag dragit ner på att försöka assistera mina kollegor med min lediga tid då jag har fått feedback att det stressar dem och istället har jag en mer “hälsosamt” apatisk approach. “Jag gör mitt jobb och lite till och sen går jag” är nu mantrat. Jag har aldrig blivit stimulerad av arbetslivet och trots att jag har försökt klättra i karriären så känner jag inte mer stimulans utan snarare att frustrationen blir mer utmanande då det handlar mer och mer om politik/diplomati. Lärdomen om social politik och diplomati har i sig varit en fascinerande lärdom även om det alltid ligger en underton av “…att man ens behöver ta till sådana här metoder”.
Det är väldigt få som jag delger helhetsbilden till då jag ibland blir bestraffad för det.
Jag får mycket bättre bemötande av att säga:
- Det var en uppgift där jag behövde slita 60h per vecka med många sena kvällar i någon månad! Men det gick!
än
- Jag fixade det på 2h
Alla föredrar en story där det måste jobbas hårt.
12 gillningar